En tidning från ABF

Reportage

Gränsvakterna

– de beslutar om flyktingar ska få stanna i Sverige

Vem ska få stanna i Sverige – vem inte? Fönstret har följt dem som har som jobb att avgöra det. Mot löfte om anonymitet berättar personalen på Migrationsverket om hur det verkligen går till när JA sorteras från NEJ.

Ute är hettan tryckande. När mörkret faller kommer det att lukta bränt och asfalt. Det är lunchrast och Anna står på taket på FN-organetUNHCRs byggnad och ser ut över Jordaniens huvudstad Amman. En myllrande stad och ett sandgult gytter bara en hårsmån under solen.
Jag har sparat minnet av henne just där, just så. Glad.
– Jag har fått besked att vi kan ta alla som har skyddsbehov, säger hon och dricker sitt vatten.
Under arton dagar intervjuar delegationen från svenska Migrationsverket 263 irakiska flyktingar. De som accepteras får flytta till Sverige som kvotflyktingar* och kan till skillnad från till exempel syriska båtflyktingar söka asyl utan att först ta sig till Sverige. Tjänstemännen som utgör delegationen brinner alla av engagemang. Jag får vara med under intervjuerna, om flyktingarna själva säger ja. Flyktskälen blandas med längtan efter en dräglig vardag: bort från sjukdom, dödshot och förföljelse, bomberna, och hettan som det inte går att skydda sig mot nu när elen inte fungerar.
På sätt och vis går det till som vid intervjuerna med asylsökande hemma i Sverige.
Utom en sak.
– Migrationsverket kritiseras ofta. Men här tar vi ju faktiskt fler positiva beslut på en gång än man annars gör som handläggare under flera år, säger Anna.
Det gick inte att ta miste på hur glad hon var över just den saken.
Kanske är det därför jag flera år efteråt fortfarande minns hur avslappnad hon var, Anna från Migrationsverket, fast jag stod där som granskande journalist.

Ett annat besök. En beslutsfattare i en medelstor svensk stad. Hon visar mig runt i lokalerna, ganska tvunget, tydligt ombedd att göra så av någon högre upp i hierarkin på myndigheten. Titta – här får de lämna fingeravtryck. Titta – härinne sker intervjuerna.
Det skiner tydligt igenom vad hon tänker om journalister. Hon vet redan att jag kommer att skriva något negativt. Här möter de asylsökande inte myndighetsmänniskor, utan medmänniskor, inskärper hon därför. Och faktiskt är inte prövningen särskilt komplicerad alla gånger. Många sökande säger rakt ut att de kommer för att de saknar arbete och bostad. Och det är inga asylskäl, eller hur?
– Det är jätteenkelt: de ska ha en trovärdig berättelse, berättelsen ska inte strida mot kända fakta, och det ska vara en sammanhängande berättelse.
Jo, visst kan det kännas i magen ibland när hon fattar vissa avslagsbeslut. Men lagen måste tillämpas lika – oavsett vad hon själv känner i maggropen.
Senare när hon såg artikeln jag skrev blev hon häpen över att den faktiskt återgav vår intervju korrekt och sakligt, trots att jag var journalist och att hon jobbade på Migrationsverket.

Jag förstår henne faktiskt. Alla har vi läst berättelserna. Människor som med stor möda har lyckats fly till vårt land, nyttjat sin mänskliga rätt att söka skydd undan krig och förtryck, som visat skadorna efter tortyren på sina kroppar eller bara genom att vi möter deras blick i tidningen – och så har de ändå fått avslag. Ibland heter det: visst vi tror dig, men du kan fly inom ditt eget land. Andra gånger: du är något annat lands ansvar. Eller också, och ganska ofta: vi tror dig inte.
Det känns som en stor fet oförskämd taskspark mot den medmänsklighet som vi vill ska vara vår.
Ingen på Migrationsverket uttalar sig om det enskilda fallet. Vad fan håller de på med egentligen? Och i domstolarna?
Vreden blir en naturlig reaktion för att inte själv resignera inför omänskligheten. Vi journalister är nog inget undantag. Så nej, rubrikerna brukar sällan vara till Migrationsverkets fördel.

