En tidning från ABF

Ledarskap

Förnuft och känsla

Det tog ungefär trekvart. Men riktigt bra blev det först efter flera timmar. Medskapandet. Det beteendevetarna även kallar den medmänskliga nivån, där nyskapande sker.
    Jag hade grundat med kallprat. Det tog tid innan jag förstod att det har ett värde. Ni som brukar börja era cirklar med att fika förstår vad jag menar. Numera är fikandet i forskning och ledarskapslitteratur upphöjt till ett viktigt socialt smörjmedel som frigör en massa viktiga hormoner. Men den cirkelledare som låter kafferepet gå över styr har snart ingen grupp att leda. Det gäller att bryta i tid.
    Färdigfikade deltagare förvandlas ofta till en lyhörd skolklass som bara undrar vad läraren ska säga härnäst. En farlig fas för alla som vill vara cirkelledare och uppnå dialog. Men fas två i det forskarna kallar kommunikationstrappan handlar om envägskommunikation, en ledare som sänder och en grupp som tar emot. Den så kallade faktanivån. Det är då man som deltagare vill veta, vad gäller i dag? Vad väntar? Vad är planerat?
    Faran ligger i att fastna här och bli den malande läraren med passiva elever, ”a big nono” för oss folkbildare. Jag har sett alltför många cirklar stanna här. Mitt eget knep är att så snabbt som möjligt ta mig till nästa steg, känslonivån. När gruppen vågar uttrycka positiva och negativa känslor, så händer det något viktigt i strävan mot medskapande.
    Jag tar ofta med bilder och ber deltagarna välja den som bäst beskriver en fråga som vi ska diskutera. Valet av bild bygger på magkänslan, mer än intellektet och den kommer rakt in i solar plexus, känslan. Det är det sociala spelet, via faktaförmedlandet och in i det emotionella som leder till målet – medskapande. En nivå där erfarenhetsutbytet och diskussionerna gör att cirkelledaren lär lika mycket som deltagarna.
    Ja, det tog cirka en trekvart nu senast. Det började i det trevande sociala rundsnacket, gick över i mer handfast information om vad träffen skulle innehålla och sen in i känslan. Då kom den. Dialogen. Samtalen. Plötsligt hade jag tystnat och bara lyssnade. Gruppen började leva.
    Men riktigt bra blev det andra sammankomsten. Efter några timmars samvaro, som slutade med att gruppmedlemmarna bytte e-postadresser med varandra och bestämde sig för att ses även utanför studietiden.
    De var inte längre så beroende av sin ledare.
    Men det hade inte gått utan fika, fakta och känslor!

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2014