En tidning från ABF

Kulturland

Tunisien

– ännu ingen bio i byn

Fanny Härgestam har skrivit en bok om hur Tunisien har lyckats skapa demokrati efter den arabiska våren. För Fönstret skriver hon om kulturkonsumtionen i landet som har lyckats där Libyen, Egypten och flera andra har misslyckats.

Kan vi gå på bio någon gång? Det frågade min väninna mig en dag. Hon är från en liten by på den tunisiska landsbygden. Hennes ögon lyste när hon ställde frågan för hon har aldrig varit på bio trots att hon är över 30 år.

Det är inget ovanligt här, om man kommer från landsorten. En dammig gata, åsnor med vagn, ett internetkafé, några rangliga stolar, en grönsaksmarknad, en polisstation och en kiosk. Mer än så finns i regel inte i en mindre stad på den tunisiska landsbygden. Bibliotek och biografer är något som många tunisier aldrig sett eller besökt i hela sina liv.

Men det var just i dessa kulturfattiga områden som den så kallade arabiska våren började för fem år sedan. Upproret hade sin grund i brister av olika slag – brist på jobb, brister i infrastruktur, sjukvård och skolor, men också brist på frihet och kulturliv. Det var i protest mot dessa brister som landsbygdens unga reste sig med krav på förändring.

I decennier har den tunisiska staten försummat de så kallade ”inre regionerna”, till exempel Jendouba och Kasserine, medan kustområdet och huvudstaden Tunis dragit till sig investeringar, turism och utveckling sedan självständigheten från Frankrike 1956. Det är vid kusten som landets makt- och kulturelit växt fram, en grupp med egna koder, band och historia. Vid kusten finns därmed landets bästa skolor, alla pengar och de viktiga nätverk som behövs för att som kulturarbetare kunna flirta till sig rätt finansiering för olika projekt. Evenemang som den årliga jazzfestivalen Jazz à Carthage på våren, filmfestivalen Les Journées Cinématographiques de Carthage på hösten eller välsorterade bokhandlar och konstgallerier – allt det hittar man vid Medelhavskusten.

Med revolutionen 2011 ställdes det tunisiska samhället på sin ända. Den nyvunna yttrandefriheten har öppnat upp för kreativt svängrum och skapande. Men än i dag finns de djupa klyftorna mellan stad och landsbygd kvar. Trots att landet har fått en ny demokratisk grundlag, som lägger vikt vid att jämna ut skillnaderna mellan inland och kust, syns ytterst få framsteg. Min väninna har fortfarande ingen biograf i sin by, och skrattar när jag tar upp frågan. Hon pekar på åsnorna med kärrorna och säger: ”vi har ju inte ens riktiga taxi här”. Så visst har jag lovat att fixa biljetter nästa gång hon kommer till Tunis.


 

Fanny Härgestam tunisiska val


Se!

El Gort av Hamza Ouni. Två unga tunisiska män jobbar somhölastare, snackar brudar, klagar på politiker och festar till på den lokala ölen. En träffande bild av ung manlig tunisisk vänskap.

Halfaouine, l’enfant des terrasses av Férid Boughedir. En prisbelönt klassiker om en pojkes liv i arbetarkvarteret Halfaouine i hjärtat av Tunis historiska stadskärna.

Ya min aach av Hind Boujemaa. Gripande berättelse om den hemlösa kvinnan Aida som med sina barn flyttar från ett övergivet hus till ett annat i huvudstaden. Det är i början av 2011 och revolutionsdagarna utspelar sig i bakgrunden.


Läs!

Willis from Tunis: Chroniques de la révolution av Nadia Khiary. Satirteckningen Willis, en syrlig kattmed svart humor, föddes på Facebook under revolutionen. I dag finns han i bokform och har en självklar plats i tunisisk populärkultur.

Jours tranquilles à Tunis av Stéphanie Wenger. En serie krönikor från åren efter revolutionen. Betraktelser av den tumultartade politiken och det lilla vardagslivet i Tunis, skrivna med mycket hjärta av en Tunisbaserad fransk utrikeskorrespondent.

La révolution confisquée av Pierre Puchot. Vad hände egentligen under revolutionsdagarna, och året som följde? Det får man följa i Pierre Puchots bok som var ett av de första seriösa reportagen i bokform som kom ut efter upproret.


Lyssna!

Humat al Hima av Denya Okhra. En ung elektronisk duogjorde sin egen version av landets nationalsång och skapade lyssnarstorm på Youtube.

Houmani av Kafon/med Amine. En av den tunisiska rappens stora hittar. En rejäl dos tunisiskt vardagsliv som gör en varm i hjärtat.

Kelmti horra av Emel Mathlouthi. Kelmti horra betyder ”mitt ord är fritt” och blev något av revolutionens soundtrack.

Ursprungligen publicerad i nummer 1, 2016