En tidning från ABF

Reportage

Fighting bad guys!

– Hon avgör vilka fångar människorättsjätten Amnesty
ska försöka få fria nästa år

Att möta en frisläppt fånge är som att möta en rockstjärna. det säger May Carolan, ansvarig för Amnesty internationals största och globalt omfattande kampanj för att få 11 politiska fångar världen över fria. Fönstret har följt hennes arbete på Amnesty internationals huvudkontor i London.

I februari 2016 klev Albert Woodfox ut från en fängelsecell i Lousiana i USA efter att ha suttit inlåst i 43 år. Den mesta av tiden i isoleringscell. Dömd efter en bristfällig rättegång för mord på en fängelsevakt. Frigivningen var resultatet av att han var ett av 11 fall som Amnesty International förra året valde ut och bestämde sig för att driva i sin största globala kampanj, Write for Rights.

Strax efter besökte han Amnestys internationella huvudkontor i London. Han ville tacka alla som kämpat för honom. Inte minst May Carolan, 35.

Hon var ansvarig för kampanjen och var den som ytterst bestämde att Albert Woodfox skulle vara en av de elva. Nu sitter hon uppkrupen på en bänk där på kontoret och berättar:

– När jag var elva år bad min historielärare att vi skulle skriva julkort till fångar. Jag blev förvirrad. Vad skulle jag skriva till någon som satt i fängelse?

Berätta om dig själv, tyckte läraren.

Sagt och gjort.

”Hi! My name is May. Jag har två marsvin. En heter Hillary och en heter Hot Cross Bun ...”

Bland dem som har fått hälsningar från barn i alla möjliga och omöjliga delar av världen var just Albert Woodfox – och just det där julkortet blev indirekt starten på May Carolans karriär inom Amnesty International.

Nu skakar hon på huvudet och säger:

– Att efter så många år träffa Albert här i London var för mig som att möta ...

Vänta vi återkommer dit.

På väg till Easton Street och Amnesty Internationals globala huvudkontor för att besöka May Carolan och hennes kolleger sitter vi på tunnelbanan under ett julpyntat London.

Där hamnar vi i tanken plötsligt 55 år bakåt i tiden.

För på just den här tunnelbanan i London sitter advokaten Peter Benenson, 39 år då 1961, på väg till jobbet. Uppväxt i en värld då FN inte fanns hade han i tonåren kämpat för barn som blivit föräldralösa under general Francos diktatur i Spanien. Helt enkelt en djupt engagerad typ. Nu bläddrar han där i tunnelbanan i en tidning och ser en kort text om två portugisiska studenter som har dömts till fängelse för att ha skålat för friheten. Benenson blir, kort sagt, förbannad. Han bestämmer sig för att åka till Portugals ambassad och protestera mot diktatorn Salazar. Men så ändrar han sig plötsligt och går i stället av vid stationen vid Trafalgar square. I en kyrka där drar upp en plan.

Lite senare skriver han en artikel som under rubriken ”The forgotten prisoners” publiceras på tidningen The Observers förstasida den 28 maj 1961.

I artikeln uppmanar Benenson människor att skriva brev för att visa sitt stöd för de drabbade portugiserna och andra glömde fångar. Den får enorm uppmärksamhet. ”En av vår tids största dårskaper”, säger visserligen en kritiker och undrar hur någon kan vara så korkad att den tror att brev ska få fångar frigivna. Men andra hakar på. Snart har artikeln publicerats i ledande tidningar även i flera andra länder. Den blir viral långt innan viral finns.

Peter Benenson grundar Amnesty International och inom ett år finns grupper i flera länder och bara sexton år senare, 1977, får organisationen Nobels fredspris och beskrivs som en framgångssaga.

Jo, det finns människor som inte gillar organisationen också. Bland de största kritikerna genom åren finns Irans ayatolla Khomeini, Ugandas Idi Amin, Iraks Saddam Hussein, Kubas Fidel Castro och Chiles Augusto Pinochet vilket möjligen säger en del.

Organisationens allra största globala kampanj är Write for Rights som alltså May Carolan ansvarar för. Elva fångar uppmärksammas i den varje år. Förra året skrevs 3,7 miljoner brev till stöd för de elva fångarna. Både till dem personligen och inte minst till myndigheter och regeringar. Fem av dem släpptes, bland annat Albert Woodfox.

