En tidning från ABF

Reportage

Fönstret har utsett:

Sveriges 30 största

gayförebilder genom tiderna

Ingen annan enskild människa har påverkat samhället i mer positiv bemärkelse för homosexuella än han. Fönstrets jury har utsett JONAS GARDELL till Sveriges största gayförebild genom tiderna: En oförbätterlig fjolla med man och barn och – fruktansvärt snuskig humor.

På scenen är ingen som han: Under hösten har han varit på miniturné med en enkel ståupp där han skriker: ”Mår ni bra?” och publiken snällt skriker: ”NEJ.” Sedan säger han ”Jag hör inte!” och då hetsar han publiken att skrika – ”Det skiter väl vi i – BÖGJÄVEL.”

Det är nu länge sedan Jonas Gardell blev allas vår Jonas i mellanmjölkens land. Redan 1985 började han synas och slog snart igenom som en produktiv författare, dramatiker och komiker. Han har spelat in film, sjungit schlager och presenterat Melodifestivalen. Steg för steg har han nästlat sig in folklagren med sina ständiga snuskiga bögskämt och sina diskussioner om Gud och kärleken.

Han har valts till Årets svensk av tidningen Fokus och tidningen Visions läsare har utsett honom till årets författare 2012.

Men Fönstrets jury valde inte Jonas Gardell för boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar utan för att vi inte kunde komma på någon annan individ som har påverkat samhället i positiv riktning för homosexuella mer än han. Han har aldrig för en sekund låtsats vara något han inte är. Och det var inte vanligt på 80-talet då frigörelsen befann sig i sin linda.

Var du någonsin i garderoben?
– Homosexualitet fanns inte i den värld jag levde så jag visste inte att jag skulle dölja mig. Men jag visste att David och Jonathan i Bibeln älskade varandra.

– Jag transade första gången 1974 då jag var tio år. Jag var Agneta Fältskog och hade lånat en kippa som påminde om hennes mössa och så mimade jag till Waterloo.

Jonas Gardell kom helt enkelt aldrig på att kliva in i garderoben. Trots att det var där nästan alla andra fanns på den tiden.

– När jag gick i nian var jag öppen för alla, också inför mamma. Som 18-åring mönstrade jag iklädd en rävboa. Jag hade sju olika ögonskuggor och använde alltid två olika läppstift – ett för överläppen och ett för underläppen.

Den ende som inte visste var Jonas Gardells pappa. Det var mamma som sagt till Jonas att inte berätta för honom så länge han hade legal makt över Jonas.

Vad skulle han gjort om han hade vetat?
– Han skulle ha sett till att jag inte hade blivit homosexuell – det var vad han sade, antar det hade blivit medicinering eller något sådant.

Den relativa tolerans som nu finns är inte gammal. När Jonas Gardell framträdde för Stadsmissionen i Sundsvall för tio år sen krävde pingstvänner att lokalen skulle renas efteråt. För en tid sedan påmindes Jonas om något annat han hade glömt:

– Förr hände det ju att folk gick förbi och sa ”hur känns det att sprida aids din jävel?” och fimpade i min mat.

Boktrilogin om 1980-talets aidspanik handlar om en sjukdom men också om hur man såg på homosexuella då.

– Det var värre än vad jag skriver. Vi vågade inte söka vård på den tiden. När jag var 18 år och gick till Södersjukhuset sa läkaren: ”Det är slut med det från och med nu. Du får aldrig mer vara homosexuell!”

I den andra bokdelen (som just getts ut) är Paul, Bengt, Seppo, Lars-Åke, Rasmus och Benjamin på RFSL:s klubb Timmy. Vännerna pratar om personer som Lennart Swahn, Eva Dahlgren (nr 3 på Fönstrets lista) och Christer Lindarw (nr 14) som var allt annat än öppna.

– På den tiden fanns bara Janne Hammarlund (nr 18 på Fönstrets lista) och Pia Garde i offentligheten – vi var svältfödda på förebilder, säger Jonas Gardell. 