Hon ringer upp på ett genom ombud överenskommet klockslag. Numret är hemligt och hon presenterar sig inte med namn. Egentligen ringer hon mest för att ge en allmän bakgrund, som det ofta heter när intervjupersoner inte riktigt vågar berätta. Till slut får jag ändå lov att citera henne, mot löfte om anonymitet.
– Migrationsverket har bottennoteringar när det gäller förtroende i olika undersökningar. Men det är ju få som verkligen har kontakt med oss på en daglig basis. Så det är en mediebild man bygger sin uppfattning på, säger hon.
Hon har bara jobbat på Migrationsverket i ett par år. När hon läser i tidningarna om olika fall kan hon väl också tänka: Herregud varför får inte den här människan stanna? Samtidigt vet hon ju att där finns fler fakta än vad som står i artikeln. Inte sällan står där att Migrationsverket inte vill kommentera det enskilda fallet. ”Klart vi vill, men vi får ju inte.”
Jag frågar om hon berättar att hon jobbar på Migrationsverket när hon går på fest.
– Andra som jobbar här gav mig rådet att ligga lågt med det. Det blir så mycket snack. Fast själv tycker jag att det är lite spännande att se reaktionerna, säger hon.

Fredrik Bengtsson är presschef på Migrationsverket. Jag frågar honom hur han skulle beskriva mediebilden av myndigheten.
– Det är en extremt förenklad bild som följer en på förhand fastslagen dramaturgi: den om den stora stygga myndigheten mot den lilla människan, säger han.
I den mallen stoppar man sedan in ettmänniskoöde. I grunden drivs nog journalisterna av välvilja, men eftersom saken är så god tillåter man sig att snedda lite över kravet på allsidighet. Och sedan sprids storyn via sociala medier som en löpeld.
– Vill journalisterna fråga om enskilda fall så kunde de ju bemöda sig om att skaffa fullmakt från de asylsökande, då kan myndigheten svara på fler frågor, säger Fredrik Bengtsson. Men det är det nästan ingen som gör.
– De behöver någon som står till svars, säger Fredrik Bengtsson.Jag undrar hur en sådan mediebild påverkar de som jobbar på myndigheten.
Fredrik Bengtsson talar om en förändring på Migrationsverket 2007 när Dan Eliasson blev generaldirektör. Då började ledningen medvetet stå upp för myndighetens verksamhet på ett annat sätt. De började framhålla att kritik borde riktastill politikerna, lagstiftarna, i stället. Detta har tydligt stärkt självförtroendet och självkänslan bland dem som jobbar på golvet, säger han.
– Vart vi än reser i världen lyfts ju svenska Migrationsverket upp som ett stort föredöme. Det är en oerhörd paradox med tanke på mediebilden här hemma.

Och ändå denna rädsla att tala med mig. Frågan hur det är att jobba på Migrationsverket är egentligen banal, men intervjuerna måste göras anonymt, och med fingerade namn.
– Journalisterna borde granska myndigheten i stället för att skriva grunda tyckasynd-om-artiklar, tycker Mirjam som har jobbat på Migrationsverket sedan tolv år. Egentligen finns mycket att vara kritisk till. Som arbetsmetoden när de utreder. Många tänker sig kanske att asylprövningen liknar en brottsutredning, där man undersöker alla påståenden på plats, granskar bevisen och hör vittnen. Men så är det inte alls.
Av förklarliga skäl har människor som flyr förföljelse och krig svårt att dokumentera hotbilden mot sig själva. Därför utgör den asylsökandes egen berättelse ärendets huvudsakliga bevisning. Är den vag, eller konkret och detaljrik? Är den motsägelsefull, har den stora luckor? Går den inte ihop med den information om ursprungsländer som finns i Migrationsverkets dokumentdatabas? I så fall kommer beslutsfattaren nog fram till att berättelsen inte är tillförlitlig, vilket är ett av de vanligaste skälen att avslå en asylansökan.
– Den svenska asylprocessen ser fantastiskt bra ut på papperet, säger Mirjam. Men i ett läge där miljoner människor vill komma till Sverige blir det en tävling om att ha den bästa berättelsen. Det är helt omöjligt att utreda. Vi bara låtsas. Men det pratar vi inte om internt. Det enda vi nuförtiden pratar om är hur vi ska kunna göra mera fortare med allt mindre resurser.
Men om du misstror den prövning ni gör – hur kan du jobba vidare där då? undrar jag.
– Jag behövde hitta mening i jobbet när jag insåg detta. Så vad jag har gjort är att se flyktingarna, jag har gett dem rätt information och visat respekt mot dem.

