Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Ideologiskt slaveri

Ai Weiwei: Så funkar censur!

Stormakten Kina ångar på ekonomiskt. Men människors åsikter tystas fortfarande med hjälp av sträng censur. Konstnären Ai Weiwei är en av få som vågar kämpa emot. Här beskriver han hur censuren påverkar kinesernas tankar. Hur det intellektuella livet kvävs när så många väljer självcensur, av rädsla för kommunistpartiets ideologiska slaveri.

I Kina genomsyras livet av förställning. Folk låtsas vara okunniga och talar tvetydigt. I Kina vet alla att där finns ett system av censur, men någon diskussion om varför det finns där förekommer nästan inte alls.

Vid en första anblick ser man inte censuren, men dess ständiga påverkan på människors känslor och varseblivning sätter gränser för vilken information som människor tar emot, väljer ut och litar på. Det innehåll som statliga medier i Kina erbjuder, efter att det har processats av politiska censorer, är inte fri information. Det är information som har valts, filtrerats och anvisats sin plats, vilket oundvikligen sätter gränser för läsarnas och tittarnas fria och oberoende vilja.

Censur skadar inte bara genom att utarma det intellektuella livet: den förvrider dessutom fullständigt det sätt på vilket vi uppfattar den fysiska respektive andliga världen. I ett censursystem berövas människan den självuppfattning hon behöver för att kunna upprätthålla en självständig tillvaro. Systemet skär av hennes tillgång till oberoende och lycka.

Censur kapar bort friheten att kunna välja vad man vill ta in och vad man vill säga till andra, och det leder oundvikligen till depression. Där rädsla dominerar försvinner äkta lycka och den individuella viljestyrkan förtvinar. Omdömesförmågan förvrängs och själva förnuftet börjar glida i väg. Gruppbeteendet kan bli vilt, onormalt och våldsamt.

När staten kontrollerar eller blockerar information gör den anspråk på absolut makt – den dömer folket till att frivilligt underkasta sig systemet och erkänna dess herravälde. Detta, i sin tur, upprätthåller de förnedrades axiom: den som godtar beroendet, får ta emot förmåner.

Det mest eleganta sättet att anpassa sig till censur är att bedriva självcensur. Det är det perfekta sättet att alliera sig med makten och lägga grunden för ett ömsesidigt utbyte av förmåner. Svansandet inför makten i hopp om att få del av små glädjeämnen kan tyckas obetydligt, men utan det skulle censurapparatens brutala övergrepp inte vara möjliga.

Under en och samma månad 2014 ströks mitt namn bort vid två olika konstutställningar, i Peking och Shanghai, trots att konstverk av mig ställdes ut. I det ena fallet var det regeringstjänstemän som låg bakom strykningen, i det andra fallet var det utställarna själva.

För dem som accepterar denna passiva position inför överheten, blir ”att hanka sig fram” det allra viktigaste. De ler, bugar och nickar, och sådant beteende leder vanligtvis till en bekväm, problemfri och till och med riktigt behaglig tillvaro. Den här inställningen är i grunden defensiv. Om den ena parten tystas vid en dispyt, är det uppenbart att den andra partens ord förblir oemotsagda.

Så här ser det ut i Kina: majoriteten som själv valt att vara tyst – den maktfullkomliga regimens smickrare – känner harm över människor som liksom jag talar med tydlig röst, och vetskapen om att deras förnedring har åstadkommits av dem själva gör dem än mer förbittrade. Sålunda blir självförsvar ett sätt att trösta sig själv.

Eftersom censuren kräver samarbete och tyst medgivande från de censurerade, vänder jag mig emot den vanliga åsikten att de censurerade blott är censurens offer. Frivillig självcensur ger en person förmåner och systemet skulle inte fungera om inslaget av frivillighet inte fanns där.

Folk som frivilligt censurerar sig själv är sårbara för moraliska utmaningar av skilda slag. De har aldrig varit offer och kommer aldrig att vara det, även om de då och då ställer till med föreställningar där tårar torkas. Varje gång de ger prov på sin servilitet gläds de auktoritära och skadas de som protesterar. När en sådan feg hållning blir allmänt spridd blir den också grundorsaken till vårt samhälles moraliska sammanbrott. Om dessa människor tror att deras val att samarbeta är det enda sättet att undvika att bli offer, så har de stigit ombord på en ödesdiger seglats rätt in i mörkret.

Systemet belönar automatiskt vanligt folk för deras samarbete – de behöver inte tävla om belöningarna. Konst- och kulturarrangörer måste emellertid bjuda till mer; de måste i förväg visa att de ”fattar” och vara tillmötesgående gentemot överheten och skydda dess ansikte utåt. De vet att om något orsakar bedrövelse högre upp, så läggs projektet ned – och ibland kanske hela organisationen.

I ett system av det här slaget – där konstverk inte lyfter eller sjunker i fri konkurrens, utan på korrupta grunder – måste varje skapare av konst med en gnutta liv i spela dum och gå med på outtalade villkor.

Det är allmänt känt att jag inte får tala i offentliga sammanhang. Mitt namn är raderat i medier. Jag får inte resa inom Kina och jag är bannlyst i statliga medier, där jag dessutom regelbundet blir utskälld. Kommentatorer i statliga medier låtsas vara opartiska, men det är en omöjlig-het givet att de sitter där de sitter, bakom statens skyddande ridå. De tar inte upp ämnen som yttrandefrihet eller levnadsförhållandena för det stora flertalet i Kina. Deras specialkompetens är i själva verket hänsynslös häxjakt på dem vars röster redan har gjorts ohörda.

En konstnär är rörlig, en politisk deltagare. Särskilt i tider som präglas av historiska förändringar är estetiska värden till nytta. Ett samhälle som förföljer dem som framhärdar i att klamra sig fast vid individuella värderingar är ett ociviliserat samhälle utan någon framtid.

När en människas värderingar ställsut för allmän beskådan kan hennes normer och etik, och även de som hennes samhälle företräder, komma att utmanas. Den individuella rätten till yttrandefrihet stimulerar ett mer distinkt meningsutbyte, och kommer i sin tur att leda till ännu tydligare sätt att utbyta åsikter. Denna princip ingår i min konstfilosofi.

Censuren i Kina sätter gränser för kunskap och för värderingar, något som är avgörande när det gäller att tvinga fram ideologiskt slaveri. Jag gör vad jag kan för att exponera grymheter, såväl de subtila som de mindre subtila. Som läget är häri dag måste ett förnuftigt motstånd bygga på individers handlingar i det lilla. Om jag misslyckas är ansvaret bara mitt, men de rättigheter som jag försvarar omfattar alla.

Även ideologiska slavar kan revoltera. Till slut gör de alltid det.



AI WEIWEI

 

Ai Weiwei, född 1957, är en kinesisk konstnär. Han fråntogs sitt pass 2011 och kunde under flera år inte resa utomlands. Sommaren 2015 fick han sitt pass åter och bor och arbetar numera i Berlin.

© 2017 The New York Times

Denna text är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet och i essäboken Rules for resistance: Advice from around the globe for the age of Trump.

Översättning från engelska: Anders Q Björkman. Den engelska texten har i sin tur översatts från kinesiska av Perry Link.