En tidning från ABF

Guide

Världens bästa

arbetarkonst

Säg arbetarkonst och du tänker kanske på svällande muskler och sovjetiska propaganda-affischer. Men – även världsnamn som van Gogh och målarna på Skagen har skapat arbetarkonst av högsta klass. Fönstret bad Antikrundans konstexpert Claes Moser guida oss till historiens bästa målningar – av samhällets hårdast arbetande människor.

När Vincent van Gogh 1885 drog det sista penseldraget på sin målning Potatisätarna (se sid 34) tänkte han förmodligen inte en tanke på att den i dag, mer än 130 år senare, skulle hyllas som en av de första riktiga arbetarmålningarna.

Visst, konstnärer avbildade hårt arbetande människor redan för 3 000 år sedan, under antiken, hos de gamla egyptierna, grekerna och romarna. Men det var inga ärliga porträtt, enligt konstexperten Claes Moser:

– Arbetaren avmålades, men stod inte på något sätt själv i fokus. Syftet var inte att teckna ett porträtt av arbetaren som tänkande individ. Syftet var att glorifiera härskarens framgångar – Tutankhamon omgiven av sina hängivet dyrkande slavar.

Så var det, enligt Claes Moser, åtminstone fram till och med 1700-talet och den franska revolutionen. Då började man på allvar intressera sig för dem som slet hårdast, längst ned på statusstegen.

– Arbetarkonsten föddes strax därefter, när industrialismen förändrade våra samhällen i grunden. Nu fick publiken för första gången i konsthistorien se arbetaren avmålad så som den tänkande, kännande och lidande människa hon verkligen var. I Sverige målar hovkonstnären Pehr Hillerström Sveriges gruvmiljöer när han reser runt i landet med kung Gustav III i slutet av 1700-talet. Men annars dröjer det till 1890-talet och konstnärerna i den så kallade Zorn-generationen innan fattigdomen för första gången fastnar på målardukarna och intar konstsalongerna.

– Inte Anders Zorn själv, han – superkändisen – drar ju till Amerika och blir rik på att måla kändisporträtt. Inte heller Carl Larsson, den andre stjärnan vid sidan av Zorn. Han tar ju snarare, som en av ganska få konstnärer vid den här tiden, parti för det borgerliga livet.

– Men runtomkring de två stora finns det målare som till exempel Björn Ahlgrenson (se sid 34) som nu på allvar börjar avbilda det hårda livet i det svenska samhällets utkanter. Socialdemokraterna tar nu också plats i kommuner och riksdag och får inflytande över en viktig konstscen – de många nya offentliga miljöer som ska smyckas med konst.

– Nu, i början av seklet, byggs till exempel riksdagshuset (1905) där Axel Törneman målar några av de första offentliga arbetarkonstverken (se sid 36).

På 1920- och 30-talen följer sedan arbetarkonstens storhetstid i Sverige, med konstnärer som Johan Ahlbäck (se sid 38) och Albin Amelin (sid 41) som mest kända namn. Nu brakar dessutom den ryska revolutionen lös och den första ”arbetarstaten” föds, med kolossala mängder arbetarpropaganda i spåren. Men arbetaren som avbildas i Sovjetunionen, – och senare i resten av östblocket, och på Kuba – det är inga riktiga porträtt, enligt Claes Moser, utan glorifierade arbetare i statens tjänst.

– Arbetaren där fick precis samma roll som hon hade på Tutankhamons tid. Som en avpersonifierad massa, som inte förväntades tänka eller känna själv. Arbetarkonsten hade nu ändå definitivt hittat sin plats på konstscenen, med många högklassiga målningar vid sidan av den rena propagandan. Men – ville publiken ha den?

– Svaret på den frågan är tyvärr ofta nej. Åtminstone i Sverige. Vi gillar inte, till skillnad från många andra folk, oro på vardagsrumsväggen. För oss är till och med utvandringen – en av vår historias mest avgörande händelser – ett slags nationellt trauma, en fjärdedel av vår befolkning försvann.

Claes Moser tror att det här kan förklaras med frånvaron av krig i Sverige.

– Vi har inte upplevt skyttegravarna. I länder som Tyskland och England, men även i amerikansk konst, hittar vi en flora av realister som skildrar samhällets utkanter.
De ser till skillnad från oss även de här plågsamma delarna av sin historia som viktiga händelser i utvecklingen fram till det de har i dag.