Att det kan skava mellan det beslut en tjänsteman fattar och en personlig uppfattning är naturligtvis inte unikt för Migrationsverket. Lag ska inte tillämpas efter vilket medlidande en handläggare känner utan vara lika för alla.
Men ändå – vad gör man med sina känslor när utsatta människor med låga röster berättar om tortyr, död, hot och övergrepp? Stuvar undan dem i en box nere i Migrationsverkets källare? Knappast.
– Nyckeln är att hela tiden falla tillbaka på den juridiska metoden, säger Fredrik Beijer, rättschef på Migrationsverket. Med juridisk metod menas att uppgiften inte är att ta reda på vad som är sant, utan vad som är troligt.
Han tycker att det är sunt att anställda på myndigheten luftar spänningen mellan tjänstemannarollen och egna värderingar. Risken är annars att jurister lurar sig att de är mer neutrala än vad de faktiskt är. När de sedan har till uppgift att bedöma uppgifter i en berättelse kan de då lätt tänka: det där är inte trovärdigt, så skulle jag själv aldrig ha gjort. Då är den juridiska metoden en hjälp.
– Visst, det kan vara svårt, för vi vill ändå ta reda på hur det var egentligen.

Plötsligt blir Annelies ögon tårfyllda där vi sitter på kaféet.
Det blir bara för mycket.
Hon berättar om flickan som fick stanna, ”av synnerligen ömmande skäl” som den humanitära grunden numera kallas. Flickan verkade traumatiserad. Annelie anade att hon kunde ha blivit våldtagen på flyktvägen. Nu ville flickan ha sin mamma hos sig i sitt nya land. Men mamman fick nej. Det barn som får stanna av humanitära skäl har svagare rättigheter än det barn som fått flyktingstatus. I stället för rätten till familjeåterförening tyckte myndigheten att flickan kunde besöka mamman i det land där hon bodde. Vi väljer alltså att bara vissa barn har rätten att leva med sin familj – och det för att ”Sverige har inte har råd” med annat, som att allt bara handlade om pengar!
– Jag var tvungen att skriva på det beslutet.
Nej, i sociala sammanhang berättar hon nog oftast inte var hon arbetar – dels för att folk har en förutfattad uppfattning om Migrationsverket, dels för att hon inte riktigt kan stå för allt som myndigheten gör.
– Egentligen är jag nog för öppna gränser, säger hon.
I tio år har hon arbetat på Migrationsverket. Hon talar om den interna kulturen. Att ifrågasätta är ingenting som uppskattas, tycker hon. Eller att signalera att man står på en sökandes sida. Det har gjort henne uppgiven. Liksom den låga kvaliteten på många av de juridiska biträdenas inlagor. Många gånger tycker hon inte alls att utredningarna blir rättssäkra.
– Men jag gör mitt jobb, och jag följer en lag som jag inte alltid är okej med.


 

Migirationsverket

Migrationsverket hade i slutet av förra året 4 315 anställda, 64 procent av dem kvinnor. De flesta arbetar inom mottagningssystemet för asylsökande (43 procent) och den näst största gruppen (24 procent) med asylprövning. Men även om asylärenden är vad som kräver störst resurser är det bara en av de grupper som myndigheten arbetar med. Andra grupper är anhöriginvandrare (varav en minoritet är anhöriga till människor som har fått asyl), gäststudenter, besöksvisum, arbetskraftsinvandrare, medborgarskapsärenden och uppehållsrätter för EES-medborgare. Dessutom har myndigheten till uppgift att genom omvärldsanalys ta fram prognoser på förväntade migrationsflöden.


Invandrarna till Sverige

Förra året (2013) invandrade 116587 personer till Sverige, vilket är en ny rekordnotering. Men bara en minoritet av dessa är, trots att Syrienkriget rasar, flyktingar eller skyddsbehövande. Knappt 21 000 var personer som flyttade hit från andra europeiska länder, drygt 19 000 arbetskraftsinvandrare, 7 559 gäststudenter – och runt 40 000 anhöriginvandrare. Av de senare var det en fjärdedel som fick uppehållstillstånd som anhöriga till personer som beviljats asyl, resten – 30 000 – är till stor del sådana som har inlett en relation med en person boende i Sverige.
Under fjolåret beviljades 29 000 personer asyl, vilket är mer än en fördubbling jämfört med de föregående åren. 2005 var ett annat toppår. Då beviljades 25 000 asyl i Sverige, varav många den gången flydde från Irak.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2014