En tidning från ABF

Reportage

Hon syr dina kläder

Renu Begum är stolt över sitt arbete som sömmerska i en av Bangladesh textilfabriker. Hon drömmer om att sätta sin dotter Mim, 13, i en bättre skola. Men trots att hon arbetar mellan 60 och 100 timmar i veckan räcker inte lönen. – Hur kan kläderna vara så dyra när vi som syr dem tjänar så lite? undrar hon.

Renu Begum kommer inte ihåg mycket av det liv hon hade innan hon som 12-åring flyttade till Dhaka och började jobba i en klädfabrik. Under långsamma dagar på jobbet kan hon ibland få minnesbilder från en sorglös barndom – vajande risfält, äventyr i byn med de andra barnen och kullekar under den klarblå himlen i hennes hemdistrikt, Barisal. Men efter några sekunder påminner förmannen barskt om dagens produktionskvot och hon tvingas vakna upp från dagdrömmarna.

– Ibland undrar jag om jag verkligen hade ett liv innan jag började arbeta i klädfabrikerna. De där minnena från byn – eller från att ha lekt med andra barn och sprungit runt planlöst – det är som att de inte längre är verkliga, säger 38-åriga Renu Begum som tillbringar största delen av sitt liv inom fabrikens fyra väggar.

Men om Renu mest minns frihetskänslan var det för hennes föräldrar en strävsam tillvaro i den lilla byn i de sydcentrala delarna av Bangladesh. Pappan hade svårt att försörja familjens sju medlemmar och i hopp om ett bättre liv bestämde han att de skulle flytta till Dhaka i början på 90-talet. Men det fanns inte mycket en outbildad fiskare från landsbygden kunde göra i en stad som kryllade av arbetslösa som precis som honom hade migrerat till huvudstaden med en dröm om de oändliga möjligheterna.

– Pappa fick ett påhugg här och ett annat där. Men det han tjänade räckte knappast till att betala hyran. Så en dag tipsade en granne om att fabriken anställde ”hjälpredor”. Mina föräldrar bestämde sig för att skicka mig och min yngre syster för att jobba där. Det var början på det här livet, säger Renu Begum.

Som en ”hjälpreda” tjänade Renu 300 taka (33 kr) per månad. Sedan dess har hon arbetat i minst fem olika fabriker i olika roller, för tillfället som ”fållare” i en fabrik i Mirpur i Bangladesh huvudstad Dhaka. Efter 25 år som fabriksarbetare är lönen nu 7 300 taka (810 kr) i månaden. Den ordinarie arbetstiden är 48 timmar:8 timmar per dag, sex dagar i veckan. Utöver det arbetar Renu mellan 72 och 92 timmar övertid i månad och det ger henne ytterligare mellan 2 160 och 2 760 taka (240 till 310 kr). Varje extra timme betalas med 30 taka (3 kr).

– Jag har jobbat och jobbat men min situation har inte egentligen blivit bättre. Vi levde från dag till dag då och det gör vi nu också. Om jag inte jobbar över, är det helt omöjligt för mig att ta hand om min familj.

Renu Begum bor i ett litet rum i ett hus som hon delar med sex andra familjer. I rummet bor Renu med sin yngre dotter Mim och systerdottern Sadiya. 3 500 taka – nästan halva lönen – går till att betala hyran. Hon ger 2 000 taka till sina gamla föräldrar och spenderar ungefär 1 500 på sitt barn, varav 800 taka i skolavgifter. 2 000–3 000 taka går till mat.

– Så, förklara då för mig vad som blir kvar i slutet av månaden! utbrister hon. Vissa månader när Mim är sjuk, när mina föräldrar behöver mer pengar eller när något akut händer, så måste jag låna pengar från min syster eller mina grannar. Det är därför jag jobbar över så mycket jag bara kan. Om jag inte jobbar åtminstone 4 extra timmar varje dag och ibland på helgerna är det helt omöjligt att få det att gå ihop.

Sedan hennes man gick bort för tio år sedan har Renu själv försörjt familjen. Hon har två döttrar: 16-åriga Mukta och 13-åriga Mim. Mukta följde hennes mammas fotspår och började arbeta vid en klädfabrik i 11–12-årsåldern.

