En tidning från ABF

Museibesöket

Vardag på vasa

Vad besökte vi: Vasamuseet i Stockholm.
Vem guidade: Museichefen Marika Hedin.
Besökets höjdpunkt: Att få ställa vilka frågor som helst till konservatorerna i skeppsverkstaden.
Museichefens favorit: Utställningen Bevara Vasa som svarar nekande på frågan om Vasa håller på att ruttna. 



10.00

– Jag tycker faktiskt man ska börja med att se filmen om Vasa!
Museichef Marika Hedin stegar med bestämda steg mot biosalongen direkt till höger om entrén.
– Vi har medvetet valt att ha väldigt lite text, för att det skulle förstöra intrycket av det stora skepppet. Och för att folk inte läser text på vägg, förklarar hon. Hela den fascinerade historien om hur Vasa 1628 sjönk mitt i Stockholm på sin jungfrufärd och hur hon bärgades 333 år senare serveras i stället i en tjugofem minuters dokumentär.


10.27

Utanför biomörkret, i den stora stenlagda hallen, tornar den väldiga Vasa. De flesta som har varit här häpnar över hur hög hon är, står man nedanför den vackert snidade akterspegeln måste man böja huvudet bakåt för att se ända upp.


10.35

En trappa ner från entréplan finns en våning som ligger runt den del av Vasa som låg under vattenlinjen på hennes korta färd mot undergången. Här ligger museichefens första favorit – skeppsverkstaden. Bakom galler arbetar två livs levande konservatorer med att mäta och laga några av alla de träbitar som följde med Vasa upp från havsbottnen för snart femtio år sedan. Här kan vem som helst ställa frågor om vad en konservator gör och om träbitarna de håller på med verkligen är äkta. – Tidigare gjorde vi mycket av arbetet i källaren, berättar Marika Hedin.


10.43

I utställningen Bevara Vasa får alla specialintresserade ett utförligt svar på frågan: Håller Vasa på att ruttna? Under en regnig sommar för några år sedan utbröt panik när mystiska utfällningar syntes på 1600-talsplankorna. ”Nu vet vi hur vi ska få processen att stanna upp”, säger Marika Hedin och berättar om klimatanläggningen som gör att det alltid är arton grader varmt och 55 procents luftfuktighet i museet, oavsett om besökarna har fuktiga regnkläder på sig eller inte.


11.05

På väg mot nästa favorit passerar vi utställningen Ansikte mot ansikte. Här har man med hjälp av de skelett som bärgades tillsammans med Vasa återskapat bilder på några av dem som följde med henne ner i djupet.
– Det är det som är så speciellt med Vasa, att man får en bild av hur vanliga människor levde. Man kan se på tänderna att alla över fyrtio hade mycket karies, de måsta ha haft en förfärlig tandvärk. Och många hade illa läkta benbrott, säger Marika Hedin med en grimas.


11.40

Alla ombord! heter ett nytt rum där museets minsta besökare kan leka marinarkeologer och hitta mynt och porslinsskärvor i en kopia av Vasa. Eller gastar som hissar tunga segel, med block och talja. Tidigare bokades det av grupper, nu är det en del av museets öppna barnverksamhet. Det är tillgänglig för alla, oavsett funktionshinder.


11.48

Vi genar genom en kopia av översta däck. Det var precis så högt att jag som är 167,5 cm kan stå utan att behöva ducka. ”Den dåtida medellängden för män var ungefär 167 cm”, upplyser museichefen.


12.03

Högst upp ligger utställningen Det seglande skeppet där rester av Vasas segel finns monterade på enorma dukar av plastfilm. ”De var av fin kvalitet, importerade från Frankrike och några låg ännu hopvikta när hon sjönk,” berättar Marika Hedin. Tidigare har man skyllt Vasas förlisning på att hon var felkonstruerad, för hög och för smal. Men ny forskning visar att en större del av skulden nog kan läggas på kaptenen som öppnade kanonportarna även på det lägre batteridäcket för att imponera på stockholmarna.


12.12

I ett hörn av utställningen finns några datorer där man kan bygga sitt eget skepp i ett interaktivt dataspel. ”Jag har försökt, men mina skepp sjunker hela tiden,” suckar Marika Hedin.


12.25

Vi ställer oss vid staket och bara beundrar Vasa, som nu ligger nedanför oss.
– Det är inte alla som hittar upp hit, säger Marika Hedin. Det är en skön och lugn plats, belysningen är dämpad för att inte skada resterna av segel och tampar.