En tidning från ABF

Nya böcker

Med skoningslös blick

Läs nu!

Någon enstaka gång läser man berättelser som är så bra att de ställer sig över alla försök att placera dem i ett fack – man sugs in i dem utan krångel och krusiduller. Marie NDiayes tredje roman Ladivine (Natur och kultur) är en sådan. Malinka växer upp i tystnad med sin mamma, städaren som lever uteslutande för sin dotter. Kärleken mellan dem är stum och kvävande och till slut står inte Malinka ut. Hon lämnar sin mamma utan att tala om vart hon flyttar. Hon byter namn till Clarisse och talar aldrig om för någon varifrån hon kommer. Men det pris hon ålägger sig själv att betala för sitt svek är skyhögt – aldrig får hon vänta sig eller kräva något av någon. Allra minst av sin man och av sin dotter, flickan som har fått samma namn som den mormor hon inte vet existerar: Ladivine. En berättelse som fortsätter långt efter Malinkas/Clarisses dramatiska slut, genom dottern som låter tidigare generationers lydiga, tysta följsamhet leva vidare – till nytta och glädje för ingen.


Läs sen!

I recensionen av Lena Anderssons förra roman Egenmäktigt förfarande skrev jag något om att den gärna hade fått pågå dubbelt så länge. Och förr än jag hade kunnat ana blev jag bönhörd, i form av en närmast identisk berättelse av samma författare. Huvudperson i Utan personligt ansvar (Natur och Kultur) är även denna gång Ester Nilsson, den intellektuellt välutrustade men känslomässigt infantila poeten som höll på att gå under av kärlek till den självupptagne och gifte Hugo Rask. Vilket uppenbarligen inte lärde henne ett dugg, för här kastar hon sig handlöst in i en tre år lång katastrof med den lika gifte Olof Sten.
      Lena Anderssons blick är skoningslös, hennes språk exakt och historien om Esters uppblåsta självbedrägeri är lika svår att slita sig från som skildringen av den intill psykopati ryggradslöse skådespelare hon älskar. Jag läser girigt, men lite undrande: Vad är planen? Ska Ester bli en kärlekens intellektuella antihjälte för 2010-talet och Lena Andersson en höglitterär Barbara Cartland, som i ursinnigt tempo får ur sig bok efter bok på samma tema?


När du hinner!

Helene är arkitekt och lever ett välordnat liv med man och barn i innerstaden. Sin egen ursprungsfamilj tänker hon på så lite hon kan: mamman som försvann när hon var tre, pappan som var alkoholist och storasyster Charlie som alltid har trasslat till det med droger, omöjliga män och obetalda lån. Men när Charlie dör kan Helene inte längre ducka. Hon tror inte på polisens teori om självmord, utan börjar göra egna efterforskningar kring systerns död. Snart har de lett henne mot Buenos Aires – den stad dit hennes mamma rymde med sin älskare på sjuttiotalet, för att sedan försvinna spårlöst.
      Tove Alsterdal hör till de mest läsvärda spänningsförfattarna i dag och hennes tredje roman Låt mig ta din hand (Lind & Co) är en klart annorlunda thriller. Utan livströtta poliser och utan en mördare som flåsar läsaren i ryggen, men med en smart tvinnad röd tråd som leder mot en upplösning som är allt annat än förutsägbar.

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2014