 

 

1. AXPLOCKARNA

Jean-François Millet (1814–1875).

Målad: 1857.

Stil: – Ett av konsthistoriens första exempel på ”socialrealism”, alltså inte bara en realistisk kropp utan en realistisk kropp med ett socialt budskap.

Arbetarvibbar: – Banbrytande. Målningen bryter totalt med det rådande romantiska idealet, att måla naturen som paradisisk vision. Här ser vi i stället kvinnor som är i naturen för att plocka ris och grenar, för att kunna värma sina bostäder. Millet vill visa de nyrika stadsborna hur det verkligen ser ut bakom ryggen på dem. Hur hårt livet på landsbygden är för den som fortfarande arbetar kvar där.

– Visst hade fattiga människor avbildats tidigare, till exempel i kyrkor. Men Millet skalar bort alla religiösa attribut, han visar bara den fattiga människan så som hon är.

Så togs den emot: – Fransmännen vill vid den här tiden, precis som oss svenskar, lämna det gamla bakom sig. Alla vill tillhöra den nya moderna världen. Men det finns fortfarande en religiös nerv i befolkningen, och ur den synvinkeln känns det också lite fult med jakten på pengar i städerna, och då ses de här bilderna som en bra kontakt med vårt naturliga förflutna.

Titta extra noga på: – Den böjda, ansträngda hårt arbetande kroppen, det här är ett kärvt sätt att ta sig fram i livet. Här är maten inte paketerad i en livsmedelshylla. Och det är kvinnor som sliter, så som det så ofta är genom historien.

Finns att se: Musee d’Orsay i Paris.

Värde i dag: – Den hänger på ett av världens
mest exklusiva museer, och det finns nästan inga tak för banbrytande målningar som den här, men låt oss säga ... 50–100 miljoner kronor. Men man kan hitta åtminstone någon målning av Millet för 20 000 kronor också.

 

 

2. POTATISÄTARNA

Vincent van Gogh (1853–1890).

Målad: 1885.

Stil: – En av de första arbetarmålningarna, och
en av de första ”expressionistiska” målningarna.

Arbetarvibbar: – Den här uttrycker inte arbetslivet i sig, men är det någon målning som ändå är en arbetarmålning så är det den här. Potatisätarna osar av socialt patos. Tittar man på bilden ser man en vardagsmiddag i svagt ljussken, för man har inte råd med annan belysning. Man äter potatis, för det är det man har råd med.

– Det första folk tänker på när det gäller Vincent van Gogh är ofta inte arbetarmålningar utan ”solros” och ”det gula rummet”. Men även hans berömda rumsmålningar visar oerhört enkla miljöer som utstrålar fattigdom.

Så togs den emot: – Med stort oförstående, som en målning ingen ville se. Den påminde folk om den fattiga värld som de försökte lämna bakom sig. van Gogh säljer knappast någonting under sin livstid. Han försörjs av sin bror som är konsthandlare.

– van Gogh målade Potatisätarna i en tid då impressionisterna regerade inom konsten – publiken var van vid glada färger och impressionistiska målningar av borgerliga människor som har råd att gå på restaurang och promenera längs flodkanten iklädda frasiga klänningar.

– van Gogh bröt helt med det, och målade istället med kraftfulla penseldrag och ett val av dova jordfärger för att understryka hur glädjelös fattigdomen är.

Titta extra noga på: – Se på de knotiga händerna, reumatiska efter ett hårt arbetsliv. Måltiden är underordnad, det är en överlevnadssekvens man tittar på, det är ingen av familjemedlemmarna som har dött den här dagen. Men det känns som att man är i en gränszon, någon kan snart falla ifrån.

Finns att se: van Gogh-museet, i Amsterdam.

Värde i dag: – När vi pratar om van Gogh pratar vi om hundratals miljoner kronor, uppemot miljarder. Han är en av konsthistoriens allra mest ovärderliga stjärnskyttar. Hans berömmelse beror – utöver själva konsten – på hans ovanliga levnadsöde, med hans labila psyke och självmordet på en åker. Till dramat hör självklart att den fattige van Gogh blir ett världsnamn bara året efter sin död.

 

 


3. SKYMNINGSGLÖD

Björn Ahlgrenson (1872–1918).

Målad: 1890-tal.

