En tidning från ABF

Katrine Marcal

Champagne-socialister

Jag har varit på bokturné i Storbritannien den här sommaren. Hit och dit med privatiserade tåg till blandade upplevelser. Medelålders par i Wales, socialistiska transvestiter i Liverpool och den speciella utmaningen att hålla föredrag innan en naken konstnär i en källare i Shoreditch. Nu senast var jag inbokad på en musik- och litteraturfestival som hölls på de enorma ägorna runt en engelsk herrgård i Oxfordshire. Och tro mig, detta var inget vanligt Hultsfred.

Yoga på morgonen, ett specialkonstruerat utomhusspa vid sjön, litterära samtal, konserter och Londons hippaste restauranger som arrangerade stora midnattsbanketter dit deltagarna kom utklädda till figurer som hämtade ur en påkostad produktion av Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Det fanns barnflickor för den som vill lämna bort ungarna (600 kronor i timmen) och att hyra ett av de vackra vita tälten vid den finare campingen kostade runt 12 000 kronor. Och då ingick inte ens daglig styling av håret. Vilket förstås också fanns.

Herrgården på vars ägor det hela tog plats var registrerad i ett skatteparadis. Jag antar att det är ett av den moderna världens mysterium: hur ett hus som så bokstavligt befinner sig på den engelska landsbygden skattemässigt kan befinna sig någon annanstans. Men vad som förvånade mitt otränade svenska öga mest var att alla deltagarna verkade vara så vänster.

Varje seminarium hade platsat på vilket radikalare ABF-hus som helst. Under de två samtal som jag själv var inbokad på fann jag mig snabbt stå längst till höger av alla i panelen, bara genom att vara svensk sosse. På väg därifrån sprang jag så in i två borttappade barn. De försökte förklara för en säkerhetsvakt att de visste att deras föräldrar var i ”champagnetältet” men att de helt enkelt inte kunde hitta det.

Där någonstans gick min gräns för champagnesocialism. Jag förvandlades till Göran Greider.

Men är det verkligen något att vara kritisk mot? Att väldigt rika människor vill gå på seminarium om en rättvisare kapitalism? Ja, högern älskar att hata dessa typer. De är hycklare, säger de. Om du är så vänster, hur kan du då vara så rik? Deras ideal går inte att ta på allvar.

Samtidigt anklagar högern fattigare människor som är vänster för att vara drivna av ”avundsjuka”. Deras ideal går inte heller att ta på allvar.

Så det är svårt. Det måste finnas något djupt provocerande med rika människor som förespråkar ekonomiska reformer som går rakt mot deras egna materiella intresse. Det motbevisar allt som högern brukar säga om att egenintresset är vad som styr oss. Jag antar att det är av denna anledning som högern drar sin slutsats: att champagne-socialisterna helt enkelt inte menar allvar.

Och kanske har de rätt. Det är svårt att befinna sig på den typ av festival som jag befann mig på utan att bli fundersam. Publiken här älskade i hög grad den hårda vänstermannen Jeremy Corbyn. Han som just nu kandiderar till ledare för de brittiska socialdemokraterna.

Jeremy Corbyn är en kandidat som antagligen aldrig skulle kunna vinna ett nationellt val i Storbritannien. Han uppfattas som alltför extrem. Men hans supportrar här på festivalen verkade inte bry sig om detta. Varför skulle de? Det är inte de som behöver en socialdemokratisk regering här i Storbritannien. De klarar sig bra ändå. Varför då bry sig om något så världsligt som en kandidats valbarhet?