En tidning från ABF

Reportage

Apelsinkriget

Brasiliens fattiga har fått det bättre. Men apelsinjuicen du dricker vid frukostbordet här i Sverige om morgonen – åtta av tio av världens juiceförpackningar kommer i dag från Brasilien – kan vara producerad till pris du inte ser i butiken: utnyttjade och förgiftade brasilianska jordbruksarbetare.

Klockan är 05.33 och förmannens buss kör runt på bakgatorna i den lilla staden Ibitinga och plockar upp gästarbetarna som ska ut på apelsinfälten. Arbetarna väntar på trottoaren utanför sina baracker och de flesta har redan knutit den blå luvan över huvudet som skydd mot den stekande solen som är på väg upp.

Maria Andrade och José Antônio dos Santos stiger på och sätter sig på platserna längst fram i bussen. De är gästarbetare från den fattiga delstaten Bahia i östra Brasiilien och har rest över 200 mil på dåliga vägar för att komma till den utvecklade delstaten São Paulo i söder där 80 procent av all världens apelsinjuice produceras. I sex månader har de bott i en barack och arbetat på en av plantagerna i regionen. Hemma i Bahias inland har det inte regnat på flera år och för paret är apelsinplantagerna i São Paulo ett av få sätt att tjäna ihop pengar till att försörja familjen.

När bussen anländer till plantaget tvingas Maria och José Antônio av för att tvätta händerna i ett desinficeringsmedel. Det görs för att hindra spridningen av bakterier som drabbat många av apelsinplantagerna i Brasilien. För femton år sedan besprutade juicebolagen även arbetarna med medlet, men det är numera förbjudet. Nu är det bara bussarna som besprutas innan de kör in på plantagen.

Arbetslaget med 24 män och kvinnor i åldrarna från 18 år upp till 50 släpps av på fältet och det första Maria och José gör är att sätta sig på sina medhavda vattendunkar och öppna de medtagna matlådorna. Trots att klockan inte ens är sju på morgonen äter de en kraftig portion av ris, bönor och kyckling. Det påfrestande plockandet av apelsiner gör att kroppen behöver så mycket energi som möjligt. Fem minuter senare skalar de var sin apelsin och försvinner sedan in i gångarna mellan träden.

Maria hänger en säck över sin mage och klättrar upp på stegen. När hon har fyllt säcken med apelsiner väger den 27 kilo och hon lämnar säcken vid förmannen som antecknar hur mycket hon har plockat. Om det är en bra plantage med riktligt med frukt på träden kan hon plocka nästan två ton apelsiner om dagen, vilket blir 75 säckar. Är det glest mellan apelsinerna, som i dag, får Maria som mest ihop mellan 40 och 50 säckar. För varje säck betalar godsägaren 2 kronor. Av de pengarna tar förmannen hälften. Det gör att Marias lön inte ens når upp till den lagstadgade minimilönen på 65 kronor om dagen, vilket inte är mycket i Brasilien som har samma levnadskostnadsnivå som Sverige.

– Vi tänkte kunna lägga undan lite pengar efter skörden, men nu går allt åt till hyra av baracken och till mat, säger Maria och kliver upp på stegen igen.

Den brasilianska åklagarmyndigheten har stämt de brasilianska apelsinbolagen på miljardbelopp för att de fortsätter att använda systemet med en förman, så kallad mellanhand, som förser bolagen med frukten utan att ta ansvar för arbetarna. Men apelsinbolagens advokater har överklagat beslutet om ett skadestånd på 1,3 miljarder kronor.

– De kommer alltid undan. Det gör alltid de rika i Brasilien, säger Maria och sätter ned nästa säck.

De senaste tio åren har Brasilien gjort en imponerande resa. Tack vare ett växande Kina har Brasilien blivit en av världens ledande exportländer när det gäller järnmalm och sojabönor. Att det brasilianska industrijordbruket subventioneras av staten har också lett till att Brasilien blivit en av världens största livsmedelsexportörer. Tidigare var det socker och kaffe som Brasilien var världsledande på, men nu är det även nötkött, kyckling och apelsinjuice.

Brasilien har också blivit bättre på att fördela sina resurser och under de senaste åren har fattigdomsbekämpningsprogrammet Bolsa família lyft 50 miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, ur akut fattigdom. Förutom att programmet har minskat den värsta misären betydligt så har den stärkt samhällets svagaste. 93 procent av bidraget går till familjer som styrs av en ensamstående kvinna och 73 procent av bidraget går till afrobrasilianska familjer, den fattigaste samhällsgruppen i Brasilien. Det enda motkravet är att barnen fullgör sin nioåriga skolplikt och vaccineras. I dag är 99,11 procent av alla barn vaccinerade i Brasilien.

När landets före detta president Lula da Silva införde Bolsa família för tio år sedan avsatte han 0,5 procent av landets BNP till bidraget. Varje person, som tjänade mindre än 200 kronor i månaden, garanterades bidraget som uppgår till 900 kronor i månaden. Reformen är en succé och anses, tillsammans med jordbruksexporten, vara den främsta anledningen till den brasilianska ekonomins utveckling. Att de fattiga har fått mer pengar har gjort dem till konsumenter, vilket har gynnat den inhemska ekonomin. Problemet är att stora delar av bidraget har börjat ätas upp av inflationen.

– Bidraget räcker inte till mer än det nödvändigaste. Ris, bönor och vatten åt barnen. Om vi vill förbättra våra liv måste vi ha ett bra jobb, men i Bahia finns det inget. Det har inte regnat på nästan tre år där vi bor, säger Maria Andrade och forsätter att plocka apelsiner på plantagen.

För att kunna genomföra en klassresa ger sig många av Brasiliens fattiga ut på en resa till delstaten São Paulo som är Latinamerikas mest utvecklade region. Här bor 42 miljoner människor på en yta stor som Storbritannien och skapar en ekonomi som är större än hela Argenti nas. De flesta är medelklass och levnadsstandarden är nästan i nivå med Europas. Betalmotorvägarna är de bästa på kontinenten och utbildningsnivån är Brasiliens högsta. Det är också härifrån som det effektiva industri jordbruket styrs. Här produceras etanolen, nötköttet, pappersmassan, kaffet och sockret som Brasilien är världsledan de på. Och apelsinjuicen.

Eftersom invånarna i delstaten São Paulo inte längre vill plocka apelsinerna så reser varje år så kallade mellanhänder till exempelvis Bahia för att hitta billig arbetskraft. En mellanhand är en frilansande förman som förser apelsinplantagen med arbetare utan att plantagen behöver ta ansvar. Det är olagligt att kontraktera gästarbetare på detta sätt, men har blivit ett sätt för industrin att försäkra sig om att inte gå med förlust. Om efterfrågan på apelsiner går ned behöver inte plantagen betala några löner. Det är gästarbetarna som får ta smällen.

Trots att det finns en stor risk att bli lurad har Maria och hennes man José Antônio gjort resan till apelsinplantagen i São Paulo två gånger tidigare.

– Vår dröm är att bygga oss ett eget hus så att vi slipper betala hyra varje månad. Men det är dyrt med plankor och murbruk. Vi tänkte att vi skulle få ihop pengarna på tre skördar, men det kommer inte att gå.

De senaste åren har efterfrågan på apelsinjuice minskat i Europa som en följd av den ekonomiska krisen. Apelsinerna har också blivit dyrare eftersom många plantager har drabbats av en sjukdom som kallas greening. Den syns genom att bladen blir ljusgröna och drabbar apelsinerna genom att de missbildas och förlorar sin smak. Plantagerna har spenderat miljontals kronor på att bespruta sina odlingar, men inget hjälper. För att ändå kunna garantera en vinst har arbetarnas löner pressats nedåt.

Världens största apelsinjuicebolag heter Citrosuco och har sitt huvudkontor i den brasilianska staden Matão med 80 000 invånare. Deras anläggning ligger mitt i staden och är världens största och mest moderna juicefabrik. På håll påminner fabriken om ett stålverk. Det bolmar ur skorstenarna och tankarna är rostiga. Det är på denna anläggning som juicen som säljs till Sverige hettas upp och pastöriseras för att den ska hålla sig längre. För att göra transporten kostnadseffektiv ångas allt vattnet bort ur apelsinjuicen vid anläggningen och kvar blir en koncentrerad apelsinkräm som fryses ned. Den fraktas med bulkfartyg från den brasilianska hamnstaden Santos till Citrosucos omlastningshamn Gent i Belgien, där hämtar lastbilar juicekoncentratet och kör det till Rynkebys anläggning i Ringe i Danmark där koncentratet spädds ut med fem delar vatten. För att juicen inte ska förlora sin smak tillsätter Rynkeby fryst fruktkött och de smakämnen som juicen förlorade när vattnet ångades bort. Innan storsäljaren God Morgon når butikerna pastöriseras juicen ännu en gång så att den ska kunna hålla sig längre på hyllorna.

