En tidning från ABF

Nya böcker

Årets kärlekssaga!

Läs nu!

Lena Anderssons femte roman Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur) är kanske den bästa kärleksroman jag läst. Och den grymmaste. Alla som ens vagt kan känna igen sig i meningar som ”de var bägge mycket intresserade av honom, men inte av henne” eller någon gång har tolkat ett lättvindigt ”vi kan väl höras” som ett bindande löfte, kommer inte att kunna lägga ifrån sig berättelsen om poeten Ester Nilsson och den betydligt äldre konstnären Hugo Rask. En kärlekshistoria dömd till undergång (om en så flyktig affär ens kan gå under), vilket är uppenbart för alla – utom för Ester.

Trots det är hon sannerligen inget våp. Hennes intellekt är oantastligt och det är det hon lutar sig mot när mannen hon älskar börjar flacka med blicken och slutar höra av sig. Hon lider den försmåddas alla kval, men tror att orden kan hjälpa henne.

Att det går att argumentera sig till kärlek. Ett år, eller 200 sidor, tar det för henne att ge upp och berättelsen att ta slut. För mig hade det gärna fått pågå länge till.

 


Läs sen!

Jag har en enda invändning mot Helena von Zweigbergks nya roman: titeln. Än klappar hjärtan (Norstedts) låter som en flickbok från fyrtiotalet, vilket det inte är på en fläck. Det är en högst nutida berättelse om tre kvinnor som för länge sedan lämnat flickstadiet bakom sig: systrarna Astrid, Sandra och Lena, som vi möter en och en och vars historier hela tiden förändras beroende på vem som berättar. Storasyster Astrid som är fånge i sitt vackra skal.

Mellansyster Sandra som lever i en relation förgiftad av sarkasmer, lådvin och inkassokrav. Och lillasyster Lena, vars magont visar sig vara obotlig cancer. Helena von Zweigbergks storhet ligger inte i de rafflande intrigerna – även om det verkligen inte saknas yttre dramatik – utan i hennes milt obönhörliga sätt att skildra de där slagen under bältet man får av livet, som man försöker ta emot utan att röra en min. De bleknande drömmarna och de slarvigt hanterade sanningarna som i all sin alldaglighet plötsligt kan få avgrunden att öppna sig.

 


Om du hinner! 

Det är sommar och 1960-tal i en sömnig håla i Montana. Här bor femtonårige Dell med sin tvillingsyster och sina föräldrar. Dell tillbringar sommarlovet med att läsa böcker om schack och tjatar om att få börja odla bin, medan han noterar att det är något som inte är som vanligt där hemma. Alltid glade och kärleksfulle pappa Bev som har varit stridspilot men jobbar som mäklare, verkar nervös. Och mamma Neeva, den ordningsamma läraren, är ofta arg. Dell försöker tolka alla intryck, men är helt oförberedd när polisen en morgon kommer och hämtar hans föräldrar. Richard Fords nya roman Kanada (Brombergs) är ingen kriminalroman, trots att den innehåller såväl ett bankrån som tre mord. Möjligen skulle man kunna kalla den psykologisk thriller, som genom barnets ögon söker svar på vilka drivkrafter som kan få människor att riskera det mest värdefulla de har och att välja den svåraste, farligaste vägen när det finns så många enklare alternativ.