En tidning från ABF

Intervju

Ostylad

I vintras tvingades hon avgå, efter 29 år i den politiska toppen.
Här berättar hon om livet utan stylister, bollsinne och hur hon egentligen klarar av att vara ledig.


Mona Sahlin

Född: 1957. 
Familj: Maken Bo och tre vuxna barn. 
Bor: I radhus i Nacka, utanför Stockholm. 
Minst intresserad av: ”Försvarsfrågor. Inte i Afghanistan. Men inom riket.”


Mona SahlinMona, 54 står det på papperet. Hur gammal är du inombords?

 – Jag trivs med min ålder! Det är klart att man förändras rent fysiskt, men jag skulle aldrig vilja vara tonåring igen. Då var man alltid olyckligt kär. Fel frisyr, fel kropp.


Och nu när du har avgått slipper du i alla fall alla stylister som vill göra om dig. 
– Du, det där är ett missförstånd, folk verkar tro att politiker omges av en massa stylister hela tiden?


Jag har sett dig retuscherad på massor av affischer. 
– Okej, rådgivare har man ju. Och ja, det är klart att det kan vara skönt att slippa goda råd om hur man ska se ut.


Vad är det konstigaste som dina rådgivare har försökt få dig att förändra? 
– Inför förra valet tyckte de att jag skulle anstränga mig för att se ut som en statskvinna. Det var i all välmening. Men det ledde till att jag inte alls kände mig som mig själv under något år.

Hur ser en statskvinna ut?
– Du kan ju se själv om du tittar tillbaka, jag hade en helt konstig, stor frisyr. Och så sa de åt mig att prata långsammare. När man blir engagerad blir det lätt så att man pratar väldigt fort. Det sa folk till både mig och Anna Lindh. Men det låter ju jättekonstigt när jag ska tänka på att prata långsamt.
– Jag har alltid fått kommentarer om hur jag pratar. Att jag låter som en snabbköpskassörska. Och då kan man ju inte bli statsminister. (skratt)

Ostylat eller inte – vilket är annars det vanligaste missförståndet om dig? 
– Att jag inte skulle kunna prata engelska 
– ”hon kan ju inte bli statsminister för hon låter som en snabbköpskassörska och kan inte prata engelska”.


Och det kan du?
– Ja! Jag tror att jag vet hur det började. I valrörelsen 1994. Vi lade fram ett tufft krispaket. Det kom massor av utländska journalister och jag skulle förklara att vi skulle införa en karensdag för vård av sjukt barn. ”Unpaid day”. Det blev totalt kaos. De visste inte ens att man fick betalt för att vara hemma med sjuka barn, än mindre att man kunde få avdrag för det. Då var det en av de stora tidningarna som skrev att jag inte kunde prata engelska.

Hur hårt har du tagit den här typen av kritik mot din personlighet?
 – Jag är bra på att stänga av. Men en sak som faktiskt har gjort lite ont genom åren, det är när det skrivs att jag ”bara har gått i gymnasiet”. Jag har noterat att Håkan Juholt beskrivs på samma förnedrande sätt nu.
– Jag tyckte om skolan. Men jag fick barn när jag var 20 och kom in i riksdagen när jag var 25. Så politiken blev mitt universitet. Och så utbildade jag mig i SSU, gick massor av studiecirklar.

Du har ännu en gång rest dig efter en hård smäll. Har du gott självförtroende?
 – Ja, jag har gott självförtroende. Och med åren har jag lärt mig att se skillnad på vad som verkligen är viktigt i livet.
– Jag har varit med om fantastiska och riktigt jobbiga saker i mitt privata liv, jag har fött och förlorat barn. Då är det inte så farligt att avgå som S-ledare.
– Jag har kunnat komma tillbaka för att jag älskar det jag gör. Känslan av att jag gör nytta, av att jag behövs. Man måste våga säga det: ”JAG behövs.”


Vad tackar du mamma och pappa för?
– Pappa för att vad man än frågade honom om så tittade han nyfiket på en och frågade: Vad tycker du? Jag har märkt att kvinnor i politiken ofta har varit äldsta barnet och pappas flicka.

Du hade en lycklig uppväxt?
– Ja, det var ett äventyr att växa upp hemma. Vi var fyra syskon. Jag hade brorsan i samma rum med draperi bakom, där stod han och spelade vrålhögt på sin elgitarr. Och så hade vi en en galen hund som bet alla som kom och hälsade på.
– Pappa jobbade med struliga ungdomar. Och han var populär, så på nätterna plingade tonåringar som hade rymt från institutionerna på hemma hos oss, för att de tyckte om min pappa och sökte sig till honom.

