En tidning från ABF

Kulturland

Bangladesh

– urgammal kultur och

världens största bokmässa

Bangladesh är inte bara fattigdom och hederskultur. Landet var en gång det brittiska imperiets intellektuella centrum och bokmässan i Dhaka är en av världens största, skriver författaren Helena Thorfinn som har bott och arbetat i landet och skrivit boken Innan floden tar oss, om livet i Bangladesh.

Redan på första flygresan, i den första kontakten med Bangladesh, hamnade jag bredvid en man som ville betona: Bengalen är inte vilken del av kontinenten som helst. Bengalen blev det gamla imperiets hjärna, dess intellekt. Det är här man läser böcker, skriver poesi, reciterar gaseller, det är härifrån baulsångare färdas över hela kontinenten. Det är här jatra, den lokala teatern, uppstod i tidernas begynnelse och än i dag uppskattas av alla – utom fundamentalisterna.
     Och senare skulle jag förstå att det han ville berätta är sant – Bengalen är en urgammal kulturbygd med stolta traditioner. Bengalen är Nobelpristagaren Rabindranath Tagores hembygd, platsen som sett poeten Nazrul Islam födas. Bangladeshier och väst-bengaler är ett läsande folk, och i huvudstaden Dhaka har man en av världens största bokmässor. Eftersom jag inte talar bangla fick jag aldrig tillfälle att läsa dessa, men jag förstod vilket intryck de ständigt gjorde på sin läsekrets – bland mina kollegor på svenska ambassaden i Dhaka kunde flera recitera långa stycken från nyutgivna titlar. Varje år har Dhaka en inhemsk bokmässa där över 600 nya titlar lanseras, och som man räknar med under en månad besöks av över 10 miljoner människor. Jo, alla siffror är stora i Bangladesh ...

”Det gröna Bengalen” var en gång en sammanhållen region, samma land där samma språk talades – bengali. Efter delningen mellan Pakistan och Indien 1947 tilldelades en del av landet Pakistan, som låg över 600 mil bort och blev Öst-Pakistan. Bangla-Desh (landet där bangla talas) uppstod 1971 efter ett blodigt självständighetskrig som föddes fram ur just längtan efter språket – rätten att slippa tala förtryckarnas språk urdu och istället tala bangla (bengali) och bli Bangladesh.
     Jag landade för första gången i Bangladesh för nästan tio år sedan med en vag bild om ett moderat muslimskt land med stora utmaningar framför sig och stora tragedier bakom sig. Sedan dess har landet vuxit in i mig, från att vara en serie tillväxtsiffror och data, till att bli en del av mitt liv där vänner, historier, möten och tragedier ständigt berör och engagerar.


Helena Thorfinns bangladeshiska val

Se!

 • Brick Lane Monika Alis roman har filmatiserats och innehåller fantastiska bilder från bylivet i Bangladesh och fingertoppskänsla för hur bangladeshier i Europa lever och kanske uppfattar sig själva.
• The clay bird av Tareque Masud, som fick en Oscar 2002.
• My architect av Nathaniel Kahn handlar om hans far, den store arkitekten Louis Khan som har ritat det brutalmodernistiska parlamentet i Bangladesh. 

Läs!

 • Rabindranath Tagore – börja gärna med romanen Konungen av det mörka rummet eller dikt-samlingen Gitanjali.
• Monika Ali – i romanen Brick Laneskildrar hon en familj splittrad mellan arrangerade äktenskap i England och livet i Dhaka.
• Amitay Gosh – hennes bok The Hungry Tide utspelar sig i träskområdet Sundarbans i södra Bangladesh, på gränsen mot Indien, och ger en heltannan bild av landet än Brick Lane. 

Lyssna!

 • Rabina Sangeet – sånger tonsatta och skrivna av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore. Som Evert Taubes visor – folkliga, populära och framförda av alla möjliga.
• Sumon – rockband som spelar i Dhaka, men även har uppträtt i bland annat London.
• Aronno – band som spelar bengalifusion och som också har turnerat internationellt. 

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2014