Apelsinjuicen som dricks i Sverige innehåller också bekämpningsmedel. Vid en test för några år sedan hittades rester av bekämpningsmedel i alla apelsinjuicer i Sverige utom den ekologiska. För två år sedan reagerade de amerikanska myndigheterna och stoppade elva bulkfartyg med brasiliansk apelsinjuice i hamnen. Anledningen var att livsmedelsmyndigheten FDA hade hittat spår av det förbjudna mögelgiftet carbendazim i juicen. Fartygen tvingades vända och den brasilianska juiceindustrin lovade att inte längre använda giftet som även är förbjudet inom EU. Trots det fortsätter apelsinplantagerna att använda farliga bekämpningsmedel.

Världens andra största apelsinjuicebolag heter Cutrale och har sitt huvudkontor i Araraquara med 220 000 invånare. En av deras största plantager heter Santo Henrique och ligger på mark som staten tilldelade bönder i en jordreform för hundra år sedan. Trots att myndigheterna begärt att Cutrale ska lämna tillbaka marken har apelsinbolaget planterat över en miljon apelsinträd på området. Förra sommaren invaderade de jordlösa böndernas rörelse, MST, plantagen, men tvingades senare bort.

En av de som har arbetat på plantagen är Marcio Almeida dos Santos. Han är 34 år och körde en av traktorerna som besprutade odlingarna.

– Förmannen rev alltid bort etiketterna innan, så det var svårt att veta vad vi besprutade med. Men jag tror det var carbendazim. Det luktade i alla fall för jävligt. Några gånger spydde han, men mest hade han ont i huvudet och förlorade aptiten.

– Jag ville sällan äta efter jobb. Jag tappade flera kilon och min fru bad mig till slut att säga upp mig. Jag tjänade förvisso mer än vad apelsinplockarna gjorde, men det var inte värt det.

Marcio har nu återgått till att jobba på hans mammas jordbruk som odlar sallad, lök och koriander. Familjen har också några mjölkossor och gör ost. Varorna säljer de till en distributör som förser matmarknaderna i storstaden Bauru med grönsaker.

– Jag tjänar 30 procent mindre i månaden, men aptiten är tillbaka, säger han.

Lantarbetarnas fackförbund försöker få apelsinbolagen att bli öppna med vilka gifter deras arbetare besprutar med, men det är svårt för fackförbundet att kolla upp om bolagen verkligen håller vad de lovar. Det är förbjudet för fackföreningar att besöka plantagerna.

– Allt vi vill är att höja säkerheten, men de behandlar oss som om vi vore några kriminella, säger Aparecido Bispo. Han är 41 år och avdelningssekreterare på Feraesp som organiserar de ackordanställda lantarbetarna i delstaten São Paulo.

– Förra året hittade vi 26 gästarbetare som bodde i undermåliga baracker och tjänade mindre än minimilönen på en plantage som sålde apelsiner till de stora apelsinbolagen. Åklagarmyndigheten anklagar nu bolagen för att behandla arbetarna som slavar, säger Aparecido Bispo.

Den hjälp Aparecido inte får av industrin får han av åklagarmyndigheten Ministério Público do Trabalho. I mer än sju år har myndigheten utrett de tre största apelsinjuicebolagen – brasilianska Citrosuco och Cutrale, samt det franska råvarubolaget Louis Dreyfus – och kommit fram till att de bryter mot arbetsrätten som förbjuder använ dande av mellanhänder när det gäller gästarbetare. Att bolagen skyller ifrån sig och hävdar att de inte själva kontrakterat mellanhänderna har inte bitit på domaren. Han har dömt apelsinbolagen till ett rekordskadestånd på 1,3 miljarder kronor. Pengarna ska skänkas till fyra cancersjukhus och vårdcentraler för handikappade barn i regionen där apelsinplantagerna ligger.

– Vi känner ett starkt stöd av rättsväsendet, men inte lika mycket av politikerna. Vårt eget arbetarparti har förrått oss och hjälper oss inte, säger Aparecido Bispo.

Industrijordbruket står i dag för 50 procent av kampanjbidragen till arbetarpartiet PT som har styrt Brasilien i snart tolv år. Det har lett till att arbetarregeringen dröjt med lagstiftning när det gäller bekämpningsmedel och utredningar när det gäller lantarbetarnas villkor.

– Vi och rättsväsendet står ensamma mot juicebolagen, men vi hoppas att konsumenterna ska vakna. Inte vill de väl börja morgonen med att dricka en juice som skapar sociala problem?