En tidning från ABF

Ledarskap

Hon talar - han tiger

Kvinnorna gråter, männen är tysta. Två olika cirklar. Två olika rum. Jag har under fler år har lett föräldracirklar. Oftast i stark förvissning att det är barnen och föräldraskapet som det ska handla om. Men när målet är att leda folkbildningsmässigt, lyhört och deltagarpåverkat, så får man vara beredd på kastvindar.
Samtalen har ofta landat i relationen, i första hand, och säkert klokt så, det är ändå den som är plattformen för föräldraskapet.
Men kvinnorna pratar, männen tiger. Så varför inte ändra på detta? Dela gruppen. Två ledare. En pappa- och en mammagrupp.
Jag, ledare för kvinnogruppen, hann knappt in i rummet förrän tårarna skvalade över allt det som inte kändes rätt, det som borde ha blivit annorlunda. Uppriktigt, ärligt och rättframt. Så mycket svårare för mansgruppen, med ett ”allt är väl bra”-mantra.
Den andra cirkelledaren, mitt manliga alter ego, slår näven i bordet:
”Era kvinnor gör listor över det som inte bra. Och vad gör ni?” Appellen fungerade.
Ur de tysta männen kom till slut berättelserna, deras version, äntligen efter flera träffar kunde de sätta ord på vardagsupplevelserna.
Och så frågan, på en skala mellan två ytterligheter: Offer eller aktör, var är du? Styrd av omständigheter eller med makt över tillvaron? Fortfarande olika lokaler, olika cirklar av män och kvinnor.
Kvinnor som trots att de upplever sig som familjens projektledare ändå rankar sig som mer offer än aktörer. Männen tvärtom. Hur kan det bli så?
Och vi pratar och pratar. Stöter och blöter.
Det finns inga klara svar, mer än strävan att hellre vara aktör än offer. Till slut öppnar sig en förståelse, en insikt. Så olika kan vi fungera, så olika kan män och kvinnor tänka.
Så möts vi i en avslutande, gemensam träff. Det känns som en första dejt när männen samlas kring ena väggen och kvinnorna längs den andra.
Vi är nu två ledare som ska få ihop det. Hitta öppningarna. Undvika de destruktiva, låsande fällorna. Vår enda gemensamma strategi är humor. Man måste få kunna skratta åt alla dråpligheter. Bekänna. Lyssna.
Det blir bra. Skratt är förlösande. Bekännelser i en anda av att förstå.Det är egentligen den stora ledarutmaningen, att få möten att flyta i fåran där allt kan växa, inte dränkas och krympa.