En tidning från ABF

Museibesöket

Statarliv

Vi besökte: STATARMUSEET i Torup utanför
Vår guide: Museets chef och grundare Barbro Franckie.
Guidens favorit: En senapsknicka i bokträ.
Fönstrets favorit: Den vita piskan – utställningen


 

15:15

Vägen till den röda tegellängan som blev Statarmuseet 1995 vindlar genom skånsk bokskog, förbi korsvirkeshus och kuperade ängar med betande hästar och kor.

– Och det finns bra cykelväg ända från Malmö, säger Barbro Franckie och hälsar välkommen.


15:22

Det börjar med kaffe serverat i tidstypisk småblommig kopp och paj bakad på äpplen från träden i slänten nedanför huset som kallades ”Långan” eller ”Kärringträtan”.

– Våra odlingar ligger precis där Asta och Tores odlingar låg. Och tvättstrecket hänger precis där deras tvättstreck hängde, säger Barbro Franckie och pekar mot förkläden som torkar i vinden ovanför ett trädgårdsland.


15:28

Asta och Tore Svensson var två av dem som hörde av sig när museet inför öppnandet efterlyste personer som hade egna minnen av livet i statarlängan invid Torups slott. Barbro Franckie går före in i det som var deras kök.

– Så här har Asta och Tore berättat att de minns att det var möblerat, säger Barbro Franckie.


16:10

Vedspisen är fortfarande varm efter att skolelever som varit här för att leva en dag som statare har lagat mat.

– Det roliga är att många nysvenskar känner igen sig, några av dem vet hur man gör eld i en spis och är vana att gå på utedass.


15:55

Bredvid spisen ligger veden travad direkt på det golvet av handslaget tegel, sådant som höjer värdet på skånelängor i dag. ”Golven var kalla. När vi lekte satt vi gärna nära eldstaden”, läser jag i en bok där Hanna Mauritzson sammanfattar sina barndomsminnen från ”Långan”.


16:01

Överallt finns citat från dem som själva minns hur det var att bo här. Flera av dem kommer från ABF-cirklar som hållits på museet, med deltagare som själva har varit statare. ”På vintern satte vi den isiga vattenhinken på spisen. Då fick vi vatten till morgonkaffet för mjölkningen” står det skrivet med svart märkpenna direkt på den gamla plåthinken på diskbänken.


16:01

”Plikt och elände” står det med korsstygn på en bonad som är uppnålad på tapeten. ”I dag är det kallt ute, för nu har rosorna frusit på tapeten.”


16:05

I fönstren prunkar röda pelargoner, för så var det också. I en garderob utan dörr står en trehjuling och en kälke med ratt. I nästa lägenhet är korsstygnens budskap muntrare: ”Enighet ger styrka.”


16:25

Mest berörd blir jag av utställningen om de kvinnor som arbetade som mjölkerskor. ”Den vita piskan” står det skrivet med kol på den vita stenväggen, ett begrepp myntat avIvar Lo-Johansson. På en lapp berättas om hur mjölkerskorna sprang hem med andan i halsen eftersom de tvingades lämna småbarnen hemma utan tillsyn.


16:40

Statarna kunde ha egna höns, kaniner och grisar.

– Hej mina gullegryn!

Barbro Franckie kliar minigrisarna Harry och Ivar, uppkallade efter de stora arbetarförfattarna, bakom öronen.


16:35

Även museets hönor anammar den folkbildande pedagogiken. Bland de renrasiga Åsbohönorna råder ofta osämja när nya hönor släpps in i flocken.

– Men i hönsgården med höns från hela världen slåss de inte! säger Barbro Franckie förtjust.


Plus: Under 2017 öppnar en utställningen om luffaren, om vår syn på lösdrivare förr och nu.

Minus: Här är det utedass som gäller.

Bonus: I boken Karla – en kvinna av tusenkvinnor finns fler starka berättelser om livet som statare. Det går att boka en dramatiserad föreläsning till, om hur det var att vara Hulda, på 1920-talet.

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2016