Stil: – ”Northern light” – den stil som skapas i Sverige på 1890-talet av konstnärerna i den så kallade Zorn-generationen.

Arbetarvibbar: – Det här är ännu inte blåställ och hammare, men det visar vägen mot det vi senare självklart kallar arbetarmålningar.

Ytligt kan man tycka att det här är en romantisead bild à la Carl Larsson, men det som den här visar är en person som ingenting annat orkar göra efter en hård arbetsdag än att sitta och kontemplera framför skymningsglöden.

Så togs den emot: – Som obegripbara bilder, som påminde stadsborna om vår eländiga svenska bakgrund, om hur mödosamt det var att leva.

– Björn Ahlgrenson lever utfattig, men uthärdar och vill inte kompromissa och ”sälja sig” som Anders Zorn och Carl Larsson.

– Men långt efter hans död, på 1980-talet, upptäcker amerikanerna ”Northern light” – och de älskar det. De ser det som en bild av den ursprungliga människan, som visar civilisationen ryggen och månar om sina rötter och gångna generationer.

Finns att se: Göteborgs konstmuseum.

Värde i dag: – I dag får vi betala flera miljoner för Björn Ahlgrenson. Det finns få verk av honom, han hade varken råd eller ork att lämna någon stor produktion efter sig.

 

 

4. HAMMARSMEDJA

Axel Törneman (1880–1925).

Målad: 1907.

Stil: – Mitt emellan Zorn och Matisse – med
påverkan av van Gogh och Lautrec.

Arbetarvibbar: – Det inte många som tänker på Törneman som arbetarmålare. Men han är rentav den förste svenske konstnären som målar industriarbetare på ett trovärdigt sätt.

– Törneman växer upp i det värmländska gruvsamhället Persberg där pappan är gruvingenjör. Han reser runt i det konstnärliga Europa och lär sig sin Lautrec, målar nattliga dekandenta absintmiljöer.

– Väl hemma igen får han i uppdrag att smycka det nya riksdagshuset, ett oerhört statusfyllt uppdrag. Han målar scener ur Sveriges historia, Torgny Lagman och vikingamöten i Uppsala, mycket romantiserat. Men han väljer också att måla den nya tidens industri, i socialrealistisk stil.

Så togs den emot: – Det här anses som väldigt smalt vid den här tiden.

Titta extra noga på: – Hur han målar arbetare som människor – av kött och blod – som står vid masugnarna och härdar sitt järn. Det här är ingen glorifiering, det är en bister vardag vi ser.

Finns att se: Sveriges riksdag.

Värde i dag: – Törneman kostar vanligtvis ett par hundra tusen kronor, men kan också säljas för uppemot 2 miljoner.

 

 

5. DEMONSTRATIONSTÅG

Eugène Jansson (1862–1915).

Målad: 1912

Stil: – Samma stilgeneration som Anders Zorn och Carl Larsson, ”Northern light”, men också väldigt nära den här tidens nya typ av ”expressionistiska” målare som till exempel Edvard Munch (mest känd för Skriet).

Arbetarvibbar: – Eugène Jansson kom från arbetarbakgrund men har ett slags uppkomlingssyn på tillvaron. Han pikas av sina kompisar för att han är så snobbig i sin klädstil. Med halmhatt och ljus kostym glider han omkring i Sandhamnsidyllen i Stockholms skärgård.

– Eugène Jansson är i dag mest känd för sina målningar av nakna människokroppar, i hans fall sjömän, som var ett sätt för honom att manifestera sin homosexualitet. Det handlar alltså om arbetare som avbildas. Men det är en idylliserad avbildning av välmående arbetare, utan skavanker, ingen nedtryckt utnyttjad kroppsarbetare. Demonstrationståg är däremot mer klass- och känslomässigt sann, sprungen ur hans hjärta.

Så togs den emot: – Det här sågs inte som någon höjdare i det officiella Konstsverige. Målningen tas emot som en politisk provokation som anses splittra vårt land.

Finns att se: I entrén på Folkets hus-ägda City Conferens Center vid Norra Bantorget i Stockholm.

Värde i dag: – Flera miljoner, jag skulle nog säga uppemot 5 miljoner. Eugène Jansson har på senare tid upptäckts internationellt. Så sent som 1980 kostade hans målningar bara några tusenlappar.

 

6. GJUTNING

Johan Ahlbäck (1895–1973).

Målad: 1910-tal.

Stil: – Expressionism.

Arbetarvibbar: – Klockrena. Johan Ahlbäck är den förste svenske målaren som gör det till sitt livsprojekt att vara arbetarmålare och som blir känd som att vara det. För att kunna måla arbetare trovärdigt ”behöver man egen erfarenhet” av att vara det, sa han själv. Och visst hade han det. Som 8-åring började han arbeta i valsverket i Smedjebacken, en värld av barnarbete, mindervärdeskomplex och förfärliga arbetsplatsolyckor. Han höll själv på att gå under av näringsbrist. Jag vill måla ”arbetets svarta själ”, förklarade Ahlbäck när han senare i livet blivit konstnär.

– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.

– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Så togs den emot: – Hans forna arbetskamrater på verket tyckte att han målade dem fula och arbetstyngda. De tyckte kanske till och med att han hade svikit dem, när han gick från att vara en av dem till att göra något som kunde tyckas vara en lek.

Titta extra noga på: – Ahlbäck ville fånga kraften i varje rörelse, hettan som arbetarna kände i sina ansikten. Det här är en suggestiv skildring av hur avpersonifierat arbetarens yrkesliv är, det finns ingen som helst glorifiering i den här målningen.

Finns att se: Cassels museum, i Grängesberg.

Värde i dag: – Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

 

 

7. MUTTER IST TOT (Mor är död)

Eric Johansson (1896–1979).

Målad: 1919.

Stil: – Tysk expressionism.

Arbetarvibbar: – Unika! Eric Johansson föds av en svensk mamma men adopteras bort och växer upp i Tyskland. Där hamnar han mitt i en orolig tid mellan världskrigen med ekonomiska kriser, arbetaruppror och politiska mord på vänsteraktivister som Rosa Luxemburg. Han är den ende svenske konstnär som har varit med och utvecklat en ism, den tyska expressionismen. (Andra har gått i lära hos mästare, men inte utvecklat ismer själva.) Han är också den ende svenske konstnär som har hånats av Adolf Hitler, personligen.

– 1937 meddelar Hitler att Eric Johanssons konst är oönskad i det Tredje riket. Johansson fängslas för att han kallar Hermann Göring för en gris. Men han har turen att släppas och få två timmar på sig att lämna Tyskland.

Så togs den emot: – Det här ville ingen svensk hänga hemma på vardagsrumsväggen! Och vill kanske än i dag inte.

Titta extra noga på: – En väldigt avskalad bild – minimalism innan minimalismen var uppfunnen! Han vill med det understryka att det här har varit ett liv i jämmer och elände.

Finns att se: Privat ägo, visas på Eksjö museum i sommar.

Värde i dag: – Eric Johansson är värd mycket mer i Tyskland än i Sverige, ett par hundra
tusen i vårt södra grannland.

 



8. LARS GAIHED TÄLJER EN PINNE

Anna Ancher (1859–1935).

Målad: 1880.

Stil: – Skagenvarianten av ”Northern light”-stilen.

Arbetarvibbar: – Skagen – Danmarks nordligaste udde, där två hav möts – är känt för sina speciella ljusförhållanden. Skagenmålarna är kända för att ha lyckats fånga detta ljus på målarduken vid det förra sekelskiftet. Men – de har gett oss fel bild av hur livet på Skagen var vid den här tiden!

– På deras berömda målningar ser vi ett Skagen befolkat av eleganta badgäster. Men Skagen var ju en halsbrytande tillvaro i elände. Tungt arbete, sjörövare runt kusterna, män som försvann i havet – ett liv utan framtid! Och så kommer den här konstnärsgenerationen och gör det till ett morotsland.

– Det finns visserligen massor av Skagenmålningar av fiskare och fiskenätsknytare, men det är statister vi ser på bilderna, tillrättalagda målningar avsedda för stadsborna i Köpenhamn.

Skagen blev en magnet, inte bara för konstnärer utan även för turister.

– Anna Ancher var dotter till ägaren av Bröndums pensionat, centrum för konstnärerna och den tidens Skagenturister (och är ett populärt ställe än i dag).

– Porten till konstnärslivet hade öppnats för kvinnor ett par decennier tidigare då kvinnor och män får bo tillsammans i konstnärskollektiven i Frankrike, utan att ha pappa och mamma med sig. Det här är en viktig del av den kvinnliga frigörelsen i konsten.