– Även om hon verkligen är intelligent var det omöjligt för mig att betala hennes studier med den lön jag hade på den tiden. Därför hittade jag arbete för henne på fabriken där jag arbetade. Men eftersom hon var väldigt attraktiv fick hon mycket uppmärksamhet från killarna i området. De ropade efter henne och trakasserade henne. För att undvika missöden gifte jag bort henne till en man som jag och mina föräldrar valde, säger Renu Begum torrt. Vilka andra alternativ hade jag?

Mukta är nu mamma till en 2,5-årig pojke och har lämnat anställningen för att i stället leva med sin man på landsbygden. Men Renu har andra planer för sin yngsta dotter Mim som också visat framfötterna i skolan.

– Det finns en bra kvinnlig läkare på jobbet. Skulle det inte vara bra om Mim kunde bli läkare? Eller kanske lärare? säger hon hoppfullt. Då kunde hon ta hand om mig.

Men trots Mims flit och hennes mammas höga ambitioner för hennes framtid har Renu Begum inte råd att låta henne gå i en bra skola. Hon hade därför inget annat val än att skriva in Mim i en religiös skola där hon undervisas i arabiska, islamsk historia och filosofi, vilket inte är del av den nationella studieplanen.

– Min dotter säger att hon behöver gå i en vanlig skola där hon inte bara får undervisning i arabiska. Hon säger att hon inte har någon framtid om hon går i en madrasa. Men hur skulle jag kunna ha råd med något annat? Hon går i madrasan från morgon till klockan åtta på kvällen och jag behöver bara betala 800 taka för det. Om hon gick i en bra skola skulle jag också behöva betala för extra privatlärare.

Madrasan säkerställer också att Mim är i säkerhet från morgonen till den tid då Renu Begum slutar arbetet. Eftersom hon har så begränsad möjlighet att tillbringa tid med Mim måste hon lita till att lärarna ser efter hennes dotter.

De senaste åren har också hennes systerdotter Sadiya levt med dem. Hon går också till madrasan med Mim.

– Min syster bor nära, men hon har två andra barn och det är svårt för dem alla att bo tillsammans i ett enda rum så jag låter Sadiya leva med oss.

Renus dag börjar klockan sex på morgonen. Då gör hon frukost och lunchlåda till flickorna och till sig själv, diskar, duschar, ser till att flickorna duschar, flätar deras hår och vattnar växterna i den lilla trädgården. Efter att ha ätit frukost tillsammans lämnar de hemmet klockan halv åtta. Renu går till fabriken som ligger några kilometer från hemmet och lämnar av flickorna i madrasan på vägen. Om hon kommer försent till jobbet en enda dag, dras 500 taka av från hennes närvarobonus.

Från åtta på morgonen till klockan ett på eftermiddagen fållar hon sedan kläder i ett sträck. Hon står upp och målet är 80 till 100 tröjor i timmen.

– Det finns inget utrymme för missar. Om jag inte gör det rätt på en gång måste jag göra om det och då blir jag utskälld och förlorar värdefull tid. Ibland är det så tungt att göra samma sak om och om igen och stå upp timmar i sträck, men det finns ingen vila. Om vi behöver gå till toaletten får vi några minuter, det är allt. Mina ben börjar ge efter, säger Renu Begum.

Klockan ett har hon lunchrast i en timme. Då äter Renu det ris med linser som hon tagit med hemifrån och hör lite om kollegernas dagliga livsdraman. Snart är hon tillbaka till fållandet.

– Den normala arbetstiden slutar klockanfem. Men de flesta dagar arbetar jag till åtta på kvällen. Ibland när efterfrågan är hög jobbar vi till klockan tio. Efter det åker jag hem.

På vägen hem köper hon grönsaker eller fisk. Eftersom Renu inte har ett kylskåp måste hon handla varje dag. Sedan hämtar hon Mim och Sadiya hos sina föräldrar som bor några hus bort.

– När jag väl är färdig med matlagningen efter att ha kommit hem är det väldigt sent. Jag vill inte att de ska gå med tomma magar så länge så därför är det bättre att de äter hos sin mormor och morfar.

När Renu har gjort mat, diskat och tvättat kläder är det sovdags. Mim träffar bara sin mamma några få timmar varje kväll.

– Hon gnider in olja i sitt hår och flätar det. Jag berättar vad som hänt under dagen och hon gör samma sak. Det är den enda tid vi egentligen tillbringar tillsammans, berättar Mim.

