En tidning från ABF

Museibesöket

Vår första lyxfabrik

Vi besökte: K.A. ALMGRENS SIDENVÄVERIMUSEUM.
Vår guide: Museidirektör Jan Lindo.
Guidens favorit: Kappsäcken som fabriksarbetaren Jenny Lindberg sparade minnen från sina 60 år som sidenväverska i.
Fönstrets favorit: Rullarna med sidentråd


 

11.00

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag. Som när man kliver in i Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Södermalm i Stockholm. På breda golvtiljor från 1860-talet står vävstol efter vävstol med bara centimetrar emellan.

– Vi levererar fortfarande sidentyg på beställning, vi har hela produktionskedjan intakt, säger museets direktör Jan Lindo.

Bland kunderna finns Kungliga husgerådskammaren, som bland annat har beställt flera hundra meter sidentapet och möbeltyg till Drottningholms slott.


11.15

Personligen älskar jag historier av det slag som förtäljer hur det kommer sig att vävstolarna som byggdes på plats under 1800-talets andra halva bevarades för eftervärlden.

– Sidenväveriet var ett brukssamhälle i miniatyr. På andra sidan gården bodde Almgren med sin familj i en paradvåning. Den har byggts om till hyreslägenheter. Men fabrikshuset bommades igen och stod orört i mer än 20 år, säger Jan Lindo.


11.30

Men berättelsen bakom hur den föräldralöse Knut August Almgren kunde köpa ett helt kvarter på Södermalm och öppna eget sidenväveri 1833 börjar när han som 16-åring får anställning som säljare på ett Stockholms sidenväverier 1822.

– Sidensjaletten var den första massproducerade lyxartikeln som vanligt folk hade råd med, säger Jan Lindo.

I ett brev berättar en 18-årig Knut August hur han på en enda dag hade sålt 10 000 sjaletter för en riksdaler styck på Skänninge marknad i Östergötland.

– På den tiden täckte kvinnorna håret i kyrkan och att ha en sjalett av sidan var ett sätt att visa att även en torpare hade råd att köpa något fint.


11.35

Men vi börjar på vinden, som i mitten av 1990-talet byggdes om till museum av Knut August barnbarns barn Oscar och hans son Bertil. Här får jag bland annat lära mig att det som mest fanns 41 sidenväverier med 2 000 anställda i Stockholm.

– Nästan alla var kvinnor och industrijobben när de fick egen inkomst minskade det sociala trycket på dem att vara gift för att skaffa barn. Det skapade helt nya livsförutsättningar och redanpå 1850-talet öppnade de första daghemmen i Stockholm, berättar Jan Lindo.


11.44

Inget ont om den välgjorda utställningen om sidenets väg från Kina till Europa. Det är fascinerade hur man redan under antiken kunde köpa kinesiskt siden i Turkiet. Men de mest spännande föremålen finns i fabriken, en trappa ner.

– Det här är en varpvinda, som används fram till 1974. Den är en exakt kopia av den som uppfanns av Leonardo da Vinci, berättar Jan Lindo och pekar på en kugghjulsdriven konstruktion i trä.


12.35

I det stora rummet med vävstolarna finns museidirektörens personliga favorit bland museets alla föremål. I en glasmonter ligger en öppen kappsäck med betyg, anteckningar, foton och små sidenbitar.

– En dag 1998 kommer en karl och knackar på. Han undrar om vi vill ha Jennys gamla väska. Och det var som att öppna en skatt, säger Jan Lindo och pekar.

Som barn hade mannen som lämnade in kappsäcken blivit passad av Jenny Amalia Lindberg, som då hade gått i pension efter 60 (!) år som sidenväverskan. I väskan finns hennes anteckningar om hur mycket hon fick i pension – 241 kr i folkpension och 200 kronor från Almgrens väveri där hon arbetade 1904– 1944. Och så fröken Lindbergs passerkort från Stockholmsutställningen 1897, där hon vävde siden inför publik.


12.45

Min egen favorit är nog alla de öppna hyllorna med sidentråd i regnbågens allra vackraste nyanser – mörka och ljusa varianter av turkos, rosa, lila, gult och orange. Allra vackrast är neptunigrönt, uppkallad efter Neptuni orden vars sidenband vävs i just den nyansen.


 

Plus: Ett av få museer som är öppna på måndagar.

Minus: Ett av få museer som är stängt på söndagar.

Bonus: Den bedårande innergården, med staty gjuten på Bolinderska verkstäderna på Kungsholmen.

Tips: På Öppet arkiv på Svtplay.se finns en journalfilm från fabriken från 1943. Sök på ”Almgren”.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2016