En tidning från ABF

Reportage

Vattenkriget

– i Lima är vattnet dyrare
för de fattiga än för de rika

I Perus huvudstad Lima säljer maffian inte bara vapen och knark utan också – VANLIGT VATTEN. Fönstret reste till LIMA och träffade en av dem som måste köpa dricksvatten – och en av dem som lever på att sälja.

Lidia Sevillano, 28, bor på en av kullarna som omger den peruanska huvudstaden Lima. Hon är en av två miljoner Limabor som inte har rinnande vatten i sitt hem. Hennes familj är helt beroende av vattnet som langarna säljer. Då och då får hennes son Emerson, 4 år, diarré.

– Det värsta är att man inte vet var vattnet kommer ifrån. Det kan vara från en kommunal källa, men det kan också komma från ett hål som de själva har borrat.

– Ibland köper jag buteljerat vatten, men det är dyrt, säger hon.

För Lidia Sevillano präglas livet av en ständig jakt på vatten. Bland det första hon gör när hon har klivit ur sängen strax efter klockan fem på morgonen är att hämta en skopa vatten att koka kaffe på. Och bland de första tankar hon tänker varje dag är ”hoppas de kommer i dag”. Ofta när hon sticker ner skopan i botten skrapar den längs botten. Om det finns tillräckligt kan hon unna sig en skvätt i ansiktet.

– Ibland kommer de sex på morgonen. Ibland åtta. Ibland kommer de inte alls. De tycker att vi är för få som bor här högst upp på kullen. ”Det lönar sig inte”, säger de.
Klockan sex ljusnar himlen. En kall dimma från Stilla havet sveper in. Som vanligt har den inte något regn med sig.

Lima ligger i en öken där det faller femtio millimeter regn om året, tre gånger mind re än genomsnittet i Sahara. Lidia Sevillano tittar ned i dalen från dörröppningen.

– De kom inte i går så förhoppningsvis kommer de i dag.

Vattenförsäljarna som kör upp på kullarna i Lima kallas aguateros, vattenlangare. De är kontrakterade av en maffia som äger tankbilarna och mutar tjänstemännen på det statliga vattenverket Sedapal för att få tillgång till huvudstadens vattenkällor. Maffians affärsidé är att sälja vatten till de två miljoner invånare som inte omfattas av det kommunala vattennätet i Lima.

Den välbekanta tutan ljuder i dalen. Lidia Sevilliano och hennes grannar springer ut från sina hus för att få det bekräftat. Visst, vattenlangarna är på väg upp. Kvinnorna rusar in igen och kommer ut med kärl och tvättbaljor. De tömmer ut de sista skvättarna från sina plasttunnor. Lidia Sevillianos trähus är det sista i längan.

När tankbilen har segat sig upp till henne säger hon kort: ”Där och där”, och pekar på sin röda tvättbalja och sin vattentank i eternit. Vattnet forsar ned i baljan så att det stänker över hennes ben. När hon ska betala honom sträcker langaren fram sin hand utan att se henne i ögonen. Det syns att han skäms. Han bor på en liknande kulle, på andra sidan staden och har inte heller rinnande vatten i sitt hem.

– Jag är ledsen. Det är mitt jobb. Jag måste försörja min familj, säger Gustavo Gutierrez, 56, och hoppar upp bak på tankbilen.

Husen på kullen där familjen Sevillano bor byggdes för tio år sedan av folk från Anderna som hade flyttat till Lima för att ta del av den ekonomiska tillväxten i huvudstaden, som då tog fart på allvar. Lidias man, Ricardo Sevillano är 28 år och arbetar som murare. Han tjänar sextio kronor om dagen. Det räcker inte till att försörja en familj. Bussen fram och tillbaka till arbetet kostar tio kronor. Hon jobbade tidigare som barnflicka, men när hon fick Emerson kunde hon inte vara kvar. Först tänkte hon göra som de andra kvinnorna på kullen – brodera mönster på barnjackor.

Men fem kronor per jacka, som tog över en timme att brodera, var för lite att leva på. Hon gjorde i stället som allt fler gör på kullarna i Pamplona Alta i östra Lima. Lidia Sevillano blev grisfarmare.

– I början var det äckligt. Jag har aldrig jobbat med grisar, säger hon och fyller två spannar med vatten och mat till grisarna.

Hon rullar maten i en skottkärra till grisskjulet som ligger två hundra meter från hemmet.

– Jag köper upp resterna från serveringarna på marknaden och kokar upp.
När hon häller det ruttnande matavfallet i grytan, ett avhugget oljefat, stinker det så mycket att jag måste dra upp t-tröjan över mun och näsa. Vita larver rör sig i avfallet.

– Haha! Så gjorde jag också i början. Men nu har jag vant mig, säger hon och spricker upp i dagens första leende

Sedan river hon av remsor från vita plastsäckar, sätter fyr och placerar de brinnande remsorna under grytan. En tjock, svart rök bolmar upp. 4-årige Emerson ryggar tillbaka.

