En tidning från ABF

Kulturland

Japan 

– här är roboten ett ideal!

I Japan tävlar forskarna om att framställa den mest mänskliga maskinen. Journalisten Yukiko Duke skriver om robotar som kan dansa – och få senildementa att le.

Säg ”robotsamhälle” till svenskar och de flesta ryser av obe- hag. Men i mitt andra hemland, Japan, får ordet män- niskor att lysa upp. För japaner är roboten en symbol för ett avancerat välfärdssamhälle, där tekniska framsteg och förbätt- rad levnadsstandard går hand i hand.

På 1950-talet, när Japan låg i ruiner efter andra världskriget och japanerna svalt, var det en liten robotpojke som gav nationen hopp. När tecknaren Osamu Tezuka började teckna sin serie Tetsuwan Atomu (Atom med järnarmen) skapade han en äkta, japansk hjälte. En hunsad liten pojke som slår ur underläge, räddar världen från onda krafter – och till slut får det erkännande som han förtjänar. Serien om Atom blev en stor framgång och japanernas kärlek till robotar var född.

I forskarstaden Tsukuba utanför Tokyo konstruerar forskarna – påhejade av den robotglada allmänheten – avancerade robotar. På senare år har fokus delvis flyttats från nyttorobotar till ”sociala robotar”. Den största succén hittills är robotsälungen Paro, en söt krabat som reagerar på klappar och tonfall. Den har använts med stor framgång på äldreboenden för senildementa: tidigare okon- taktbara gamla ler och klappar sin Paro.
Numera tävlar elektronikföretag som Sony, Fujitsu och Hitachi om att framställa ”humanoida nöjesrobotar”. Det är avancerade människoliknande maskiner som klarar av mänskliga färdighe- ter: de spelar olika instrument, dansar och springer.
Sakta börjar en etisk diskussion dra i gång i Japan om var man ska dra gränsen för ett efterliknande av människan. Ska forskarna få kombinera mänsklig vävnad och robotteknik? Kanske rentav få använda sig av mänskliga hjärnor i sin forskning i framtiden?

Det intressanta är att diskussionen är övervägande teknisk. Forskare och kritiker debatterar inte de obehagliga, möjliga fram- tidsscenarier som öppnar sig. De diskuterar i stället om hur man ska klassificera humanoiden – som människa eller robot. Det säger en hel del om japanernas inställning till robotar. Och infly- tandet som en kulturell ikon – robotpojken Atom – har haft på en hel kultur.

 


 

Yukiko Dukes japanska val

Se!
• Kikis expressbud. Njut av en snyggt tecknad barnfilm och var uppmärksam! Animatören Hayao Miyazaki var som ung i Stockholm och Visby: Stockholms stadshus och Rosornas gränd förekommer i flera scener.
• Att leva (Ikiru) av Akira Kurosawa. Få filmer skildrar japansk livskänsla så väl som detta mästerverk om en döende tjänstemans kamp för ett projekt som är dömt på förhand.
• Begravningen (Ososhiki) av Itami Juzo som kärleksfullt gisslar den japanska familjen och samhället i den här berät- telsen om en släkts sammanbrott vid en begravning.

Läs!
• Kvinnan i sanden av Kobo Abe. En roman om den generation japaner som var unga under andra världskriget. En insektsforskare beger sig ut på en sanddyn och tas till fånga av en kvinna. 
• Underground av Haruki Murakami. För att försöka förstå undergångssekten Aums gasattack 1995 mot Tokyos tunnelbana intervjuade författaren offer och förövare. Resultatet ger en skräm- mande bild av det moderna japanska samhället.
• M/T av Kenzaburo Oe. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe är kommen ur Japans muntlig berättartradition. Här skriver han om vad som gjorde honom till författare: mormors berättelser.

Lyssna!
• Golden best av Rinken Band. Svängig folkmusik från Japans sydligaste ö, Okinawa, som blev japansk först efter en brutal kolonisation på 1600-talet. 
• How slow the wind av Toru Takemitsu. Japans främste tonsättare skrev också hyggliga deckare och lagade mat i tv. Här några vackra stycken framförda av svenske trombonisten Christian Lindberg. 
• Umi no yeah!! av popbandet Southern All Stars är den största försäljningsframgången i japansk skivhistoria någonsin. Melodisk balladpop.