En tidning från ABF

Opinion

USA – landet vi älskar

att älska och hata?

WIDAR ANDERSSON, chefredaktör för Folkbladet (S), har alltid förknippat USA med positiva värden. Donald Trumps framfart skrämmer även honom. Men skulle ”gaphalsen” vinna valet kan vi åtminstone trösta oss något med att den amerikanska konstitutionen tycks som skapad för att förhindra extremister som Trump från att orsaka alltför stor skada, menar Widar Andersson.

Det här behöver inte vara helt sant. Det kan vara så att det minne som jag alldeles strax ska berätta om är ett så kallat ”Ohly-minne” (ett begrepp myntat efter att dåvarande Vänsterpartiledaren Lars Ohly bestämt hävdade att han hade spelat fotboll med det legendariske fotbollsproffset Lennart ”Nacka” Skoglund, trots att han bevisligen inte kunde ha gjort det). Det vill säga ett konstruerat minne, en sak som egentligen aldrig har hänt har genom år av prat och påståenden förvandlats till ett ”riktigt” minne av en skedd händelse.

Hur som helst, här är minnet: Mina föräldrar sparade ett nummer av Göteborgsposten från den 21 oktober 1955, den dag då jag föddes in i det lilla brukssamhället Aspa bruk vid Vätterns norra spets. Toppnyheten i GP denna dag var att resultatet i en internationell enkätundersökning slog fast att Sverige var ”lilla Amerika”i Europa. I inget annat land fanns en så stark beundran för USA och en sådan utbredd dröm om att bli delar av den amerikanska livsstilen.

I mitten på 1950-talet hade de svenska rekordåren satt fart. Allt blev stadigt mycket bättre materiellt och mycket av det materiella kom just från USA, det stora landet i väster som vi enligt professorn och USA-specialisten Erik Åsard ”älskar att älska och hata”. Åsards omdöme framförs i boken Det blågula stjärnbanéret (Carlssons förlag, 2016). Där försöker han tillsammans med sina akademiska kolleger Dag Blanck, Wilhelm Agrell och Ulf Jonas Björk reda ut graderna av amerikanisering och förekomsten av antiamerikanska stämningar i det svenska samhället.

Poängen med att berätta mitt minne från Aspa bruk 1955 – trots risken att göra samma slags minnesvurpa som Lars Ohly –är att USA från dag ett (1) i mitt liv har stått för positiva värden. USA är i mina ögon världens centrum för demokrati, tolerans och för chansen att komma igen. Ett blågult stjärnbanér har jag således alls inget emot.

Jag har däremot mycket svaga relationer med den amerikanisering/anti-amerikanisering som Erik Åsard och hans kolleger skriver om i boken.

Följaktligen är jag heller inte bärare av den kluvenhetskultur visavi USA som går som en röd tråd genom Det blågula stjärnbaneret. Jag har inget behov av att vara kluven.

Anti-amerikanismen föddes under kalla kriget. Och visst, mycket av kritiken mot USAs utrikespolitik var berättigad. Men måste också ses i skenet av att USA trots allt var ett land vi kunde påverka. Genom att protestera och demonstrera. Sovjet var tio gånger värre än USA. Men Sovjet var en diktatur som vi vande oss vid att vi inte på något sätt kunde påverka. När vi skällde på USA var det alltså snarare som ett gräl inom familjen. För samtidigt har USA försvarat oss, hur mycket vi än har skällt på dem. Det är välkänt att USA befriade/ skyddade Västeuropa från både nazismen och kommunismen. Vi svenskar tycks glömma att det även gäller oss. Och – att vi under hela den långa kalla krigs-tiden har kunnat åtnjuta ett så gott som kassaskåpssäkert beskydd från just USA. Visst, vi har gjort stor sak av att vi har stått bredvid omvärldens militära allianser. Men vem tror att vi hade kunnat lägga så lite som någon eller några procent av vår BNP på försvaret – vi som har varit och för alltid kommer att vara grannar med Sovjet/ Ryssland! – om vi inte haft en nära nog total, om än offentligt onämnbar, försvarsförsäkran från det stora landet i väster?

USA är världens ekonomiska och militära stormakt. Det är ett faktum. Och det är jag tacksam för. Hade saker och ting gått mycket sämre från andra världskriget och framåt hade vi nu kunnat ha levat i en värld där vi hade behövt vänja oss vid anpassning till inkrökta diktaturimperier av något slag.

Nu är det i stället USA som gäller. Och – alternativet till att USA är världspolis är inte en värld där alla är vänner och fattar beslut efter att noggrant ha lyssnat in allas behov och åsikter. Alternativet är att någon annan stormakt – i dagsläget Kina eller Ryssland – fyller USAs roll.

USA är en ung och entreprenöriellnation. Grundlagsfäderna i den nya världen ”over there” kunde dra lärdom av misstagen i den gamla världens Europa. USA ville framför allt försöka undvika sådant som despoti, envälde och diktatur. Maktdelningen i Amerikas förenta stater är därför mycket sofistikerad. Genomtänkt och demokratiskt utstuderad. Vilket regleringarna för att utse ledamöter i Högsta domstolen kanske är det bästa exemplet på. För Högsta domstolen har mycket makt. Domarna har tolkningsföreträde i tvister mellan de olika nivåerna i USAs federativa statsordning. HD kan underkänna beslut som har fattats av presidenten.

Presidenten – som kan sitta högst åtta år – utnämner ledamöterna i domsto-len, som sitter på livstid. Presidentens utnämningar behöver dock ha stöd av en majoritet av Senaten – en av parlamentets två kamrar – för att vinna laga kraft. USAs delstater – där senatorerna utses – representerar en mycket stor bredd av politiska traditioner och uppfattningar. Det är således inte helt lätt för en president attfå med sig en majoritet av senatorerna på utnämningar av alltför kontroversiella och udda ledamöter i Högsta domstolen.

Republikanernas presidentkandidat Donald Trump är en gaphalsig och extremt populistisk affärsman utan politisk erfarenhet. USAs demokratiska system gör dock att varje president måste kämpa hårt för att få igenom sin politik. Grundidén är att förhindra att extremister som just Donald Trump ska kunna ställa till alltför stor oreda för amerikanerna – och den övriga världens befolkning.

Mina inledande ord om lilla Amerika är som antytts kanske inte helt sanna. Men för mig står det däremot som hugget i sanning att en värld utan Stora Amerika riskerar att bli en mycket problematisk plats.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2016