Har du inte gjort något föräldrauppror?
– Nej, jag fick barn väldigt tidigt, med en kille som jag verkligen inte borde ha fått barn med. Mamma och pappa hjälpte mig tillbaka när allt gick åt skogen.
– Men att jag började röka, det hatade de.

Har du aldrig varit ung och extrem?
– Nej, alltid samma gråsosse.

På väggen har du Bruce Springsteen. Är han din working class hero? 
– Han är en working class hero. Men jag själv definierar mig inte som arbetarklass. Jag har gjort en resa, men mer en kunskapsoch en könsresa. Jag har tagit plats som kvinna, och, som sagt, inte låtit mig hindras av att bara ha gått gymnasiet.
– Jag har blivit feminist på senare år. Har komplicerat mitt sätt att tänka kring politik och partiet:
– Ibland känns det som att det fortfarande bara är arbetarklassresan som är den enda giltiga. Men även Springsteen sjunger om annat än klass. Han har gjort samma resa som jag, breddat sig.

Blir det svårare att vara socialdemokrat när man tjänar så bra som du har gjort sedan du var 25?
– Lönen ska vara hyfsat hög för en politiker, man ska aldrig lockas av att ta emot en slant vid sidan om! Men är det inte komplicerat att företräda människor som lever långt mer knapert än vad man själv gör?
– Visst tänker jag på att jag har det bra. Jag behöver aldrig tänka på om pengarna ska räcka hela månaden. Men jag lever inget lyxliv. Jag bor i samma radhus sedan 25 år tillbaka.
– Och de grupper som verkligen älskar mig, de hittar vi i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård. De har hittat något i mitt sätt att vara som de känner samhörighet med.

Råder det en sträng moral inom arbetarrörelsen? 
– Det finns en moral och den ska finnas där, men den måste få förändras. Det här med utbildning till exempel. Inom arbetarrörelsen kan man få kritik för att man har för mycket utbildning. Moraldebatter blir ofta ett sätt att säga du är inte som oss.
– Han/hon är inte som vi. Han/hon tycker inte som vi. Hon är ingen riktig sosse. Det är den typen av moral som har varit kvävande i arbetarrörelsen. Jag tycker mer och mer om att provocera mot den.

Hur då?
– Jag älskade t ex att utse Claes Borgström till vår jämställdhetspolitiska talesman. Han var man, rik och hade inte varit med i partiet.

Vad kommer du annars att sakna från partiledartiden – Nobelfesten? 
– Nej inte Nobelfesten. Men resorna. Att få träffa de stora spännande politikerna i världen.

Vem har varit roligast att få träffa, förutom Bruce Springsteen?
– Nelson Mandela. Clintons, båda två. Och en vodkaluktande Boris Jeltsin.

Vad kommer du inte att sakna?
– Alla måsten som oppositionspolitiker. Jag hatar att vara i opposition. Har man själv varit med i regeringen är det otroligt tråkigt att kliva åt sidan.

Du kommenterar redan Håkan Juholt. Jag trodde att det fanns en hederskodex som säger att man inte ska kommentera sin efterträdare offentligt?
– I så fall var det länge sen den hederkodexen slutade att gälla.
– Min företrädare (Göran Persson, Fönstrets anm.) gav ut en bok där han skrev att min starka sida inte var att tänka. Men jag säger ingenting om hans politiska vägval. Jag har bara kommenterat att han var väl hård mot Thomas Bodström.

Men du kommenterade visst hans vägval, redan i juni, då du kritiserade hans Libyenpolitik? 
– Ja ... men Libyen är ett undantag, det är en så viktig del av S utrikes- och säkerhetspolitik, berör själva kärnan i svensk utrikespolitik. Men jag ska vara sparsmakad i fortsättningen.

På vilket sätt gjorde Mona Sahlin skillnad som politiker? 
– Kampen mot hedersvåldet. För partnerskapet, rätten för att gifta sig. Att S har blivit mer positiva till entreprenörer. Att vi genomförde varannan damernas i regeringen. Att jag var den första kvinnan som var ordförande och partisekreterare. Valvinsten 1994.

Vad var det som var speciellt med just valvinsten 1994? 
– Ny demokrati åkte ur. Vi kom tillbaka i regeringsställning. Arbetslösheten var skyhög, kriget på Balkan gjorde att flyktingar strömmade hit. Ändå åkte Ny demokrati ur. Samtidigt som främlingsfientliga partier vann mark i andra länder. Det är jag jäkligt stolt över.

Är det ett inbördeskrig att leda ett parti som S? 
– Nej, absolut inte. Det är som att leda en allians. Det sade redan Tage Erlander och det är bara att skriva under på. Men de ideologiska banden är så starka att åsikterna kan gå isär, utan att partiet splittras.