Under sin ståupp struttar Jonas Gardellotröttligt runt på scenen och under intervjun reser han sig plötsligt och börjar röra sig likadant. Utanför förlaget på Riddarholmen där vi träffats står hans cykel i snön. Han ska åka till Linköping där han ska ha föreställning på kvällen.

De färgglada kläderna och sminket från tonårstiden är försvunna. Sedan många år uppträder Jonas Gardell i utsliten tröja och gympadojor. Men vad är det då som har gjort en fjollig och många gånger både elak och självupptagen komiker och författare så folkkär?

– Kanske för att jag har gjort något som är bra? Jag har aldrig provocerat för sakens skull. Jag säger bara vad jag tycker, och sedan får andra säga ja eller nej till det.

Numera får han så mycket kärlek att hat inte har stor effekt.

– Men utan Mark (nr X på Fönstrets lista) kanske det inte hade varit så.

Men varför vinner du och inte Mark?
– Han är ju en förtjusande varelse men har nog inte gjort lika mycket homorelaterat. Men man ska inte underskatta hur förälskade alla har varit i honom.

Jonas Gardell tror att deras relation har haft en stor betydelse även i politiken. Inför partnerskapslagen var de ett argument – ska inte Mark och Jonas få gifta sig?

Han menar också att det finns tre offentliga enheter – en av dem är Jonas Gardell. Den andra är Jonas och Mark. Och den tredje är Mark Levengood. Samma gäller troligen också för Eva Dahlgren, Eva och Efva och Efva Attling.

– Det var Efva Attling som pushade pa så att Eva Dahlgren kom ut och när de gjorde det tillsammans blev det fantastiskt.

Jonas Gardell vet redan att det finns de inom hbt-världen som inte kommer att gilla att han har utsetts till den viktigaste gayförebilden genom tiderna i Sverige.

– Hbt-samhället fanns inte innan år 2000. Det var bögar som drabbades av aids på 80-talet. Jag var hederslesbisk, anordnade lesbiska happening med militanta flator. Men transpersoner talade vi inte om. Vi sa ”druga” och ”sjana” och ”fjolla” – kanske de skulle ha kallat sig transpersoner nu.

Jonas Gardell har alltid sett humorn som det viktigaste vapnet mot fördomar och hyckleri.

– När vi gick i Frigörelseparaden (föregångaren till Stockholm Pride) skrek vi alltid: ”Slopa momsen på vaselin” och ”Det är pappas fel att vi blev så här – Freud, Freud, Freud”.

– Jag kommer aldrig att sluta att förlöjliga alla – inklusive mig själv och Mark.


 

Fönstrets jury

• Annika Hamrud, 50: Journalist med lång karriär på Dagens Nyheter. Skrev boken Queerkids (2005), en debattbok om föräldraskap för hbt-peroner. Kom ut: ”På 1980-talet.”

• Anders Selin, 45: Producent på Folkparkernas Programbolag. Ordförande för Hbt-sossarna och var tidigare ordförande för RFSL. Kom ut: ”I början av 1990-talet.”

• Anders Timrén, 49: Tidningen Fönstrets AD som också formger många av de böcker du läser. Kom ut: ”På 1980-talet.”


 

Listan

1. Jonas Gardell
49, komiker och författare.

 Juryns kommentar:
– Ingen har som Jonas Gardell fått medelsvensson att förstå, och omfamna, tanken att homosexualitet också är en del av mellanmjölkens land.
Med Torka adrig tårar ... skriver han 2012 bögarnas Utvandrarna och gör återigen de homosexuellas sak till allas sak.


 

2. Elisabet Ohlson Wallin
51, fotograf.

Juryns kommentar:
– Älskar Jesus verkligen ALLA barnen? Att ha fått kyrkan – i hela världen – att ställa sig den frågan är megastort. Sveriges ärkebiskop Bo Hammar svarade ja. Påven säger, än så länge, nej. Elisabet Ohlson Wallin är ingen folklig naturfotograf à la Mattias Klum. Ändå har hon lyckats få nästan alla att beröras av hennes verk Ecce homo och In hate we trust.


 

3. Eva Dahlgren
52, artist.

Juryns kommentar:
– En garderobsförebild långt före det att hon kom ut. Satte redan på 80-talet ord på känslor som andra dolde. Alla gillade Eva Dahlgren, heteros lyssnade på ett sätt, homos på ett annat. Har själv klagat på att hennes kreativitet har dalat sen hon kom ut, och inte är lika grubblande längre.


 

4. Jon Voss
53, journalist.

Juryns kommentar:
– Svenska gaymediers stora pionjär. Upphovsman till tidningen QX och Nordens största hbt-community på nätet. Har stått på barrikaderna sedan slutet av 1970-talet. Var med och ockuperade Socialstyrelsen 1979 för att få bort sjukdomsstämpeln för homosexualitet.


 

5. Allan Hellman
(1904–1982), grundare av RFSL.

Juryns kommentar:
– Räknas som den kanske allra förste att komma ut i Sverige. 1947 beslutade Sveriges riksdag att homosexualitet inte längre skulle vara ett brott. 1948 bildade Allan Hellman RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, den första öppna homo-organisationen i Sverige.


 

6. Sighsten Herrgård
(1943–1989), modedesigner.

Juryns kommentar:
– Blev den förste att ge hiv och aids i Sverige ett ansikte. Personifierad när han 1987 kallade till presskonferens som han inledde med de i dag legendariska orden: ”Jag ska dö. Jag har aids.”
Sighsten Herrgård drog ensam ett lass som en hel folkbildararmé. Han ägnade sina återstående två år åt att turnera på skolor och betydde oerhört mycket för svenskarnas kunskap om den fruktade sjukdomen.
Sighsten Herrgård berättade om kärleken till sin pojkvän Roald, som redan hade avlidit i sjukdomen, och lyckades med det nästan ouppnåeliga: att förklara att aids kunde man få av kärlek, och att sex mellan homosexuella inte behövde vara smutsigt. Det här var ju en tid då en tidning som Dagens Nyheter kunde skriva om ”bögpest” och att de homosexuella kopulerade och fick skylla sig själva.
Sighsten Herrgård var stilig, en ikon inom modebranschen sedan länge, syntes på bild med drottning Silvia. Han rörde sig i kretsar som den tidens homosexuella vänsteraktivister inte var i närheten av, och nådde därmed också grupper som tidigare inte lyssnat på det homosexuella frigörelsebudskapet.


 

7. Tiina Rosenberg
54, professor.

Juryns kommentar:
– Feministisk brandtalare och Sveriges queerprofessor nummer ett. Martyren som vänsterGaysverige älskar eftersom medierna behandlade henne så illa när hon slog in på partipolitikens bana i Feministiskt initiativ. Har dragit skaror till genusvetenskapen vid Stockholms universitet. Kan tala om sex så att även en praktbög rodnar om kinderna.


 

8. Magnus Carlsson
38, artist.

Juryns kommentar:
– Dansbands-Sverige var en av de stora heterobastionerna, Tills Barbados-sångaren Magnus Carlsson, en av de största i genren, plötsligt kom ut år 2000. Sedan dess går ingen bransch säker, det förstår var och en.


 

9. Pia Sundhage
52, förbundskapten svenska damlandslaget i fotboll.

Juryns kommentar:
– Det fanns många flator inom fotbollen. Men ledarna var noga med att påpeka att man skulle hålla käft om sin läggning. Pia Sundhage struntade i det och stod stolt för vem hon var – utöver att vara Sveriges första kvinnliga fotbollsstjärna.


 

10. Anton Hysén
22, fotbollsspelare.

Juryns kommentar:
– Fotboll är Sveriges största sport. Ändå är han den förste manlige fotbollsspelaren som har kommit ut, och då talar vi ändå om 2011! Anton Hysén har betytt mycket för att minska ångesten i omklädningsrummen, landet över.


