Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturland

Indien

– Åh, vilket språkparty!

Journalisten Per J Andersson var 21 år när han blev kär i Indien på sin första resa dit. Sedan dess har han varit där trettio gånger till och skrivit böcker om landet med 22 officiella språk, bland annat New Delhi–Borås.

Jag gick en kurs i hindi i New Delhi. Efteråt kände mig som en sjuåring som just hade knäckt läskoden. Äntligen kunde jag tyda devanagari, krumelurerna som ser ut att hänga på tork i alfabetet som hindi är skrivet på. Upprymd stavade jag mig igenom varenda skylt jag såg.
Men när jag några dagar senare klev av tåget i Calcutta var alla reklamtavlor skrivna med ett annat alfabet. Och i Chennai väntade ännu en uppsättning bokstäver. I varje ny indisk stad möttes jag inte bara av ett nytt språk, utan också av ett nytt alfabet. Av en ny värld.
Visst är Indien ett land. Samma sorts pengar gäller överallt. Samma flagga vajar på flaggstängerna från Himalaya i norr till stränderna i söder.
Men Indien är Babels land. Ett land utan gemensamt språk.
På 1960-talet försökte regeringen göra hindi till det enda officiella språket. Aldrig i livet! skrek sydindierna, vars språk är lika väsensskilda från de nordindiska tungomålen som finskan är från svenskan. Det blev en kompromiss – och 22 officiella språk. De flesta indier jag känner pratar 4 av dem.

I Europa känns språkbarriärerna som ett hinder. I Indien är språkförbistring en icke-fråga. Man lyssnar på varandra, snappar upp betydelser, lär sig. Orden tumlar runt, som kläder i en torktumlare. Engelskan är full av ord på indiska språk, som pyjamas och veranda. Och hindin är garnerad med engelska ord till en språkbakelse som kallas hinglish (hindi plus english).
Filmindustrin i Mumbai, Bollywood, gör sina filmer på hindi. Men så har vi Tollywood som producerar filmer på telugu och Kollywood som spelar in filmer på tamil. Resultatet är imponerande: 1 600 filmer om året på 20 olika språk.
Indiens motsvarighet till Svenska Akademien, Sahitya Akademi, delar ut litterära priser och stipendier till böcker skrivna på alla 22 officiella språk. Och bland indiska författare som skriver på engelska vimlar det av stjärnor. Aravind Adiga, Amithav Ghosh och Vikram Chandra. Bara för att nämna några.
En gång om året fyrar Jaipur Literature Festival, den årliga indiska bokfesten, av sitt litterära fyrverkeri. Alla föredrag och uppläsningar är på engelska. De forna kolonialisternas språk? Förvisso, men det är ju så användbart. Då kan ju alla indier, oavsett språk, hänga med.


 

Per J Anderssons indiska val


Se!

Jodah Akbar av Ashutosh Gowariker. Historiskt kärleksdra-ma om den muslimske kejsaren som gifte sig med en hinduisk prinsessa.

Bandit queen av Shekhar Kapur. Baserad på den sanna historien om Phoolan Devi, den lågkastiga flickan som blev våldtagen, men tog gruvlig hämnd. Skrämmande aktuell.

The lunch box av Ritesh Batra. Välspelad feelgoodfilm om platonisk kärlek som utspelar sig via brev som smugglas med matlådor i rostfri plåt.


Läs!

Siste mannen i tornet av Aravind Adiga. Dråplig roman om kollisionen mellan det gamlaoch nya Indien i ett bostadshus i Mumbai.

Bort, bort av Anjum Hasan. Fartfylld skildring av en ung småstadsflickas liv som nyinflyttad i it-staden Bangalore.

En ömtålig balans av Rohinton Mistry. Gripande berättelse om två fattiga bybors äventyr i sjuttiotalets Mumbai.


Lyssna!

Allah Rakha Rahman. Kompositör som har gjort de bästa indiska filmlåtarna, bland annat Jai Hofrån Oscarsbelönade Slumdog millionaire.

Rabbi Shergill. Sikhisk singer-songwriter med existentiella texter och musik som är en blandning av rock, sufiharmonier och traditionella rytmer från Punjab.

Sheila Chandra. Brittisk popsångare med sydindiskt ursprung som redan för trettio år sedan blandade västerländsk pop med klassisk indisk musik.

Fler länder som tidningen Fönstret tagit kulturtempen på: