Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Opinion

Mer Europa,

inte mindre!

Ett enat Europa? En ouppnåelig dröm, kan tyckas. Men då glömmer man vilken historisk succé EU redan har blivit under sina första 60 år, skriver kulturjournalisten PER WIRTÉN. Nu är det dags att ta nästa steg mot ett ”Europas förenta stater”, menar han. Anledningen är enkel: att svaret på de flesta av vår tids stora knäckfrågor är – mer Europa, inte mindre.

Romfördraget – startskottet till dagens EU – fyller 60 år denhär våren. Fördraget var ett löfte om en friare och förenad kontinent – att en annan värld var möjlig. Gamla ärkefiender, som Tyskland och Frankrike, bestämde sig för att förenas, i stället för att fortsätta bekämpa varandra. Projektet blev en succé. Att nästan alla Europas länder nu anslutit sig till EU är ett historiskt mirakel, en enorm seger för den politiska viljan. Men resan är inte fullbordad. Nu är den i stället hotad.

Europatanken som sådan har en lång historia. Redan efter första världskriget började människor argumentera och organisera sig för drömmen om ett Europas förenta stater. 1929 tog den franska regeringen ställning, men lyckades inte få med sig de andra stormakterna. I Sverige skrev Elin Wägner entusiastiskt om idén i den feministiska tidningen Tidevarvet.

Efter andra världskriget fick drömmen ny energi när de antinazistiska motståndsrörelserna över hela kontinenten efterlyste ett enat (d v s federalt) och demokratiskt Europa. På så vis ansåg de att krigen och de etniska rensningarna äntligen kundefå ett slut. Europarörelsen blev stor och populär. Socialister och kristdemokrater var överens om att både nationalismen och marknadsekonomin behövde bäddas in av en ny politik. Det man kom överens om i Romfördraget 1957 var bara ett första steg. Ambitionerna var stora.

Europatankens kärna har hela tiden varit överstatligheten. Att det ska finnas en – gemensam – beslutsnivå ovanför nationalstaterna. Länderna har ju alltid slutit avtal på olika vis, men de båda världskrigen avslöjade att sådana mellanstatliga samarbeten var otillräckliga. Europapolitikens uppfinning var att i stället inskränka det nationella självbestämmandet genom att olika frågor lyftes upp på europeisk nivå. Man glömmer ofta att EU är ett antinationalistiskt projekt. Som i grunden har förvandlat Europa. Samtidigt som vi fortsätter att prata om nationalstater har de i praktiken vittrat sönder. Sverige har i stället blivit ett mångkulturellt medlemsland i en stor union. Det är hög tid att förstå innebörden av detta. De som till exempel vill tämja kapitalismen måste rikta energin mot den europeiska politiken, inte de enskilda länderna.

Den franska socialisten Jacques Delorsvar under de dramatiska åren runt Berlinmurens fall EU-kommissionens ordförande. Han kallade sig för ”en europeisk militant” och blev en legendar. Ingen har fått mer gjort på Europanivån än han. Han förverkligade t ex på rekordtid gigantiska projekt som att öppna gränserna och skapa EUs inre marknad med fri rörlighet för båda människor och företag. Men inte heller han var nöjd. 1993 sade han i fransk tv att: ”Jag avvisar ett Europa som bara blir en marknad, en frihandelszon utan själ, utan samvete, utan politisk vilja och utan en social dimension.”

Delors farhågor besannades. EU fick inte den sociala trygghet, fulla sysselsättning och sociala marknadsekonomi som Lissabonfördraget från 2007 slår fast som grundläggande mål. Som en motreaktion har den gamla hårda nationalistiska konservatismen återvänt: Le Pen i Frankrike, Orbán i Ungern och Åkesson här hemma i Sverige. De konservativa har alltid avskytt idén om ett förenat Europa. Nu har de adderat sin skräck för invandring, mångkultur och islam.

EU är fortfarande en skyddsvall mot den mörka nationalismens återkomst, men den svajar när de gamla demonerna återigen har fått grepp om oss. Situationen är allvarlig. Framtiden har blivit obehagligt oförutsägbar. Vackra högtidstal räcker inte längre. Jacques Delors idé om det sociala Europa måste förverkligas. Det är nu en överlevnadsfråga för unionen.

Redan före finanskraschen 2008 drog ekonomen James K Galbraith slutsatsen att: ”Antingen ser man till att inkomsterna i Europas fattiga regioner kommer ifatt och konvergerar eller också kommer kärnländernas arbetsmarknader översvämmas av migranter, det europeiska projektet haverera och ersättas av xenofobisk nationalism och extremhögerns socialpolitik.” Då tyckte jag det lät lite överdrivet. Nu är det en verklighet.

Euron skapades som en nyliberal utopi om en valuta utan politik. Det gick naturligtvis åt helvete. Alla valutaunioner behöver starka finanspolitiska institutioner. För att stabilisera läget när kriserna kommer. De närmaste åren kommer därför all Europapolitik utgå från försök att göra valutasystemet säkert. Hur det ska göras är en strid om politiska värderingar. För en socialdemokrat borde det till exempel vara självklart att ge EU finanspolitiska muskler med en starkt växande budget, solidariskt ansvar för statsskulder genom euroobligationer och beskattningsrättav till exempel flygresor eller finansiella transaktioner.

Inget av detta är möjligt eller ens acceptabelt utan en demokratisering av EU. Det innebär en maktöverföring från regeringschefernas slutna toppmöten till det folkvalda Europaparlamentet. Den nuvarande ordningen är en oförskämdhet. Vi måste kunna ställa ansvariga politiker till svars. Våra röster måste få genomslag i EUs politik.

Vid förra sekelskiftet upptäckte socialister och liberaler hur demokrati och sociala reformer hängde samman. Sambandet är tillbaka, men nu på Europapolitisk nivå. Idén om det sociala Europa och en vettig reglering av valutan kan bara förverkligas om Europaparlamentet förvandlas till unionens politiska hjärta. Utan demokrati har EU ingen framtid.

Det är därför dags att fullborda projektet och ta det sista språnget in i ett demokratiskt Europas förenta stater. Vi är ju så nära, även om det känns så avlägset. Det som för sextio år sedan var en utopi är nu en realistisk möjlighet.

För en tid sedan gjorde jag en lång tågresa genom EU. Från det fattigaste hörnet i Bulgarien, till Londons finanskvarter. Jag upptäckte då hur snabbt europeiseringen av Europa nu sker. Den förändrar vardagslivet, ofta på en ganska banal nivå. Europeiska städer börjar likna varandra. Man dricker samma caffe latte, handlar i samma europeiska butikskedjor i samma slags gallerior i Krakow, Bryssel och Stockholm. Människor rör sig fritt och otvunget över gamla gränser på ett sätt som är lite svårt att förstå i det avlägsna Sverige. I tidningarna läser alla européer om olika kriser och har i växande grad börjat rikta sina förväntningar på lösningar mot EU – inte mot de egna regeringarna. Europatanken har fått det enkla vardagslivet, den sociala verkligheten, på sin sida. Det är uppenbart vad som inte funkar. Och att det är EU som nu är lösningen.

Processen att förena Europa har alltid varit ett politiskt slagfält. Inget har gåttav sig självt. Drömmen om ett Europas förenta stater har försvarats av människor med passionerad övertygelse. De har kämpat mot lika övertygade motståndare, ofta från den politiska högern. Att EU äri kris är egentligen inget nytt. Så har det alltid varit. Europatanken har överlevt och utvecklats genom att enskilda politiker, opinionsbildare och aktiva medborgare har tagit ställning för den. Ett europeiskt sönderfall skulle vara en tragedi. Nu är det upp till oss. Ansvaret är vårt.


 

PER WIRTÉN, Journalist och författare aktuell med boken Är vi framme snart? – Drömmen om Europas förenta stater