 

11. Louise Boije af Gennäs
51, författare.

Juryns kommentar:
– Inte så mycket som person, men desto mer för boken – Stjärnor utan svindel är ju sönderläst i många flickrum, en banbrytande kärleksberättelse som fick läsarna att komma ut direkt när sista sidan var vänd.


 

12. Alexandra Larsson
39, officer.

Juryns kommentar:
– Gick från man till kvinna men jobbar stolt kvar som officer inom Försvaret. Större än vilket Jasbeslut som helst.


 

13. Kent Carlsson
(1962–1993), politiker.

Juryns kommentar:
– Den förste riksdagsledamoten i Sverige att komma ut, 1991. Skulle just väljas till SSU-ordförande 1990 då han valde att träda tillbaka av personliga skäl (i stället valdes Karl-Petter Thorwaldsson, som i dag är ordförande för LO). Spåddes en lysande politisk karriär och kanske hade han i dag, vid 50 års ålder varit en av dem som slagits om ordförandeposten inom S. Om inte om – Kent Carlsson blev bara 31 år gammal.


 

14. Christer Lindarw
49, kläddesigner och artist.

Juryns kommentar:
– Den första After Dark-showen var obskyr, men Christer Lindarw förvandlade dragscenen till att bli en del av folkhemmet. Har haft stor betydelse för att en del av den svenska skräcken för fjollighet slipades bort.


 

15. Richard Wolff
54, skådespelare och artist.

Juryns kommentar:
– Har fått spela allt, men inte nedlåtit sig till att spela en roll med sitt privatliv. Alltid ärlig, alltid fylld av ångest. Precis i gränslandet mellan fjollig och macho, lyckas Richard Wolff hitta beundrare i alla läger. Talar om kärlek så att det rister i djupet av hans bröstkorg.


 

16. Tasso Stafilidis
40, skådespelare, f d politiker (V).

Juryns kommentar:
– Startade Riksdagens hbt-grupp. I dag chef för hbtq-festivalen i Göteborg och nominerad till Årets göteborgare.


 

17. Mark Levengood
48, programledare och författare.

Juryns kommentar:
– Sveriges mest omtyckte homo. En av Sveriges mest omtyckta personer alla kategorier. Den som det svenska folket helst vill ha som granne, trots Jonas. Mer folklig än sin folklige man.


 

18. Jan Hammarlund
61, artist.

Juryns kommentar:
– Proggrörelsen var viktig för gayrörelsen. Det var på sjuttiotalet som den mark bröts, som senare skulle börja ge frukt. Men proggarna var långt ifrån automatiskt gayvänliga. Sven Wollters revolutionärer spottade åt könskampen som de tyckte bara var ett hinder för den långt viktigare klasskampen.
I dag ställer de största artisterna upp på Pridegalorna. På 1970-talet bestod underhållningen av Jan Hammarlund och hans homoprogg med låtar som Sexualpolitiskt snack:
”Snubben sa: ’Hej, är du hetero-, homo-, eller bisexuell?’
Jag svarade: ’Baby, jag kommer lite kors och tvärs, ska vi ta oss ett litet nyp i nästa vers?’”


 

19. Birgitta Stenberg
80, författare.

Juryns kommentar:
– En av de första att ge bisexualiteten och det sexuella utlevandet ett ansikte. Kom ut storslaget med den självbiografiska romanen Apelsinmannen.


 

20. Erica Zander
60, fysiker.

Juryns kommentar:
– Tung transprofil och mc-flata som stolt kör sin Harley-Davidson längst fram i Prideparaderna. Hette Erik, och var gift med Titti i 25 år. Var efter könsbytet 2001 enligt lagen tvungen att skilja sig från sin hustru Titti, de hade varit ett äkta par i 25 år, eftersom samkönade par inte fick vara gifta.


