En tidning från ABF

Resor

Calcutta

– Skönhet och kaos i Indiens kulturella huvudstad

Glöm avskildhet. Glöm svalka. Glöm ordning och återhållsamhet. Calcutta är allt annat än det. Välkommen till en stad som fortfarande är sig själv. Och där människor ständigt strävar efter att göra sina röster hörda.

Det börjar redan på flygplatsen. En kortväxt, spenslig man med tunt skägg och eleganta kläder lutar sig fram mot mig när jag och min son väntar på våra väskor vid bagagebandet. ”Första gången i Kolkata?”, undrar han nyfiket.

Jag svarar att jag har varit här förut och han ser det som ett klartecken till vidare samtal. Det visar sig att han är född och uppvuxen här, men att han sedan flera år lever i Kanada. Nu har han kommit för att hälsa på släkten. Motvilligt tycks det. Hans kritik mot hemstaden är brutal.

”Du antingen älskar den – eller hatar den, eller hur?” konstaterar han och fortsätter: ”Jag hatar den. Det finns inget här. Allt är dött. De har missat it-tåget som Hyderabad och Pune hoppade på. Här har det går bara gått nedåt i ekonomin. Korruptionen är värst i landet!”

Hans beskrivning stämmer väl med den gängse idén om Calcutta som själva sinnebilden av fattigdom och misär. Och visst är det fortfarande fattigt. Trångt, stökigt och dammigt. Dessutom är det anarki i trafiken. Något som inte underlättas av att det ligger ett stort dött djur mitt i vägen när vi en stund senare är på väg in mot stan i en taxi.

Men så ändrar det dåligt upplysta stadslandskapet plötsligt karaktär. En festligt upplyst bro, klädd i vita och blå neonljus (delstatsregeringens färger) bryter skarpt mot slumområdenas fallfärdiga skjul och mörka gränder. Vi passerar också en underfundig, förmanande skylt riktad till vårdslösa förare: ”Donate blood but not on the road!” (Donera blod – men inte i trafiken.)

Det är precis det här som är Indien, tänker jag. Misären men också humorn, glädjen, kreativiteten. Den obändiga livslusten. Den förbehållslösa nyfikenheten och lusten till samtal.

Morgonen efter händer det igen. Vi har tagit oss till Indian Coffee House, på College street, mitt i stadens akademiska kärna – universitetsområdet. Det är en lika populär mötesplats för studenter och kontorsarbetare som för etablerade, såväl som aspirerande, konstnärer, poeter och författare.

Det är trångt, varmt och fuktigt, trots takfläktarna i mörkt trä som surrar i taket. Rutinerade, äldre kypare i solfjädervikta huvudbonader, manövrerar vant mellan borden. Ett mjukt sorl fyller rummet. Det som pågår här är ”adda”. Det är ett litet men viktigt ord som betyder samtal – eller mer precist – lättsamt utbyte av åsikter. Något som också är typiskt för Calcutta. Det kan handla om nästan vad som helst – politik, studier, sport, affärer, film, musik, framtidsplaner eller drömmar. Adda utövas ofta på kaféer som här, men också i människors hem och runt eldarna som de fattiga tänder längs trottoarerna på kvällarna.

Vi har knappt satt oss innan en välkammad man i svettig skjorta undrar om han får slå sig ner vid vårt bord. Han beställer en kaffe och slår upp sin bok som har något slags gudabilder på omslaget, mest som en formalitet, för sen inleder han samtalet: Var kommer vi ifrån? Vad jobbar vi med? Han själv visar sig vara revisor på skatteverket – men skriver också poesi och ett filmmanus vid sidan av.

När han får veta att jag vid sidan av mitt arbete som journalist också är psykolog så tänds en förväntansfull gnista i hans ögon.

”Har du något emot om jag ställer en vuxen fråga”, undrar han och lutar sig framåt, förtroligt, med en menande blick på min 20-årige son.

”Ja, visst det går bra”, säger jag.

”Har du någonsin hört om begreppet dominatrix?”, undrar han. ”Jag är väldigt nyfiken på vad du som psykolog har för tankar om det fenomenet.”

Han berättar sen att det är just detta som hans filmmanus ska handla om. Sadomasochism är i Indien helt okänt, menar han. Och, ja det är närmast otänkbart, förklarar han – att en kvinna skulle ha en dominant roll.

Ogenerat kastar han sig ut, nyfiket sökande. Med sitt kreativa projekt vid sidan av sitt ordinarie arbete – är han som många andra i den här stan, ska det visa sig.

