Att ta sig tid
AV MARIA ULLSTEN
Pratade du med kvinnan som satt och tiggde utanför Ica i somras?
Skamset tvingas jag erkännaför min kompis som har sommarställe nära oss, att nej det gjorde jag inte. Jag sa oftast hej och i brist på kontanter gav jag henne mina pantkvitton. Men prata med henne, det gjorde jag inte.
Det gjorde däremot en av traktens numera pensionerade lantbrukare. En gång när jag skulle handla stod han framför kvinnan, som varje dag satt med ryggen mot affärens återvinningsskjul, och tog sig åt svanken. Hon ville att han ska lägga några mynt i koppen vid hennes fötter. Det vill han så gärna, men han vill kommunicera också. Han vill visa henne att han fick ont i ryggen när han böjde sig ner.
– How old are you? frågade hon nyfiket när hon fattade vad han menade.
Först förstod han inte. Grävde kanske i minnen från engelskalektioner. Eller var han så gammal att tyska var det språk han fått lära sig i skolan?
Sedan sprack han upp i ettleende.
– Hur gammal jag är! Gissa! Man behöver inte kommafrån Bukarest för att tycka att hans gotländska var svår att begripa.
Men kvinnan förstod. Med hjälp av sina fingrar visade den gamla bonden hur många år han hunnit fylla. Hon nickade, jämförde kanske med sin egen pappa – eller farfar.
Jag tänkte att jag ju hade kunnat hjälpa honom hittade engelska orden, men att jag inte hade tid. Medan jag skyndade vidare kunde jag inte sluta tänka på allt de hade kunnat berätta för varandra, om de hade talat samma språk. När den gamle mannen växte upp fanns inga tiggare utanför ”bodi”. Men en bit därifrån fanns en fattigstuga. Och kanske hade de kunnat utbyta erfarenheter av att ha höns? Eller gå på dans?
Kanske är det inte ett gemensamt språk eller en tolk som är det viktigaste. Kanske är det hennes nyfikenhet och hans vilja att kommunicera som är avgörande. Avgörande för om man ska se en annan människa som en människa – eller som ett hot.
Nästa sommar ska jag ta mig tid!