– Även Anna Ancker gjorde stereotypa okänsliga porträtt av arbetar- och fiskefolket, men i det här exemplet visar hon att hon kan måla helt och fullt äkta. Det syns, det lyser av äkthet.

Så togs den emot: – Det här var inte det som köpenhamnarna ville se. De ville se Skagenmålarnas badstrandsmålningar.

Titta extra noga på: – De knotiga händerna och ansiktets påsiga ögonlock, det här har inte varit ett liv på badstranden.

Finns att se: Skagens museum.
Värde i dag: – Alla Skagenmålningar är dyra, har
blivit internationella investeringsobjekt, ungefär som vår Anders Zorn. De mest kända säljs för uppemot 25–30 miljoner kronor. Anna Anchers målningar kan kosta ett par miljoner.

 

9. TJUV OCH HALSBAND

Albin Amelin (1902–1975).

Målad: 1932.

Stil: – Tysk expressionism. Amelin målar tjockt med färg, det är väldigt mycket van Gogh i penselföringen.

Arbetarvibbar: – Urstarka! Amelin börjar egentligen sin karriär med att måla den utslagna människan, snarare än den arbetande människan. Bloddrypande scener från Göteborgs ruffigaste varvskvarter, av slagsmål och våldtäkter.

– Amelin är unik inom arbetarkonsten, han bidrar till att sprida konsten, arbetarkonsten, in i de vanliga arbetarhemmen. Det har delvis en rent teknisk förklaring – Amelin är en av de första att anamma den nya grafiska tekniken med att göra litografier. På så vis kan varje svensk i princip ha råd att köpa hem hans verk.

Så togs den emot: – Amelin säljer sin arbetarkonst till institutioner och till arbetarrörelsen. Men han kan inte försörja sig på det och väljer att måla blommor för att sälja till en bredare publik. Den riktige Amelin, som vi ser här, är egentligen bortglömd i dag.

Titta extra noga på: – Här är Amelin på topp som konstnär! Det råder ingen tvekan om att det är samhällets baksida som har präglat den här kvinnan, hon är inte förskönad på något sätt. Det är väldigt mycket kött och blod i den här bilden.

Finns att se: Privat ägo.

Värde i dag: – En blomsterbukett av Amelin kostar i dag någonstans mellan 75.000–100.000 kronor. En arbetarbild av honom ungefär hälften. Hans
toppmålningar går för 200 000 kronor. Det är trist att den mörka delen av Amelin inte är mer uppskattad än den är. Men vi svenskar gillar som sagt inte, till skillnad från många andra folk, oro på vardagsrumsväggen.

 

10. SJÄLVPORTRÄTT

John Lennon (1940–1980).

Målad: 1969.

Stil: – Lekfullt telefonklotter-artat, med penseln i en obruten linje – klassiskt avskalat modernistiskt som de stora från 1900-talets första hälft,
kunde lika gärna vara Matisse eller Picasso, tekniskt sett!

Arbetarvibbar: – Det här är ett helt och fullt sant självporträtt av den ”working class hero” som John Lennon sjunger om i sin berömda låt. En person som har gjort en nästan omöjlig klassresa, men som står kvar i sina rötter ideologiskt och realistiskt.

– Lennons bakgrund är solklart arbetarklass, pappan är sjöman och lämnar familjen i sticket, han växer upp med sin tant Mimmi. Hans texter är väldigt väldigt klassorienterade, det finns alltid en mening i dem, det är inte bara flum. Hans målningar går hand i hand med musiken.

Så togs den emot: – Med stor förvåning. Ingen visste att Lennon hade en sån här sida inombords.

Men Lennon går på konstskola, och tecknar och målar långt före det att han slår igenom musikaliskt. Han var en av de första scenpersonligheterna som visade sig kunna måla. Ron Woods från Rolling Stones har ”kommit ut” som målare efter det, men det handlar mer om att glorifiera sin egen roll känns det som, ytligt och yvigt.

Titta extra noga på: – De största konstnärliga genierna har ofta en förmåga att uttrycka sig på flera sätt. Se på Strindberg, han började också som bildmålare, Heidenstam både målade och skrev. Da Vinci var bildhuggare, vetenskapsman, konstnär.

Finns att se: Privat ägo.
Värde i dag: – En sådan här kostar nog 100 000
kronor i dag