En tidning från ABF

Ledarskap

Dyslektikerna som

knäckte koden

Inära trettio år har jag kört en kraftfull gruppdynamisk övning för ledare.

På ABF, i andra folkrörelser och inom näringslivet. Till det yttre handlar övningen om att i små grupper ta ett antal beslut, att gemensamt bestämma riktlinjer. Men det intressanta är inte vad man kommer fram till, utan hur.

Det är ett antal fallgropar i form av gruppindelning som vilseleder grupperna in i en icke uttalad tävling.

Hur demokratiskt skolad man än är, så är det så lätt att nästintill omärkligt sätta det självklara på spel och låta känslan ”jag slåss för min grupp, mitt lag” brisera. Det blir viktigare än att lyssna och respektera andra. Det spelar ingen roll att man bara timmarna innan har pratat om vikten av att låta alla ta plats. Reptilhjärnan och flockdjursmentaliteten tar över.

Jag har vittnat nästintill blodvite. Vi människor är primitiva varelser. Det har varit omskakande för de som trodde sig som bättre. Och jag var där själv förr, hetsigt jagande, utan större insikt. Sådär har det sett ut lite överallt. Med ett undantag.

Dyslexiförbundet, intresseorganisationen för dem som har läs-, skriveller räknesvårigheter. Av olika skäl klappar mitt hjärta lite extra för dem.

Min återgivning färgas av det faktum att deltagarna därifrån är de enda som knäckte koden. De vågade gå emot strömmen, de påkallade grupptrycket och vågade försiktigt ställa frågan, varför tävla, varför inte samarbeta? Det får mig att tänka pa ett talesätt om att det är revan i människan som är det intressanta.

Det är den där sprickan i vasen som gör att ljuset kan sippra igenom. Något som verkar vara en brist, blir en tillgång. Det perfekta är så hopplöst ointressant. Det självklara ibland bedrägligt.

Folkbildning handlar enligt Nationalencyklopedin om det fria samtalets lärometod, som ska ge överblick och klarhet åt det kaotiska informationsflödet. Ett icke-auktoritärt förhållningssätt mellan ledare och deltagare. Att vidga perspektiv och därigenom höja livskvaliteten för den enskilde och öka toleransen inför det obekanta.

Men vägen dit går inte via det förenklade, utan snarare i att fördjupa och komplicera.

Att studera revor och ofullkomliga drömmar, för att på så sätt skymta livet, det som är det verkliga, det vi alla längtar efter.