På huvudkontoret har årets kampanj precis dragit i gång. Vakten Belal Ahmed släpper in oss och May Carolan konstaterar:

– Vi måste ha bevakning. Det är en del protester utanför här ibland. Det är alltid någon som är arg, både folk och regeringar. Fast, ärligt talat, är det inte så ofta protester mot någon vi har valt ut. Oftare för att vi inte har valt någon eller inte engagerat oss i vissa länder.

Hon är bara 35 år, kom för tio år sedan till Amnestys huvudkontor som praktikant från en filmskola och fick uppdrag att sortera i filmarkivet. Karriären gick spikrakt. Diverse befordringar senare är hon nu sedan tre år senior global campaigner och av huvudfigurerna i Individual at riskgruppen och jobbar själv med de högprioriterade fallen. Samt är ansvarig för Write for Rights.

– Det innebär att jag plockar ut de elva fall vi ska ha med. Om jag behöver ett klartecken från styrelsen? Nej. Det är jag som bestämmer, säger hon.

Hon är kort sagt en av dem som jagar ”bad guys since 1961” för att använda Amnestys eget språk på t-tröja. En position som innebär ett stort ansvar. Dels för att hon, faktiskt bokstavligt, ibland har människors liv i sina händer, dels för att fel beslut av henne kan skada förtroendet för Amnesty alldeles oerhört.

Något en hel del människor gärna skulle se.

– Givetvis finns det alltid synpunkter på vilka fall vi väljer att ha med i kampanjer. För mig är det viktigt att fallet både är starkt och passar i en kampanj. Det senare är det som brukar vara svårast att förstå, säger hon.

Processen är alltid densamma. För att vi ska förstå den förklarar hon först organisationen. Sedan Peter Benenson startade Amnesty har den lilla rörelsen vuxit till en global jätte och maktfaktor med sektioner (som Amnesty Sverige, Amnesty Norge och så vidare) i ungefär 150 länder.

– I en del länder kan vi inte verka, som Saudiarabien och Pakistan. Då jobbar vi med andra vägar. Indien är det svårt i. I Ryssland stängdes nyligen kontoret en period, men har nu öppnat igen. Fast vi får hela tiden brev från ryska myndigheter där de förklarar att de inte godkänner oss som organisation.

Alla stora beslut ska gå genom huvudkontoret i London. På gott och ont. Internt började det knorras för några år sedan. Några höjdare ansågs ha fått för mycket pengar. Gapet mellan ledningen och fotfolket började bli för stort.

– Det gick till och med rykten att huvudkontoret hade swimmingpool på taket, skrattar May Carolan och betonar färgad av kritiken att bordtennisbordet i entréhallen är skänkt, inte köpt för medlemspengar.

Resultatet av kritiken blev i alla fall att huvudkontoret i London krympte, både till ytan när två hus blev ett och till antal när 400 anställda blev 250, genom att delarav Internationella sekretariatet flyttade ut världen. Regionala filialer av huvudkontoret finns nu i Mexiko City, Lima, Hong kong, Bangkok, Dakar, Nairobi, Moskva, Washington, Johannesburg och snart öppnar man i Beirut.

Strategier, policy och riktlinjer jobbas fram på huvudkontoret. Kampanjmaterial skickas sedan till de nationella sektionerna. Länge fick de sektionerna inte kampanja själva i sina egna länder. Nu är det lite förändrat. Men i princip måste allt först gå via London och godkännas.

– Problemet är att sektionerna ibland gör saker som blir besvärande för Amnesty globalt. Det beror på olika kulturer. Något kanske fungerar i ett specifikt land men inte internationellt, och det kan bli väldigt konstigt när världens medier rapporterar att Amnesty sagt si eller så fast det egentligen är en sektion av Amnesty som har agerat.

Abortfrågor, prostitution och hbtq-frågor kan till exempel skapa den förvirringen ibland.

May Carolan förklarar hur urvalsarbetet går till:

– Jag pratar med våra researchers och våra olika kontor i världen och ber om förslag utifrån väldigt specifika kriterier som de får, berättar hon.