Hur mår S? Behövs S?
– Det är klart att vi behövs. Men alla, från Håkan och nedåt, känner en oro. Den utveckling som vi ser nu har pågått i flera årtionden. Att vi gradvis stampar ner i storstäderna.

Det känns som att S drabbades av panik när M blev ett arbetarparti? 
– Vi är inte panikslagna, men vi underskatttade grovt det M gjorde. Att vinna över duktiga M efter bara en period var för svårt. Men 2014 är möjligheterna större.

Är det verkligen slut med partipolitiken för din del nu? 
– Ja, jag kommer aldrig att kandidera till en politisk post mer. Men jag kommer att hålla tal på Första maj.

När gick du senast på en anställningsintervju? 
– Jag ... undrar om jag någonsin har varit på en anställningsintervju.

Hur funkar det, är Fredrik Reinfeldt tvungen att ge dig ett nytt jobb nu? 
– Han kommer att fråga. Men jag har sagt att jag inte vill ha något nu. Nu vill jag vara ledig.

Är du bra på att vara ledig?
– Ja, det är jag. Under åren i riksdagen har jag fött tre barn. Ett sätt för mig att funka som morsa var att hellre sitta kvar och jobba lite till, än att ta med mig jobb hem. 
– Jag tycker om att ha tråkigt, att gå in i böcker och musik. Och nu behöver jag inte ligga vaken på nätterna längre och tänka på partiet.

Funkar det?
– Så där (haha). Jag kan fortfarande läsa morgontidningen och tänka att det är jag som ska svara på det ena eller det andra. Men nu har jag slutat prenumerera på dagstidningar.
– Men jag ger intervjuer, jag kan ju inte hålla tyst. (skratt)

Har det varit en jobbig tid?
– Valförlusten var en depression, det var jättetunga veckor. Men sen trappades det succesivt ned, fram till den formella avgången i mars. Så jag hade tid att anpassa mig till det nya livet.

Vem betydde mest när det var jobbigt, utöver familjen? 
– Ingvar Carlsson har betytt jättemycket i flera decennier. Han och jag jobbade så himla bra ihop.

Vad gör du nu som du inte hann med under dina år i toppolitiken? 
– Njuter av morgnarna. Min man går till jobbet, jag kan somna om. Sätter mig på verandan. Förut hade jag kanske en ledig helg per månad.

Kanske dags för en studiecirkel igen?
– Nej, inget nytt. Bara mer av det jag redan tycker om. Mer läsning. Mer musik. Jag har sett Håkan Hellström tre gånger i vår. Jag tycker att han är fantastisk. Lyssna på det här, det äter sig in i en: ”Tro, när du går genom tiden, att det bästa har inte hänt än.”
– En vän tipsade om den låten när jag var väldigt deppig en dag.Golf?
– Jag älskar att titta på golf, men spela, nej, det går inte.


Har du inget bollsinne?
– Jo, jag har spelat fotboll och handboll. Jag är jättebra på att putta. Men svingen funkar inte.
– I Halmstad var jag med i en kändisgolf för välgörenhet ... Jag slog ut första bollen, den hamnade i huvudet på en person som stod bakom mig!


Håller något av dina barn på med politik?
– Nej, inte med partipolitik. Men dottern som bor i USA är jätteengagerad i olika Obama-kampanjer. Mellantjejen har hållit på med Hultsfredsfestivalen i många år.
– Men äldsta dottern flyttade till USA just för att slippa få frågor om mig varje gång hon presenterar sig.

Du har alltid älskat politik, älskar du politiken nu? 
– Ja, jag älskar politik. Du kan göra vad sjutton du vill, bara du lyckas övertyga folk. Med åren har det kommit en insikt, det kanske låter stöddigt, om att många faktiskt ser mig som en förebild. Det kommer fram unga invandrartjejer som säger att ”du gjorde att jag började bry mig om politiken”.
– Förra helgen vigde jag två tjejer som gifte sig, som nu också har kunnat få ett barn genom insemination. De tackade mig för att det jag har gjort som politiker har gjort deras familjesituation möjlig. Det är lycka.
– I början trodde jag att jag var i politiken för att bli omtyckt. Det var fel tänkt. Jag är där för att bli respekterad. Jag är hatad och jag är älskad. Men jag är också respekterad. Jag är nog en kontroversiell politiker.

Du säger ”är”?
– Ja ... jag är kvar i politiken. Inte i partipolitiken, men i politiken.
– Och jag vill ju att det ska gå bra för S. Jag vill gärna vara med och göra nytta framöver.

Läs fler intervjuer från tidningen Fönstret: