Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Konstguide

Konsten Hitler hatade

Adolf Hitler var livrädd för konst. Och det var inte bara politiska målningar som krockade med Hitlers ideologiskt förvridna och konstnärligt mossiga ideal. Även världsnamn som Picasso, van Gogh och Cézanne förklarades vara ”degenererad” konst, skapad av sjuka hjärnor. Fönstrets och Antikrundans CLAES MOSER berättar här om tio mästerverk som Hitler hatade. Tio olika motiv – med en sak gemensamt: att de hör till de 605 verk som nazisterna själva valde att visa upp för tyska folket 1937 som exempel på konst som skulle utplånas från det tyska riket.

Redan under renässansen på 1400-talet förstod man att makten kommunicerades bäst genom bilder, inte ord. Då kunde folk inte läsa, men affischen som propagandaelement är lika viktig än i dag.

Av förklarliga skäl var därför Adolf Hitler besatt av konsten. Livrädd för konstnärerna. Claes Moser förklarar varför:

– Skälet är enkelt – konstnärerna är opinionsbildare. Därför utgör de ett allvarligt hot mot alla makthavare med totalitära ambitioner. Men det intressanta med naziregimen är att man ville skapa en helt ny konst, baserad på Führerns egen konstuppfattning, och radera ut det gamla. Precis som IS, som spränger det historiska arvet i luften.

Och hur såg Adolf Hitlers konstsmak ut?

 – Den var extremt gammalmodig! Hitler låg helt ur tiden, konstnärligt sett. Han hatade allt det nya som slagit rot i början av 1900-talet: impressionismen, kubismen, surrealismen, expressionismen.

– Han förstod sig bara på de antika skönhetsidealen. Styrka. Perfektion. Inga avarter, inga missbildningar, ingen tvekan, inget grubbel, inga skrubbsår någonstans.

Men – Hitler hade dock ett stort problem: Den konst som han hatade var starkt rotad.

– Han förstod att han inte kunde konkurrera ut den med pronazistisk konst. Det hade tagit för lång tid. Han valde därför att bli av med det oönskade med hjälp av våld.

Strax efter maktövertagandet påbörjade nazistpartiet en systematisk utrensning av oönskade konst. 5 000 verk togs bort från 32 av Tysklands stora museer. Efter det gick de in hos de privata samlarna och stal det man ville ha.

– Här talar vi om historiens största konstrån!

Men – vad var förbjudet och vad var accepterat? Förvirringen var stor även efter det att Hitler förklarat ”skoningslöst krig” mot de ”modernistiska experimenten” inom tysk konst.

Nazisternas svar blev lika unikt som bombastiskt: Den 19 juli 1937 öppnadesi München portarna till världshistoriens största ”hatutsällning” i konst: Entartete kunst (”Degenererad konst”). Här skulle besökarna få svaret på vad som skulle förbjudas. En utställning som med propagandaminister Joseph Goebbels ord, visade hur den ”perversa judiska andan förgiftat den tyska konsten”.

605 verk, av 112 konstnärer, ställdes ut. På väggarna hade Goebbels låtit måla kommentarer som: ”Naturen – sedd av sjuka hjärnor”, ”En förolämpning mot Tysklands kvinnor” och ”Här avslöjas den judiska rasens själ”. Goebbels förklarade att konst som ”förvrängde de naturliga formerna” var sjuk konst.

– Idén var att visa att det är sinnessjuka människor som skapat det här. Att ”groteska” motiv avslöjar att den som målat dem är mindre värd, fiende till rasen och nationen.

Två miljoner tyskar besökte utställningen under hösten 1937. Därefter turnerade den runt till elva andra tyska och österrikiska städer.

Efter utställningen brändes omkring4 000 av de oönskade konstverken upp av Berlins brandkår. Men inte alla.

– Nazisterna förstod att de hade att göra med stora värden här. Därför sorterade man noga ut de stora namnen. Dessa sålde man i tysthet ut till internationella köpare, genom ett galleri i Schweiz. ”Som tur är kan vi åtminstone tjäna lite pengar på det här skräpet”, skrev Goebbels i sin dagbok.

– Men nazihöjdarna själva rof-fade också åt sig. Herman Göring stal personligen 14 av verken från utställningen, bland annat en van Gogh och en Cézanne.

Hur gick det för konstnärerna?

– Till en början lämnade många landet. Flera slog sig ned i Paris, och på Rivieran, men framför allt flyttade man till USA. Någon enstaka kom även till Sverige.

– Utställningen fyllde sitt syfte. År 1938 hade Hitler jagat de oönskade konstnärerna utomlands. Internerat dem som var kvar, för att så småningom börja utrota inte bara konst utan även konstnärerna själva.


 ”Hitler tyckte att det här var djupt obehagligt.”

1. Berget Mont Saint-Victoire

Konstnär: PAUL CÉZANNE (1839–1906).

Mått: 73 x 92 cm.

År: 1887.

Stil: Postimpressionism. Det här är startsnöret för att se ett landskap abstrakt.

Därför hatade Hitler den här: – För att Cézanne visar det som ögat inte ser, och i stället tvingar betraktaren att tänka själv. Cézanne, och impressionisterna omkring honom, är i dag världsnamn som till och med skolbarn lätt tar till sitt hjärta. Men för Hitler stod de för något djupt obehagligt – fritt konstnärligt skapande.

Titta extra noga på: – Konturerna runt berget. Cézanne flyttar till Aix in Provence och blir besatt av berget han ser från sitt köksfönster. Han vill betona berget och börjar förenkla allting runtom, tar bort detaljerna i gräset.

– Cezanne skapade förutsättningarna för den kubism, där man ser verkligheten som ren geometri. Han öppnade alltså dörren för Picasso och 1900-talets alla andra modernister.

Värde i dag: Ett par miljarder. Kungafamiljen i Qatar köpte nyligen hans Kortspelaren för2,5 miljarder.

Finns att se: Bl a Moma i New York och Scottish National Museum (Cézanne gjorde ca 60 varianter av detta motiv).


 ”Picasso avbildar människans svaghet, och det ordet fanns ju inte i Hitlers vokabulär.”

2. Familjen Soler

Konstnär: PABLO PICASSO (1889–1973).

Mått: 108,8 x 78,5 cm.

År: 1903.

Stil: Picassos ”blå period” (1901–04), strax innan han hittade, och blev världsberömd för sin kubism.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Hitler hatade kubismens fixstjärna Picasso av lätträknade skäl. Kubismen var för konstnärlig för honom. Han var tvungen att fundera på vad det var han såg. Men – nazisterna valde intressant nog att visa en målning från Picassos ”blå period” som avskräckande konst. Trots att det är en realistisk stil, man ser ju utan problem vad den föreställer. Hur kunde den här reta Hitler så pass mycket att den hängdes upp på hatutställningen över ”degenererad konst”?

– Jo, som alla ser så är det ett melankoliskt motiv, som visar människor i samhällets utkant. Målningen visar ingen som helst styrka, utan i stället människans svaghet. Och svaghet fanns ju inte ens i Hitlers vokabulär.

Titta extra noga på: – Se stämningen. Det man borde uppleva som trevligt har en tydlig baksida. .

Värde i dag: – Ett par miljarder även här. Det går att hitta en Picassomålning för 4–5 miljoner kronor. Men då är det någon av hans standardmålningar från 1960-talet. Så gott som allt han målade fram till, säg 1940, kostar en miljard.

Finns att se: Musée de Beaux Arts, i Liège.


 ”Det här var helt ogreppbart för Hitler.”

3. Schwartzer Fleck

Konstnär: VASILIJ KANDINSKIJ (1866–1944).

Mått: 45 x 52 cm.

År: 1921.

Stil: En upplöst modernism, utan räta vinklar.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Det här var helt ogreppbart för Hitler. Som amöbor på duk! Här har han ingen aning om vad som avbildas. Den visar snarare kroppens inre, än något som går att ta på. Och det är så långt från Hitlers egen konstsmak man kan komma.

– Kandinskij flydde från den ryska revolutionen, som många andra konstnärer, och bosätter sig i Bayern. Där bidrar han till att Tyskland utvecklar expressionismen som bryter brutalt med den så dominerande franska konstenmed vackra pastellfärger, impressionism och Matisse. Hitler avskydde både impressionismen (för otydlig) och expressionismen, men allra mest expressionismen med stilens brutala penseldrag och ofta hårda samhällskritik.

Titta extra noga på: – Hur målningen är helt befriad från geometrin. Kandinskij vill i stället skapa värden med färgernas relation till varandra. Kandinskij kom från rysk överklass och var ingen politisk målare. Han var en konstteoretiker som roades av att bygga upp sina målningar matematiskt och intellektuellt.

Värde i dag: –Kandinskij kostar också miljardbelopp. Han tillhör också konsthistoriens tio-i-topp.

Finns att se: Kunsthaus, i Zürich.


 ”Så långt från övermänniskan som man kan komma.”

4. Självporträtt

Konstnär: VINCENT VAN GOGH (1853–1890).

Mått: 61 x 50 cm.

År: 1888.

Stil: ”Post-impressionism”, van Gogh utvecklade impressionisternas stil men målade med hårdare färger, snabbare tempo och grövre drag med penseln. En stil som senare kom att kallas ”expressionism”.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Hitler hatade expressionismen i sin helhet. Han tyckte att den var hemsk med sina grova penseldrag och skrikiga färger. Han ville att konst skulle vara vacker och gullig. van Gogh representerade dessutom för Hitler en galen människa som fått hjärnan förstörd av för mycket sol. Van Gogh har också en supersocialistisk bakgrund och är en stor social skildrare, han fångar fattigdomen som ingen annan, med jordbundna människor med knotiga händer. Så långt från Hitlers övermänniskoideal som man kan komma.

– I dag har nästan alla en relation till van Gogh, hans målningar är lätta att tycka om även för den som aldrig tidigare brytt sig om konst. Men Hitler tyckte att i vår nya sköna värld behövs inte människor som skär av sig örat.

Titta extra noga på: – Det här är ett av de tyngre av van Goghs många självporträtt.

Värde i dag: – En sån här målning skulle såklart bli världens dyraste om den dök upp på marknaden. van Gogh dog redan som 37-åring, och började måla ganska sent så det finns inte jättemånga van Gogh-målningar.

Finns att se: Harvard Art Museum.


 ”Hitler såg det här som något slags mentalfall.”

5. Från Tahiti

Konstnär: PAUL GAUGIN (1848–1903).

Mått: 59 x 77 cm.

r: 1889.

Stil: ”Postimpressionism”. Gaugin var stilistisk parkamrat med van Gogh men med en mer förenklad stil. Tänk kyrkfönster med tydliga enhetliga färgfält, i starka expressiva färger! En meditativ konst, tiden står ofta stilla i Gaugins målningar, till skillnad från i van Goghs där tillvaron rör sig kaotiskt.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Hitler hatar naturligtvis den här konstnären som vill slopa det moderna samhället och byta ut det mot primitiva samlevnadsformer med mörkhyade människor som går omkring i höftskynken.

– Gaugin var börsmäklare från början, växte upp hyfsat förmögen, men blir antimaterialist som hatar allt vad det borgerliga livet står för. Han vänder sig emot samhällets utveckling, och flyr industrialismen till Söderhavets paradisöar i Franska Polynesien.

Titta extra noga på: – Den meditativa stämningen med passiva människor som inte företar sig någonting. Hitler såg det här som något slags mentalfall, som han inte alls tyckte om.

Värde i dag: – En miljard. Det här är på van Gogh-nivå.

Finns att se: Museum of modern art, i New York.


 ”Det här är en barnteckning i Hitlers ögon.”

6. Komposition i rött, blått och gult

Konstnär: PIET MONDRIAN (1872–1944).

Mått: 50 x 50 cm.

År: 1930.

Stil: ”Konstruktionism”. Mondrian började som expressionist som van Gogh men blev abstrakt och kallas för ”konstruktivist”, eftersom motiven ser ut som byggstenar med räta linjer.

Därför hatade Hitler den här målningen: – För att den är rakt igenom abstrakt. I Hitlers ögon en ren barnteckning helt utan värde för hans sak. Hitler kommenterar den här målningen med orden: ”Galet – på alla sätt!”

Titta extra noga på: – Hur Mondrian här skapar ett slags konstens funkisvariant, renodlat från allt ”onödigt”.

Värde i dag: – Ett antal hundra miljoner för ett toppverk av Mondrian, det finns inte många ute på marknaden.

Finns att se: Kunsthaus Zürich.


 ”Det här är som gjort för att få Hitler att må fysiskt illa.”

7. Den sista måltiden

Konstnär: EMIL NOLDE (1867–1956).

Mått: 107 x 86 cm.

År: 1909.

Stil: Nolde var expressionist (som van Gogh) men också naivist, d v s förenklar medvetet så att det kan se ut som att det är ett barn som ligger bakom alstret. Vilket naturligtvis inte låg i Führerns smakpalett.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Nolde var ett primärt hatobjektför Hitler. Men Hitler fick problem att hantera honom av det enkla skälet att Nolde gick med i nazistpartiet och uttryckligen ville stanna kvar i Tyskland. Nazisterna lät honom leva, men förbjöd honom att måla. Nolde satt i sin källare kriget ut och målade det som sen skulle bli berömt som hans hemliga, ”omålade tavlor”. Det har blivit ett uttryck i dag för förbjuden konst: ”omålade tavlor”.

Titta extra noga på: – Här ser vi urtypen av konstnärligt deformerade fysionomier, som gjorda för att få Hitler att må fysiskt illa bara vid en första blick.

Värde i dag: – Den här kostar från 500 miljoner eller uppåt. Men han målade också akvareller av blommor och hav som man kan få för ett par miljoner.

Finns att se: Statens museum för kunst, i Köpenhamn.


