En tidning från ABF

Katrine Marcal

Pengar trumfar religion

Det var en av de där upplevelserna som man fortsätter spela upp för sig själv i huvudet.Jag hade gått in i en ganska tjusig klädbutik i Stockholm och just nu bestod de enda kunderna av en grupp kinesiska kvinnor. Glatt provade de kläder, sprang in och ut ur de två provrummen, visade och diskuterade. I affären fanns också två expediter. De behandlade den kinesiska gruppen med himlande ögon.
Jag begrep inte alls. Vem som helst kunde se att de kinesiska kvinnorna var superrika. Dessutom intresserade av en enda sak just nu: att shoppa. De borde vara varje klädaffärs dröm.
I stället var det mig, jag som uppenbarligen strosat in i butiken för att jag var tidig till ett möte, som fick personalens hela uppmärksamhet. När de kinesiska kvinnorna ville betala och sträckte fram sina Union Pay-kort, ja då tittade expediterna på dem som om de precis räckt dem en möglig ostskiva. Union Pay är det betalsystem som i princip hela Kina använder. Butiksbiträdet gav dock ingen hjälp, förklarade ingenting och såg i stället lättad ut när den kinesiska gruppen tvingades hänga tillbaka allt de tänkt köpa och gå. Under hela processen blev de behandlade med ungefär samma vänlighet som om de hade försökt snatta.
Så vände sig expediten till mig och log: ”Ja, du får ursäkta, men det blir alltid stökigt när vi har kineser här.” Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga. ”Asså, jag bor i London” klämde jag fram. Vad jag någonstans måste ha menat var att i London hade detta aldrig hänt.

Det är inte det att det på Harrods finns ett hundra Union Pay-terminaler. Nej, det är mest att ingen höjer på ögonbrynen. Lyxaffärerna i Mayfair och Knightsbridge bygger i princip på kunder från Kina, Ryssland och Mellanöstern. Provar du skor på Harrods gör du det ofta bredvid ett par fötter som sticker fram från undersidan av en burka. Och ingen där tycker att det är konstigt.
Pengar är pengar. Kapitalismens logikska trumfa det där med etnicitet, kultur och religion. Och det gör den. I London. Men uppenbarligen inte i Sverige.
Expediternas beteende i Stockholm handlade om en enda sak: ras. Och de var själva helt omedvetna om det. Jag tänker på incidenten när jag läser den senaste Eurobarometern. Den som visar att svenskar är mest positiva till invandring i hela EU. Ja, invandring gillar vi, men hur är det egentligen med invandrarna?

Frågar du britterna vad de tycker om invandring kommer de att gnälla. Klaga på att landet redan är för tätbefolkat. Men i undersökningar som tittar på attityder till enskilda invandrade framkommer en helt annan bild. Helt plötsligt uppvisar britterna extremt toleranta attityder.
Som en vän till mig som jobbar med dessa frågor brukar uttrycka saken: ”Britterna är intoleranta i teorin men inte i praktiken.” Få platser i Europa, om ens någon, är lika välkomnande mot invandrade som London.
Frågan är förstås om vi svenskar är tvärtom: ”toleranta i teorin men inte i praktiken”. Vi med vår besatthet vid att folk ska tala ”perfekt svenska”, ett begrepp vars motsvarighet inte ens existerar på engelska. Där finns bara olika sorters engelska: karibisk, afrikansk, indisk. Kanske handlar det bara om att vi svenskar inte är så bekväma med olikhet.
Jag gick ut ur klädaffären. Den dåliga smaken i min mun höll i sig i timmar.

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2015