En tidning från ABF

Museibesöket

Nästan hemma hos

Lars Lerin

Vi besökte: Sandgrund Lars Lerin i Karlstad.
Vår guide: Konstnären Lars Lerin.
Konstnärens favorit: Den blåsvarta tavlan Nosferatu.
Fönstrets favorit: Den äldre damen i den blommiga klänningen.


11.25

Återigen vallfärdar utsocknes till den modernistiska vita byggnaden vid Klarälvens strand. Under fornstora dagar drog Sven-Ingvars med gelikar hit folk från hela Sverige. I dag är det akvareller av Lars Lerin som lockar.


11.55

Över entrén sitter neonskylten från 1960-talet kvar och inuti är det gamla danspalatset förvandlat till flera hundra kvadratmeter ljus och fräsch utställningslokal.
– Det är kul att kommunen ville satsa, säger Lars Lerin och häller upp nybryggt kaffe ur glaskanna med Löfbergs Lilas logga.


12.03

Har man inte sett dem live förut är det lätt att bli tagen av de stora akvarellerna som har spikats upp med nubb direkt på de flyttbara väggarna.
– Jag tycker inte om ramar. Ramar gör konsten till föremål, det blir produkter till försäljning, säger Lars Lerin.


12.05

Jag blir stående framför tre tavlor som heter Hagfors Teheran. Med sina penslar lyckas Lars Lerin förmedla både avgrund och samhörighet mellan den sofistikerade mosaiken i en iransk moské och de primitiva värmländska hyreslängorna. Snömodden och betongen är på en gång tristare än i verkligheten – och alldeles, alldeles magisk.


12.15

Som en eldfluga mellan ljuskäglor dras jag till tavla efter tavla. Jag kan mycket lite om konst och har inte mycket att jämföra med, men aldrig har jag blivit så berörd av målade papper. Det är något med färgkombinationerna – svart-rött (en brasiliansk gata nattetid), svart-gul (ett ryskt torg), pastellgult och blekblått (pojke vid Ganges), vitt och svart (björkskog i snö).


12.18

Lars Lerin gör sitt bästa för att förklara den kreativa process som ofta börjar med att han fotograferar något ”som attraherar mig”. Sedan täcker han pingisbordet hemma i ateljén med akvarellpapper tillverkat i Frankrike och börjar måla. Resultatet har inte alltid något med fotografierna att göra.
– Jag stöper om det, en har ju sitt eget ljus i huvudet. Och motivet spelar ingen roll. Det kan vara vad som helst, en lastbil, en tant, en ko, ett hus.


12.28

När jag tvingar honom att välja en favorit stannar Lars Lerin vid en blåsvart tavla där några släta vita husgavlar speglar sig i vad som skulle kunna vara en kanal i en av hansestäderna i norra Tyskland. Den heter Nosferatu och motivet är hämtat från den gamla skräckfilmen med samma namn.
– Det är något med ljuset i skräckfilmer som jag gillar, det är traumatiskt och lite galet. Det är kul att ge sig i kast med det, det blir en utmaning, säger han.


13.05

Lars Lerin tackar för sig och vi fortsätter vandra runt bland hans tavlor.

På flera ställen finns montrar med dagböcker, anteckningar och handmålade vykort från exotiska resmål (Antarktis, Iran, Indien) adresserade till Gerd och Johnny Lerin i Hagfors.
– Tänk att ingen på posten tog dem! Det är ju en Lerin, säger en besökare till en annan.


13.15

Min egen favorit är en äldre dam i blommig klänning. Hon är bara en del av ett kollage av värmländska tanter, farbröder, kor, traktorer och röda hus med vita knutar mot sommargröna bakgrunder som täcker en hel vägg. Men avbildad med sådan ömhet och respekt att man förstår att hon är en betydelsefull person.


Plus: Det centrala läget, tio minuters promenad från tågstationen.
Minus: Inträde 80 kr för vuxna, 20 kr för barn.
Bonus: En gång om året byts alla tavlor ut.