En tidning från ABF

Kulturredaktören

Konst bland tallar

Upp med handen alla som älskar att gå på teater utomhus! Bland de pjäser jag minns bäst är en av Tennessee Williams som jag upplevde en ljummen sommarnatt i Kanada för vad jag inser måste vara 26 år (!) sedan. Den handlade om en mamma som låg och dog någonstans i den amerikanska södern och hur hennes barn grälar om det bästa sättet att frakta kroppen till närmaste stad, helst innan den ruttnar i hettan. Jag kan jag fortfarande höra syrsorna vid Ottawafloden spela medan vi i publiken följde skådespelarna som precis som i pjäsen förflyttar sig längs med floden en ljummen, vindstilla natt. Magiskt! Och jag glömmer aldrig när jag såg Lady Macbeth nästan slå ihjäl sig på riktigt, när hon skulle dö på låtsas genom att falla ner från en rauk och landa på gotländska klapperstenar. Vågskvalpet dränktes delvis av brummandet från en generator som försåg strålkastarna med ström. Magi!

Så jag måste bara tipsa om ännu ett av de där ABF-reportagen som får mig att baxna. På sid 92 skriver Elisabet Wahl om eldsjälarna i en liten by på gränsen mellan Hälsingland och Dalarna som låter lokala konstnärer ställa ut sina alster – i skogen. I Svabensverk inbegriper begreppet ”hela byn” exakt 38 personer och de som inte skapade konst bakade bullar eller svetsade ledstänger till de branta partierna på konstrunda blad bland tallar. Mer än 1000 personer har gått rundan, och påfallande många var män. ”Det är nog för att de känner sig hemma i miljön. Man behöver inte åka till galleri och fundera på hur man uppför sig”, sa Hällpetters Maria Bergström i Svabensverk.

Kanske är det därför jag älskar utomhusteater. För att det blir en mer blandad publik. Inget ont om kulturkoftor, men den där riktiga kicken tycker jag ofta uppstår i sammanhang där folk från olika bakgrund samlas. Det är då det blir magi.