 

21. Helena Westin
51, konsult.

Juryns kommentar:
– Framgångsrik general för första Prideveckan 1998. Sammanförde hbt-rörelsen till en gemenskap som inte fanns tidigare. Arbetade efter mottot: Samling är bättre än splittring. Blev sedan vd för Paradiset, en av Sveriges mest legendariska reklambyråer.


 

22. Anna Mohr
68, arkeolog.

Juryns kommentar:
– RFSLs ”grand old lady” som har kämpat på rättighetssidan sedan tiden då homosexualitet klassades som en sjukdom. Kristen och den första som registrerade partnerskap i Sverige.


 

23. Mian Lodalen
50, journalist och författare.

Juryns kommentar:
– Slitvarg som fortfarande är en stark röst. Kuskar land och rike runt och peppar tjejer ute i landsbygden att komma ut. Tillhör en intellektuell sfär men sätter aldrig sig själv över någon.


 

24. Andreas Carlgren
54, politiker (C).

Juryns kommentar:
– Att komma ut kan alltid vara stort. Att 1997 komma ut som trebarnspappa och etablerat toppnamn inom Centern, med grund i Bondepartiet, är väldigt stort. 1997 var begreppet ”Stureplanscentern” inte ens ett ihopsatt ord.


 

25. Alexander Bard
51, artist med mera.

Juryns kommentar:
– Alltid emot allt. Ett tag var han bi, sedan agitator för transrättigheter. Men han har aldrig kompromissat med fjolligheten. Få skulle säga att Bard är deras förebild, men även en provokatör kan betyda mer för våra ideal än vad vi vill tro.


 

26. Lars-Åke Wilhemsson
54, modedesigner och artist.

Juryns kommentar:
– Första transan i Sverige som hade ett eget tv-program – Babsans värld. Det Christer Lindarw gjorde för det vuxnare Folkhemssverige, gjorde Babsan för den yngre generationens TV3-tittare.


 

27. Ulrika Westerlund
40, ordförande RFSL.

Juryns kommentar:
– Ihärdig arbetshäst. Har fått RFSL att ta sig an queer- och transvärlden.


 

28. Johan Tiedemann
48, politiker (M).

Juryns kommentar:
– Superdoldis som i kulisserna har fått Moderaterna att på allvar förstå och engagera sig i hbt-frågor, Har banat vägen för många Moderatpolitiker att komma ut.


 

29. Kajsa Bergqvist
36, sportkommentator.

Juryns kommentar:
– Först Kajsa Bergqvist och sedan Anja Pärson. Sportvärlden är – lyckligtvis – inte vad den har varit. Eller vad den låtsas ha varit!


 

30. Jan-Olov Madeleine Ågren
49, verksamhetsutvecklare.

Juryns kommentar:
– Luleåbo som blev historisk när han genom att överklaga lyckades ändra namnlagen i Sverige. Tidigare fanns det en lista på godkända könsneutrala namn, som t ex Kim. Men Jan-Olov fick rätt att heta Jan-Olov Madeleine. Som en följd av att hans överklagan vann gehör i högsta juridiska instans finns det inte längre, i juridisk mening, kvinnliga eller manliga förnamn i Sverige.


 

Från skam till stolthet

1944 Homosexuella handlingar avkriminaliseras i Sverige.

1960-t Gay Liberation-rörelsen får stort genomslag i USA och blir förebild för homosexuella världen över att ”komma ut” och öppet kräva sina rättigheter.

1979 Socialstyrelsen slutar att klassa homosexualitet som en sjukdom.

1989 Världens första lagliga homosexuella vigsel (partnerskap) hålls i Köpenhamn.

1995 Registrerat partnerskap införs i Sverige.

2003 Samkönade par får rätt att ansöka om gemensam adoption.

2003 Sexuell läggning skrivs in i lagen om hets mot folkgrupp.

2005 Lagen om insemination för kvinnliga par träder i kraft.

2009 Äktenskapet blir könsneutralt i Sverige.

2013 Krav på sterilisering vid könsbyte avskaffas.