 ”Det här är en av de målningar Hitler måste ha hatat mest.”

8. Rabbinen

Konstnär: MARC CHAGALL (1887–1985).

Mått: 79 x 102 cm.

År: 1912.

Stil: Expressionism. Plus lite påverkan av Gaugins rena plana färgytor.

Därför hatade Hitler den här målningen: – Här har vi flera ingredienser som inte på något sätt kunde smältas av Hitler: Motivet, den judiska bakgrunden och det moderna expressiva uttryckssättet. Det här är en av de målningar som Hitler måste ha hatat mest.

Värde i dag: – 300–400 miljoner kronor. Minst. Det som vanligtvis säljs av Chagall på marknaden är hans livsglada målningar av honom själv och hans fru Bella som svävar på himlen ovanför en rysk by, och de brukar gå på upp till 30 miljoner kronor. Men den här är unik, från de år runt 1910 då Chagall är som absolut bäst.

Finns att se: Kunstmuseum i Basel.


 ”Han är den enda svenske konstnär som har hånats av Adolf Hitler personligen.”

9. Mutter ist tot (Mor är död)

Konstnär: ERIC JOHANSSON (1896–1979).

År: 1919.

Stil: Tysk expressionism, en stil Eric Johansson är med om att skapa. Han är den ende svenske konstnär som har varit med och utvecklat en -ism. (Andra har gått i lära hos mästare, men inte utvecklat -ismer själva.)

Därför hatade Hitler den här målningen: – Det här är ett väldigt tydligt exempel på tysk expressionism, en stil som Hitler hatar mer än något annat. Nakenheten och utsattheten i den här kvinnan passar inte alls Hitlers planer för Tysklands framtid.

– Eric Johansson föds av en svensk mamma men adopteras bort och växer upp i Tyskland. Där hamnar han mitt i en orolig tid mellan världskrigen med ekonomiska kriser, arbetaruppror och politiska mord. Han är också den ende svenske konstnär som har hånats av Adolf Hitler, personligen. Johansson fängslas för att han kallar Herman Göring för en gris. Men han har turen att släppas och få två timmar på sig att lämna Tyskland och flyr till Sverige och bosätter sig i Täby norr om Stockholm.

Titta extra noga på: – Den oborstade svärtan. Det här är minimalism innan minimalismen skapades!

Värde i dag: – Ett par hundra tusen i vårt södra grannland. Eric Johansson är värd mycket mer i Tyskland än i Sverige. Svenskar har aldrig gillat den här stilen av jämmer och elände, vi har ju varit förskonade från sådant och vill inte tänka på hur vi har haft det förr.

Finns att se: Privat ägo.

Mutter ist tot var inte det verk av Eric Johansson som visades upp på nazisternas hatutställning Degenererad konst. Där hängde hans målning Fabrik, som dock förstördes i ett bombanfall senare under kriget.


 ”Hitler tyckte att det här var oerhört fult.”

10. Pietá

Konstnär: KÄTHE KOLLWITZ (1867–1945).

År: 1937.

Stil: Expressionism. Kollwitz var ganska ensam om den stilen när det gäller skulptur. Det här är en svår konst att utöva, med tunga material, som var svåra att få tag i.

Därför hatade Hitler den här skulpturen: – Av många skäl: Kollwitz var en av de allra starkaste belackarna av naziregimen. Här har vi också en skulptur som anspelar på människans svaghet. Kollwitz visar som ingen annan hur hungern och fattigdomen slog sönder människors liv i Tyskland under, och efter, första världskriget. Hitler tyckte att det här var oerhört fult. Det här är så långt i från man kan komma nazismens skulpturideal om starka polerade kroppar.

– Kollwitz själv hotades av Gestapo men klarade sig från koncentrationsläger genom att hon var ett så känt namn internationellt. Men hon förbjöds att verka som konstnär.

Titta extra noga på: – ”Pietá” betyder sorg och är ett av den bibliska konstens ständigt återkommande motiv med jungfru Maria som sörjer den avrättade Jesus. Men i Kollwitz version är det en son som dött i första världskriget som sörjs av sin mor.

Värde i dag: – Uppemot 800 000 kronor. Kollwitz är en av de tyngsta kvinnorna i konsthistorien. Hennes oljemålningar betalar tyskar 20–30 miljoner kronor för, målningar som vi svenskar aldrig ens skulle vilja hänga upp på väggen. Vi har väldigt svårt att förstå den här orostiden, eftersom vi aldrig var delaktiga i den.

Finns att se: I Neue Wache i Berlin, en av Tysklands officiella minnesplatser för offren för nazi-regimen 1933–45, samt i Käthe Kollwitz-museum i Köln.