En tidning från ABF

Reportage

”Vi reste till Bolivia med ABF”

Att få träffa vanligt folk i ett annat land, se hur de arbetar och bor, fråga vad de tycker. Det är den vanligaste anledningen till att man väljer att resa med ABF. Fönstret följde Ann-Christine Nilsson och Ameer Sachet när de begav sig på sitt livs resa från norra Sverige till det djupaste av Amazonas.

Morgonen den 11 oktober samlas en grupp förväntansfulla resenärer på Arlanda. Den yngsta är 17, den äldsta 77 år. Några småpratar ivrigt, flera av dem känner redan varandra väl. I nästan två års tid hade de gått i cirkel hemma i Örebro, Varberg, Sandviken och Hofors för att lära sig mer om Bolivia, om landets kultur och politik och om de biståndsprojekt som ABF Gävleborg stöttar där sedan snart tjugo år.

Tjugosex timmar senare är de framme i världens högst belägna huvudstad – La Paz. Där väntar tre veckors resa runt med buss, genom regnskogen i Amazonas och över den ökentorra högplatån ”altiplano”. Semestern avslutas med ett besök på Solön i Titicacasjön och så en tågresa genom djungeln till ruinstaden Machu Picchu i grannlandet Peru. Alla deltagare betalar själva, cirka 30 000 kronor för flyg, mat och boende.

– Efter en sån här resa blir man inte densamma, man tänker och agerar lite annorlunda när man kommer hem. De flesta blir starkt imponerade av människor som lever under svåra förhållanden och ändå är beredda att offra så mycket för att folkbilda sig själva och andra, säger Åke Söderman som är ombudsman på ABF Gävleborg och den eldsjäl som varit med att starta och driva ABFs arbete i Bolivia.

Sedan 1988 har han ordnat ett tiotal ”läs och res”-resor till Bolivia och Uruguay och han vet att alla som är med påverkas.

– Har man varit på ett ålderdomshem där de äldre knappt äger något över huvud taget funderar man lite över vår egen välfärd när man kommer hem. Kanske kan man tycka att vi ska slåss för att bevara det vi har.

När jag ringer runt och pratar med några av resenärerna verkar det som att mötet med de väldigt unga mammorna i den lilla staden Riberalta i Amazonas gjorde starkast intryck. Gruppen från Sverige besökte en skola där ABFs bolivianska systerorganisation ABC ordnar dagliga studiecirklar för ensamstående tonårsmammor.

– De fick lära sig mycket om sina egna kroppar, hur de skyddar sig från att bli med barn. Flera var bara tolv–tretton år när de blir gravida, och de visste väldigt lite om hur det hade gått till, säger Ann-Christin Nilsson som är kokerska i ett storkök hemma i Söderhamn.
Hon berättar att mammorna hade barnen med sig till skolan, att det stod spjälsängar längs väggarna i klassrummet. Och att en viktig del i projektet är att de unga mödrarna får kontakt med andra i samma situation, för att kunna stötta varandra. De får även lära sig att tillverka prydnadssaker som de kan sälja och få en liten inkomst.

– Att se deras glädje, de var så stolta och glada över att de fick lära sig nya saker och över att få vara del av en gemenskap. De växer verkligen av att få gå i studiecirklarna. I Bolivia är kvinnor inte mycket värda, och det är som att de får ett litet värde när de kan tjäna lite egna pengar. Då blir de inte så beroende av andra heller, säger Ann-Christine Nilsson.

Tre personer i gruppen talade spanska och hjälpte till att tolka. Ofta började det med att svenskarna ställde frågorna – och slutade med att bolivianerna också ville veta en massa.

– De var väldigt nyfikna och positivt överraskade när vi berättar om Sverige och ABF-organisationen, berättar Ameer Sachet som jobbar på arbetsförmedlingen hemma i Örebro.

Han tror inte att han hade kunnat uppleva lika mycket om han hade rest på egen hand.
– Man måste kunna spanska om man ska ordna en sån här resa själv. ABF hade redan kontaktat de personer vi skulle besöka. Det gjorde att vi hann och se och besöka många platser jag inte hade kommit till om jag hade rest på egen hand.

Ursprungligen publicerad i nummer 1 2015