En tidning från ABF

Kulturland

Finland

systerland

– med dubbelt kulturutbud

För finlandssvenskar är svenskan inte kranvatten, utan ett ädelt vin att njuta klunkvis. Det skriver EBBA WITT BRATTSTRÖM som sedan tre år är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Finland är vårt systerland. I 700 år var vi varandras rikshalvor, vilket få svenskar minns. Marimekko, Silja Line, Mumin och Koskenkorva överskuggar gamla tiders skolläsning av Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner och Edith Södergrans dikter. Ändå är det vår gemensamma historia fram till 1809, då Finland blev ryskt storfurstendöme, som ligger bakom landets dubbla utbud av kultur.

De som har svenska som modersmål utgör 5,5 procent av befolkningen men långt fler finländare är mer eller mindre tvåspråkiga. Ena kvällen går de på Svenska teatern och andra på Nationalteatern eller läser Mumin för sina barn på svenska. Expresidenten Tarja Halonen slukade åländska Ulla-Lena Lundbergs roman Is och belönade den med Finlandiapriset. I bastun på mitt favoritbad i Helsingfors talas det både svenska och finska och på Akademiska bokhandeln ligger svenska och finska böcker sida vid sida.


De svensktalande är extra livaktiga på kulturens område. I synnerhet gäller det litteraturen. 2014 fick Kjell Westös Hägring 38 Nordiska rådets litteraturpris, och han är inte först som finlandssvensk på den listan. I Svenskfinland är man nämligen språkkramare. Svenskan ses inte som kranvatten utan som ett ädelt vin att avnjuta i eftertänksamma klunkar. Det blir bra litteratur, som dessutom förser oss neutralitetssvenskar med psykologiskt fullödiga, krigsrelaterade trauman i flera släktled och häftiga mansbekännare.

Länge undrade jag varför det så ofta flaggades när jag for till jobbet i Helsingfors. Snart upptäckte jag att det är Finlands sätt att hålla sin historia och kultur levande. När Sverige flaggar för sin kungafamilj, FN och Nobeldagen, flaggar Finland för landets öden och nyckelpersoner. Krigens stupade, veteraner och mödrar, general Gustaf Mannerheim, det finska ureposet Kalevala, Mikael Agricola (som översatte Bibeln på 1500-talet), Johan Ludvig Runeberg (svenska dagen), Aleksis Kivi (romanen Sju bröder), Eino Leino och Jean Sibelius (finländska musikens dag). 2003 tillkom Finlands första dramatiker Minna Canth (jämställdhetens dag).

Det kallar jag kultur med knuff.


 

Ebba Witt Brattströms 

Finska val


Se!

• Finland är svenskt. Tv-serie av Juhani Seppänen som orsakade en del ramaskrin i Finland men upp-skattades i Sverige.

• Den bästa av mödrar. Finsk-svensk dramafilm från 2005 av Klaus Härös. ”En berörande skildring om ett finskt krigsbarn i Sverige.”

• Framom främsta linjen. Spelfilm från 2004 byggd på dokumentärt material. Handlar om unga finlandssvenska soldater i fortsättningskriget. Hjärtekrossande. Regi Åke Lindman.


Läs!

• Transparente blanche av Peter Sandström – nominerad till Nordis-ka rådets litteraturpris 2015. Här finns frontpappornas arv till sönerna av stumhet och våld som fond till berättelsen om en sons tafatta kärlek till sin mor.

• Onda boken av Kaj Korkea-ahos. Här varnas för att läsaren hamnar i helvetet. Så illa är det inte, men detta är en bladvändare av en ung lovande författare. Utspelar sig i Åbos studentmiljöer.

Sofi Oksanen världskänd författare som lyfter in Estlands blodiga historia i världslitteraturen – på finska!


Lyssna!

• Jean Sibelius. Jag har helt snöat in på kompositören som skulle ha fyllt 150 år i år. Helst njuterjag hans Finlandia och Valse triste i Helsingfors vackra musikhus.

• Somby. Samisk-finskt rockband som sjunger med två tjejer och tre killar. Givande kontrast till Sibelius!

• Finlands nationalopera. Håller alltid hög klass. I vår ger de Tristan och Isolde som jag kommer att gå på. Textning alltid på båda nationalspråken!

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2015