Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Kulturfanatikerna

– därför vill Jimmie Åkesson så innerligt bli kulturminister

Alla vet att Sverigedemokraterna vill strypa invandringen till Sverige så mycket de bara förmår. Färre är medvetna om att partiet lägger lika stor vikt vid kulturpolitik som invandringsfrågan. Så här kommer Sveriges kulturliv att förändras om SD får som de vill, enigt journalisten och SD-kännaren Henrik Arnstad.

När Sverigedemokraterna stod inför sitt stora genombrott – riksdagsinträdet – tilläts Jimmie Åkesson skriva en debattartikel i Expressen. Det var 2009 fortfarande kontroversiellt att upplåta debattplats åt SD. Därför kunde man tänka sig att Åkesson skulle ta den här chansen att skriva något argt om invandring, den fråga de flesta förknippar partiet med. Men det gjorde han inte.

I stället skrev Åkesson om kulturpolitik, tolkat som mordförsök: ”Kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp.” Åkesson menade att kulturelitens ondskefulla ”marxister och liberaler” förgiftade svenska folket med svenskfientlighet, exempelvis ”tjeckisk operett”. Sverige måste befrias, via ultranationalistisk renhet inom svensk kultur.

I fascismens värld är kulturpolitik något enormt viktigt och kan liknas vid ett ständigt pågående krig. Traditionella partier har svårt att förstå denna fascismens fixering vid kultur, eftersom de själva betraktar fältet som något småtrevligt vid sidan om den ”riktiga” – framför allt ekonomiska – politiken. Detta utgör SDs primära förhoppning inför valet 2018. Man hoppas få kulturministerposten i en framtida borgerlig regering.

Nyligen lanserade SD sin uppdaterade kulturpolitik, varpå ett av förslagen väckte uppmärksamhet. Ingen ”etnisk grupp” ska tillåtas kontrollera mer än fem procent av svenska medier. Förslaget riktades mot Bonniers, vilka i SD:s antisemitiska värld likställs med ”judarna”. Det är samma kultursyn som existerade i Nazityskland, där Hitler ansåg att ”judepressen” (även kallad ”lögnpressen”) förgiftade germanerna. Men vilka andra historiska kontinuiteter existerar, angående fascistisk kulturpolitik? Svaret är att mycket litet förändrats, om man jämför mellankrigstiden med nutiden.

Ett Sverigedemokratiskt kultur-Sverige skulle flöda av storsatsningar. Påkostade episka filmer och teveserier skulle produceras om vikingafärder, karolinska konungar och Engelbrekts uppror på 1400-talet. Vi skulle få följa storslagna äventyr med Gustav II Adolf och se imponerande skildringar av hans triumfer – och död – på slagfälten. På Sveriges stora teaterscener skulle de nya SD-anknutna cheferna – som ersätter sparkade ”kulturmarxister” – glädjestrålande berätta på presskonferenser om kommande Strindberg-festivaler, där inte en krona ska sparas på det magnifika hos denne nationens stolthet. På konstmuseerna skulle den ”degenererade konsten” ersättas med nationens fantastiska kulturarv. Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors!

Ovanstående är ingen gissning, det är fakta. Det har redan skett i SDs kulturpolitiska föregångsland, Ungern. År 2012 sparkades teaterledningen på Uj Színházteatern i Budapest och ersattes med en företrädare för fascistiska Jobbik. Den ungerska kulturpolitikens uppdrag blev att återerövra ”ungerska värden” och kritisera den ”degenererade, sjuka liberala hegemonin”. Enbart ”ungersk” kultur ska produceras. SD lät sig förtjusas och kommenterade att Ungern ”har tydliga kulturpolitiska mål om att värna den nationella identiteten, att lyfta fram historien och så vidare. De arbetar väldigt medvetet med detta, så medvetet att vissa verksamhetschefer får sluta om de inte vill arbeta efter de politiska målen”. SD ser ”Ungerns kulturpolitik som en positiv väg framåt även för Sveriges del”.