– Det finns ju ingen ved på kullarna.

Allt är sten och sand. En bra bit plast kan brinna i tio minuter.

Efter fyra månader när grisarna har ätit sig tjocka säljer hon dem till ett slakteri för fem hundra kronor styck.

– Jag sålde en gris i förra veckan. Pengarna gick till att köpa dagismaterial och en skoluniform till Emerson. Det som blev över gick till att betala hyran för grisskjulet.
På krönet av kullen där Lidia Sevilliano föder upp sina grisar går en betongförstärkt stenmur med taggtråd på toppen.

Bakom den tre meter höga muren ligger stadsdelen Casuarinas. Här bor Limas miljardärer i flotta villor med pool och grönskande trädgårdar. Det statliga vattenverket har byggt en cistern som förser villorna med rinnande vatten.

– Jag förstår inte varför de inte byggde en cistern till oss också när de ändå var i gång, säger Lidia och rör runt i grytan med en avbruten pinne.

Morgonen efter skuggar vi en av de illegala tankbilarna som säljer vatten på kullarna i kåkstaden Pamplona Alta. Vi vill se var den fyller på sitt vatten. Färden slutar utanför vattenverket Sedapals vattendepå i stadsdelen San Juan de Miraflores.

– Kom, kom, kom. Stopp, det blir bra där, säger chefen för vattendepån och lotsar in den illegala tankbilen.

Sedan sträcker han över vattenröret till langaren som klättrar upp på tanken, öppnar kranen och låter femton tusen liter av huvudstadens vatten forsa ned i tanken.
Chefen för vattendepån ryggar tillbaka när vi går in på området och frågar varför den här tankbilen inte har vattenverkets logga på sin tank.

– Vad? Alltså, vad menar du? Alla bilar här är lagliga och registrerade, svarar han.
Vattenlangaren, som vi har sett sälja vatten på kullarna i morse, ger sig till känna.

– Du, vi utsätter oss och bilen för risker när vi kör upp på kullarna. Om vi är lagliga eller inte spelar ingen roll. Ingen klagar när vi kommer med vattnet, säger han och ler.

På Sedapals huvudkontor konfronterar vi vatteningenjören Oscar Talevera med att en av deras vattendepåer säljer vatten till los aguateros.

– Jaså, det var konstigt. Det får de inte göra, säger han och tar på sig solglasögonen.

Vad tänker ni göra för att förhindra det?
– Alltså, det får polisen och borgmästaren sköta. Vi kan inte ha koll på alla som kör in på våra depåer.

De boende på kullarna klagar över höga vattenpriser och dålig vattenkvalitet.
– Du, det är förbjudet att bo på kullarna. De har ingen anledning att klaga.

Limas borgmästare, vänsterpolitikern Susana Villarán, 61, är medveten om problemen på det statliga vattenverket. Hon håller med om att bolaget inte sköter sin uppgift med att distribuera vatten till stadens låginkomsttagare.

– Som det är nu gömmer sig vattenverket under ett av regeringens departement. Men vi ska ta tillbaka vattenverket och göra det kommunalt. Jag har redan hälsat deras vd att jag vill ha denna förändring. Alla ska ha samma tillgång till vatten.

Det svåraste för henne att lösa är däremot tillgången till vatten. Peru är ett av de sju länder i världen som beräknas drabbas hårdast av klimatförändringarna.

– Lima är världens största stad, vid sidan av Kairo, som är byggd i en öken.

Och Kairo har den mäktiga Nilen som rinner genom. Här har vi den futtiga och förgiftade Rímacfloden som bara får mindre och mindre vatten från Anderna.

Susanna Villarán, som är Limas första kvinnliga borgmästare, känner väl till problemet med los aguateros.

– Det är det mest orättvisa som finns.

De fattigaste betalar mest för det sämsta vattnet, medan de rika betalar minst för det bästa vattnet. Ge mig bara lite tid så ska jag ändra på det.


 

VATTENBRIST – INTE BARA I PERU

Nästan 1 miljard människor har inte tillgång till rent dricksvatten.
Varje dag dör 4 500 barn på grund av smutsigt vatten och dålig hygien.
Orsakerna är bland annat torka och miljö farliga utsläpp. Men också att 2,5 miljarder människor saknar toaletter, vilket gör att sjöar och floder förorenas.
Källa: Sida


 

VATTENKRIGET I LIMA

Perus huvudstad Lima ligger i en av världens torraste öknar och har nästan åtta miljoner invånare. Det regnar bara ett par gånger om året.

Stadens välbärgade bor längs en remsa vid kusten där deras trädgårdar kan suga upp den fuktighet som den svala dimman från havet bjuder på.

Fattigare invånare bor i den torra delen av staden.

Det statliga vattenverket Sedapal är så illa omtyckt av befolkningen att verket har fått hägna in sig bakom murar och stängsel för att inte bli trakasserat.


Publicerad i Fönstret nr 4, 2011