På fredagar – den enda lediga dagen – brukar Renu hälsa på sina föräldrar som lider av olika åldersrelaterade krämpor. Hon tar dem till en läkare och handlar deras mat. Renu har inte köpt en tv eftersom hon tänker att det kommer att inverka negativt på dotterns studier. Därför brukar hon ibland gå och titta lite på tv hos föräldrarna på fredagarna. Förutom detär Renus enda lyx att ägna sig åt lite trädgårdsarbete. De få växterna i ett litet hörn av huset tar hon omsorgsfullt hand om.

– Fredagarna försvinner så snabbt med hushållssysslorna och omhändertagandet av mina föräldrar. Varje vecka tänker jag att den här gången ska jag ta med barnen till ett tivoli eller gå på utflykt, men det är som att vi aldrig har tid för det, suckar Renu.

Trots att betald semester är lagstadgat får hon ingen semester och inte heller ekonomisk kompensation för utebliven semester. Om hon är sjuk kan hon ibland få några dagar ledigt, men det är en väldigt komplicerad process. Fabriken är inte tillmötesgående, säger hon.

Hon önskar att hon inte behövde tillbringa varje vaken stund i livet med att arbeta eller känna stress över att ha medel att ställa nästa mål mat på bordet. Hon drömmer om att vila, om att tillbringa tid med barnen och om att bli omhändertagen i stället för att vara den som tar hand om alla.

– På ett sätt känns det bra att inte vara beroende av någon. Men det finns också dagar när det är så tungt och jag önskar att jag inte var ensam. Om jag hade en man kanske vi kunde dela på bördan.

Hennes egen mamma var hemmafru, men Renu säger att kvinnor förändras med tiden och att det är bra att ta ansvar för sitt eget liv och för sin familj i stället för att bara vara beroende av mannens inkomst. Men att hon själv inte lever med en man gör också att omgivningen ibland ställer sig frågande om hennes karaktär.

– Om någon ser mig prata med en man – även om det är jobbrelaterat – så börjar de snart skvallra. Hade det varit så om jag varit gift?

– Tidigare sa folk att de som arbetade i textilfabrikerna hade dålig karaktär. Men tack och lov har det förändrats. Nu kan de verkligen se oss som betydelsefulla. Vi bangladeshiska textilarbetare är ju kända över hela världen!

Renu vet att hon producerar kläder för många märken men hon kan inte namnen på dem alla. Hon kan inte läsa etiketterna men däremot priserna som står skrivna med stora siffror: 20, 30, 40 dollar ...

– En förman berättade hur mycket det är i bangladeshisk valuta. Jag kunde inte tro honom! Hur kan de vara så dyra när vi som syr dem tjänar så lite! utbrister hon. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag kunde köpa en så dyr blus som den jag fållar till min dotter. Jag tänker på utlänningarna som kommer att bära dem, på deras liv, hur bekvämt de måste ha det och vilken bra mat de äter. Och jag som knappt har råd med mat till mina barn!

Renu önskar att kollegerna på fabriken skulle ta upp frågan om högre löner till ledningen. Men det finns inga fackföreningar. Hon har sett att vad som hänt när arbetare från andra fabriker i närheten har startat rörelser för högre löner – de stävjas med våld eller genom massavskedningar.

– Jag har inte råd att förlora mitt jobb, säger hon. Om jag skulle prata med fackföreningsledare och fabriksledningen fick höra om det skulle jag hamna i problem.

Enligt Renu hyr fabrikerna in personer som terroriserar arbetarna om en grupp försöker höja rösten och uttala missnöje.

– Vid eidhögtiden varje år försöker fabrikerna komma undan utan att ge oss arbetare extra bonus. De betalar hundratusentals taka till de här inhyrda medhjälparna som hotar med att slå oss om vi klagar.

När Renu Begum ser tillbaka på två och halvt decennier av hårt jobb i olika klädfabriker känner hon sig ambivalent.

– Det är klädindustrin som sätter maten på bordet, annars skulle jag behöva arbeta som tjänare i någons hem. Åtminstone finns det en viss värdighet i det här jobbet.

– Men å andra sidan, när jag känner mig frustrerad så tänker jag att var är värdigheten i att arbeta stående 10–12 timmar per dag, att få höra skrik om man inte uppfyller produktionskvoten, tvingas böna och be om sjukledigt och knappt kunna tillbringa någon tid alls med sin familj? Men jag är en fattig kvinna, så det passar sig inte att jag har sådana tankar.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2017