Det handlar, förutom att få en jämn fördelning av män och kvinnor och fall från olika delar av världen, om kriterier som:
• Vilken allmän uppmärksamhet fallet kan få.
• Eventuella dominoeffekter.
• Finns nyckeldatum under kampanjperioden?
• Passar det in med Amnestys andra aktuella frågor?
• Är fallet lätt att begripa och förklara?
• Finns foto på personen?
• Förstår alla inblandade konsekvenserna av att synas?

– Krav på foto kan låta konstigt, menför att få stor effekt behövs ett ansikte. Det innebär inte att vi struntar i fångar utan foton, men i just den här kampanjen skulle det inte fungera utan. Samma sak med det faktum att fallet måste gå att förklara med två-tre meningar. Är det krångligare kan det inte vara en del av just den här kampanjen, säger May Carolan.

Hon plockar fram affischer på årets elva och ger två exempel på just hur fall måste kunna förklaras enkelt:

– Annie Alfred – jagas för sina kroppsdelar. Hon är en liten flicka och albinoi Malawi där albiner dödas för att deras kroppsdelar anses bringa lycka.

– Bayram och Giyas – torterade och fängslade för graffiti. Två unga killar som sprejade på en staty och riskerar tolv års fängelse i Azerbadjan.

När det gäller konsekvenserna av att synas har det hänt att hon avstått från att ha med vissa av den anledningen.

– När kampanjen väl startar styr ju inte längre vi över vad och hur saker framställs i medierna. I ett land där homosexualitet är förbjudet kan vi inte bara slänga fram ansiktet och namnet på någon. Det kan vara farligt för den.

Hon brukar få in 50–60 namnförslag som hon snabbt skalar ner till 20 som sedan fingranskas för att bli de slutgiltiga elva.

– Våra researchers kollar och dubbelkollar och trippelkollar så att det är ett fallsom håller. De pratar med den aktuella personen, om det är möjligt, med jurister och andra involverade. De granskar alla handlingar. De ser hur lagen i det aktuella landet ser ut, vilka internationella lagar de borde skyddas av och det därför bryts mot. De upprättar samband med andra organisationer och lobbygrupper. De gör helt enkelt en enorm kartläggning och ligger till grund för de strategier vi sedan använder.

Det är fascinerande att gå omkring på huvudkontoret för världens största människorrättsorganisation.

Vid en första titt skulle det kunna vara vilket call center som helst. Öppet kontorslandskap. Inga fasta platser. Datorer som några, så här i jultider, hängt glitter på. När man lyssnar skiljer sig en del. Här hör man alla möjliga språk. May hejar på en grek, en irländare, en indonesier, visar var en svensk tjej brukar sitta och, ja, sedan ropar italienskan Leonor Rebassa, en av hennes närmaste kolleger, på henne:

– Sting, popsångaren, har engagerat sig nu, berättar de och tittar i Leonors telefon på vad han har skrivit och konstaterar att Amnestys amerikanska sektion ofta är bra på att få med sig kändisar.

Och apropå popsångare. Bland alla affischer på fångar på väggar och skrivbord hänger plötsligt en liten affisch med, eh, Duran Duran. Tveklöst dagens mest överraskande. Det tidiga 80-talets största new romantic-grupp? Finns de kvar? Varför?

– De har haft det lite svårt sedan 80-talet så vi tänkte att Amnesty kanske behöver hjälpa till lite, förklarar någon.

Och skrattar sedan gott.

Över huvud taget skrattas det mycket, trots att det är allvarliga ämnen de arbetar med. Ett sätt att överleva kan man tänka.

– Fallen är alltid med mig, även omjag försöker stänga av. Jag jobbar 10 till 6, men plötsligt får vi veta att någon ska avrättas och då blir det arbete dygnet runt. All tortyr jag ser och läser om påverkar. Självklart. Men jag kan numera hantera just det, det blir en del av jobbet, men en effekt har blivit att jag i stället bryter ihop och gråter floder om jag ser en film med djur som lider, ler May.

För någonstans måste tårarna ut.