Enligt stereotyperna är fascism ett kulturellt vacuum. ”Där det fanns kultur fanns ingen fascism – där det fanns fascism fanns ingen kultur”, sade den italienske filosofen Norberto Bobbio (1909–2004). Verkligheten var närmast den motsatta. Fascismens maktövertagande i Italien och Tyskland innebar en högkonjunktur för kulturindustrin. Särskilt i fråga om Nazityskland är detta faktum svårhanterligt. Bildkonst, dramatik, musik och arkitektur – alla dessa fält flödade i Nazityskland. På nazisternas stränga villkor, givetvis.

SD agerar våldsamt mot kulturarbetare som inte delar partiets dröm om nationell renhet. Misshagliga konstnärer och konstverk ska rensas bort, hårdhänt. Exempelvis konstnären Carl Johan De Geer är ”degenererad” och ”vänsterklottrare”, vars verk är ”andlig lort” och passar ”förträffligt på närmaste soptipp”. SD har i riksdagen agerat mot en konstnär, som målat det kvinnliga könsorganet. Sådana konstnärer bör sättas i fängelse, enligt partiet.

Vanligast bland fascister, historiens och nutidens, är annars är att benämna kulturproducenter ”psykiskt sjuka”. De ska tvångsvårdas på institutioner, i praktiken koncentrationsläger. Alternativt ska de enligt partiets kadrer av ”troll” barmhärtighetsmördas, exempelvis med nackskott. I dag arbetar mer än en tredjedel av Sveriges konstnärer och författare under hot. I de fall hoten har politiska motiv (vilket de oftast har) står rasistiska grupper bakom våldet. Särskilt Sverigedemokrater.

Det är viktigt att förstå den fascistiska historiska kontinuiteten bakom SDs hat mot ”degenererad” kultur. Begreppet ”degenererad konst” användes flitigt av den tyska nazismen, som 1939 beordrade förstörelsen av 1000 målningar och 4000 akvareller. De kulturarbetare som inte rättade in sig i ledet hamnade i koncentrationsläger. Dock var dessa relativt få. Majoriteten lät sig integreras i den nazistiska maktapparaten. Även utländska kulturarbetare lockades av nazismens kulturflöde, exempelvis svenska Zarah Leander. Fascismens teatraliska, dramatiska och episkt kulturrevolutionära uttryck lockat många skickliga kulturproducenter.

Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels är underskattad, som kulturell förnyare. På många sätt var han långt före sin tid. Redan i mars 1935 började Nazityskland med TV-sändningar, när Deutscher Fernseh Rundfunk startade sina sändningar från Berlin. Nyfikenheten på ny medieteknik har sedan fortsatt. Svenska fascister (SD och nazister) insåg tidigt internets potential. För några år sedan kläckte svenska nazister idén att påverka folket via datorspel, en tanke som i dagarna togs upp av SD. Datorspel ska ”förmedla svensk kultur, gärna baserat på nordisk mytologi” för att ”bli ett vapen i kampen mot den mångkultur”, som partiet anser splittrar Sverige. Goebbels å sin sida satsade på spelfilmer – där den antisemitiska agendan helst skulle döljas bakom ett spännande yttre – samt på underhållande radiosändningar:

Bli aldrig långtråkiga! Bli aldrig utdragna! Ge aldrig lyssnarna färdiga budskap! Tro aldrig att det bästa sättet att tjäna Riket är att spela marschmusik kväll efter kväll. [Radiosändningarna ska vara] moderna, aktuella och intressanta!

SDs text om sin kulturpolitik kan vid första anblicken låta mycket sympatisk:

Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Men det går att tänka längre än så. För kulturens uppgift går långt bortom att fungera ”som ett sammanhållande kitt”. Kulturens uppgift är också att utmana, att bråka och att ställa invanda föreställningar på huvudet. Kulturer från hela mänskligheten har alltid påverkat varandra och det är så de har utvecklats. Fascismens tanke om kulturell ”renhet” som ska åstadkomma en revolutionär pånyttfödelse av ”den sanna nationen” är inte bara ondska, i form av våld mot dissidenter och brända konstverk. Den är också incestuös stagnation. Oavsett hur spännande storfilmen Slaget vid Breitenfeld 1631 kommer att bli.

Jag har förgäves försökt hitta, om tjeckisk operett någonsin framförts i Sverige. Kunniga läsare kanske vet bättre?