En tidning från ABF

Katrine Marcal

”Vilken ras har din son?

Vilken ras ska jag registrera din
son som?” ropar sjuksköterskan från sitt skrivbord. Jag ligger några meter bort i den engelska sjukhussalen, min nyfödde bebis i plastbalja
på hjul. Vi ligger på observation. Det är mitt i natten. De får inte släcka i taket. Sjuksköterskan därborta vid skrivbordet ska kunna stirra på oss i full lysrörsbelysning dygnet runt. Eller mig egentligen. Det är jag som har förlorat en massa blod. Då kommer alltså frågan: ”Vilken ras är din son?” Så fungerar det här i Storbritannien. Myndigheterna behöver veta. ”Eh, vit?” mumlar jag efter att för säkerhets skull ha kollat en extra gång ner i plastbaljan. Men det räcker tydligen inte. De behöver veta om han är ”brittisk vit” eller ”europeisk vit”. Jag har ingen aning: ”Kan man kryssa i 50/50?” 

”Brittisk vit” eller ”europeisk vit”? Senast jag tittade på en karta låg Storbritannien i Europa, men i dessa tider av folkomröstning om brittiskt EU-medlemskap är det ingen populär insikt. Det där med identitet är knepigt. 

I Sverige har det rasat debatt om identitetspolitik. Den här gången var det gymnasieminister Aida Hadzialic som var ute och upprörd över en politisk debatt där hon utifrån sin identitet som före detta flykting tillskrivs vissa åsikter. Debatten öppnade upp den gamla diskussionen inom vänstern: Vilket förtryck är egentligen värst? Det baserat på klass? Eller det baserat på kön, ras, etnicitet och sexuell läggning? 

Många tyckte som Aida Hadzialic att klassdimensionen olyckligtvis har försvunnit. Att det borde vara viktigare att fixa a-kassan än att diskutera rasifiering i det offentliga rummet, sexism vid styrelseborden eller homofobi inom svensk hiphop. Andra påpekade att med bara en klassdimension blir vänstern blind för skillnaden mellan arbetslösa unga i miljonprogrammen och de i glesbygden. Tongångarna i dessa diskussioner brukar bli höga.

Själv har jag aldrig riktigt förstått skyttegravskriget. Den viktiga distinktionen går inte mellan identitet och klass utan mellan ekonomiskt och kulturellt förtryck. Och vänstern måste, som den amerikanska politiska teoretikern Nancy Fraser påpekar, kämpa mot bägge. Det finns ett kulturellt förtryck av kvinnor där kvinnlig identitet värderas lägre än manlig. Men det finns också ett ekonomiskt förtyck av kvinnor där arbetsmarknaden bygger på att kvinnor utför obetalt eller lågbetalt omsorgsarbete. För att de är kvinnor.

Samma sak gäller för ras och etnicitet. Det finns ett kulturellt förtryck, som drabbar även den rikaste svarta affärskvinna. Och ett ekonomiskt förtryck där den globala ekonomin bygger på att rasifierade människor i högre grad utför vissa arbeten. Dessutom slutar förtrycket av arbetarklassen inte vid löner och jobb, utan sträcker sig vidare in i den kulturella sfären. Traditionell arbetarklassidentitet med alla dess markörer hånas och nedvärderas konstant. Det måste vänstern också kämpa mot.

Identitet spelar roll. Den är inte allt, men den är en del av det vi måste förstå för att klara av att göra en maktanalys av världen.

”Vilken ras ska jag registrera din son som?” är dock något annat och jag måste säga att jag har svårt att se poängen med att tvingas kryssa i statiska identiteter på detta sätt. Men så är Storbritannien också väldigt annorlunda från Sverige.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2016