Vid skrivbordet intill äter Milena Buyum, från Turkiet, sin lunch och visar hur hon kampanjar för Eren Keskin, en orädd advokat och journalist som över hundra gånger ställts inför rätta i Turkiet och i år är en av de elva fallen i Write for Rights.

Det genomförs parallellt även Twitterkampanjer och andra kampanjer på sociala medier, men, menar May Carolan och hennes kolleger, brevskrivandet har ytterligare en dimension.

– Att trycka ”gilla” på en dator eller telefon tar inte ens en sekund. Ett brev måste man sätta sig och skriva. Det skapar engagemang och föder nya människorättsaktivister.

Som sagt: 3,7 miljoner brev skrevs i fjol.

Dagen efter träffar vi Louise Orton och hennes kolleger i den lilla lokala Islington and Hackney Amnesty Group. De har ett event i fiket till Almeida Theatre där de samlas och skriver brev. Gräsrötter, kort och gott.

Louise Orton började tidigt engagera sig i Amnesty.

Hon skrattar:

– Jag blev Amnestymedlem på en konsert med U2 när jag var 15 år. Det låg en broschyr på ett bord, Bono pratade om Amnesty och jag älskade Bono på den tiden ...

De är lite besvikna att inte fler sluter upp. Folk prioriterar annat. Några hundra meter därifrån pågår till exempel ett tomteparty där ett hundratal Londonbor klätt ut sig till tomtar och, faktiskt, super hårt på en tysk (!) julmarknad.

Kontrasten mot de betydligt färre brevskrivarna är nästan sorglig. Alla berusade tomtar som raglar omkring känns som ett tecken på att världen är om inte galen så i alla fall märklig.

Når då breven fram?

– Ja, väldigt ofta. Flera som har släppts fria berättar hur de, ibland förvånat, plötsligt fick säckar med brev.

– Vi vet att breven påverkar. Inte så att alla släpps fria. Men de ansvariga vet att världen har ögonen på det som sker. Kanske kan det stoppa tortyr eller ge någon form av lindring, säger May Carolan.

Hon ger en rad exempel. En fångesom efter kampanjen tilläts få besök av sin familj, kvinnor i ett fängelse som fick tillgång till mer sanitetsprodukter, en gayaktivist i Vitryssland som fick hjälp, och blev accepterad, av grannarna att bära upp säckar med brev ...

– Ser ni lådorna på hyllan där. Det är brev till den gayaktivisten. Fortfarande tre år senare väller de in och vi förmedlar dem, visar May Carolan.

Det skrevs en gång en bok om Amnesty som fick namnet Droppen som urholkar stenen. En bra beskrivning av vad alla brev och samtal kan göra.

Fast ibland blir det tvärtom.

– En vitrysk fånge fick det sämre efter vårt engagemang. Vi ville sluta, men han bad oss fortsätta. Det är svåra beslut att ta, konstaterar hon.

De vi pratar med säger att det faktum att de arbetar på Amnesty ofta blir centrumi samtal på tillställningar. May, till exempel, ska på bröllop till helgen och vet att det kommer att bli en hel del prat om Amnesty där. Och att en vanlig kommentar, efter alla ”viktigt arbete och bra gjort”, är att det måste vara deprimerande.

– Men det är nästan tvärtom, slår May Carolan fast, det är ofta upplyftande. Varje människa jag ser släppas gör att jag klarar de tjugo som inte släpps.

Och att möta de frisläppta är höjdpunkten i arbetet. Som Albert Woodfox, han som förra året släpptes efter 43 år. May Carolan försöker förklara:

– Vi hade jobbat med hans fall så länge. Nu blev det läge att ta upp det en nivå till och låta honom blir en av de elva i Write for Rights. Det visade sig ju vara strategiskt helt rätt. Att efter så många år träffa Albert här i London var för mig som att möta, ja, en rockstjärna. Jag kan inte förklara det på annat sätt.

Och då pratar hon inte om Duran Duran.

– För oss som arbetat så mycket med de här fängslade människor blir de som kändisar. När han var här på kontoret var alla helt till sig. Albert Woodfox! Hos oss! Det var helt enkelt jättestort.

Och allt startade med ett brev.

Hur stod det nu?

”Hi! My name is May. Jag har två marsvin. En heter Hillary och en heter Hot Cross Bun ...”

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2017