Senare samma eftermiddag besöker vi ett av stadens viktigaste monument från den brittiska kolonialtiden: Victoria Palace.

Som en stor gräddbakelse tornar den vita marmorbyggnaden upp sig i mitten av en stor och minutiöst välskött park. Vi betalar 20 kronor var för att gå in i både park och palats.

Calcutta var huvudstad i det Brittiska Indien fram till 1911 och ses fortfarande som Indiens kolonialhuvudstad med en mängd bevarad arkitektur från den tiden. Victoria Palace uppfördes mellan 1906 och 1921 till drottning Victorias minne. Precis som Taj Mahal tycks palatset vara byggt för att imponera och det är liksom andra kolonialbyggnader i staden ett populärt turistmål.

Många av dem som flanerar mellan de välansade raderna av rosor är familjer på besök från andra delar av Indien och Bangladesh. Vi ser inte många västerländska besökare utan blir i stället själva nyfiket uppmärksammade. En bangladeshisk familj undrar om vi vill vara med på bild. Vi fotograferar varandra och jag tycker om ömsesidigheten i det.

Utanför palatset trillar vi också in i en tillfällig fotoutställning. Stora bilder från ett industriområde i Sibirien hänger på vajrar från en klunga träd. Av en slump mötervi Souraijit Shaa, en 20-årig fotoelev som varit med och ordnat vernissagen.

– Calcutta är en kulturhuvudstad, men slö just när det gäller foto, därför ville vi komma hit och skapa uppmärksamhet, säger han.

Den som inte söker uttryck genom konsten kan hitta det i sporten, framför allt i cricket – en annan viktig del av kulturen här.

När vi kommer ut från parken har flera olika grupper av spelare samlats på den stora öppna platsen utanför: Maidan – som är något av staden lekplats och lunga. Solen är på väg ner och himlen färgas långsamt ljust rosa. En behaglig svalka letar sig in i luften.

Vi slår oss ner bland alla andra som tittar på och njuter av att vara i stunden.

I kanten av det öppna fältet byggs en skyskrapa. Det går rykten om att det är Donald Trump som har köpt marken och uppför fastigheten, att det ska bli lyxlägenheter, 42 stycken på 63 våningar, får vi höra. Men ingen vet säkert.

Däremot vittnar många om att detär svårt att få bostad i centrum och att många av stadens unga flyttar till Bombay, Delhi eller Bangalore.

Jag får också veta att bengalerna är kända för att vara lata – och vänliga. En ganska trevlig kombination, tänker jag, som slagits av just vänligheten.

Och det där med lata, det undrar jag om det stämmer. Även om Calcutta fortfarande brottas med arbetslöshet, urbanisering, fattigdom, föroreningar och trafikstockningar så har ekonomisk förnyelse också sporrat tillväxten under de senaste 20 åren. I stadens ytterområden har nya multinationella företag etablerat sig, tunnelbanan expanderar, moderna kontors- och bostadsområden växer som svampar ur marken och en ny lägre medelklass har börjat växa fram.

Staden har också ett förflutet som pekar på handlingskraft. Efter frigörelsen från britterna 1947 följde en tid av intensiv mobilisering bland medborgarna, förvisso också präglad av politiskt våld och konflikter.

– Den perioden har stark koppling till all den kulturella aktivitet som sker i dag, menar Nilotpal Majumdar som under många år varit professor och rektor för Satyajit Ray Film & Television Institute – en skola som jobbar i spåren av den kände indiske filmskaparen med samma namn.

Jag möter Nilotpal Majumdar på Goetheinstitutet, dagen efter vår kväll på Maidan. Där pågår en dokumentärfilmsworkshop som han har varit med och ordnat för indiska filmskapare.

– Efter självständigheten kom många till Calcutta från Bihar och Bangladesh i hopp om att hitta jobb och ett bättre liv. Fattigdomen i staden växte. Folk sov på trottoarerna.

– Men parallellt fanns en stark passion och aptit på livet, en hög beslutsamhet ”man bara måste klara det”, berättar han.

Under 1960- och 70-talet växte sedan studentrörelsen, radikalismen och vänsterrörelsen fram med de fattigastes ideologi.

 – Det fanns ett stort icke-elitistiskt kulturdeltagande från vanligt folk, berättar Nilotpal Majumdar.

Staden vibrerade av kreativitet. Många teatergrupper, författare och poeter var upptagna med djupa reflektioner kring existentiella frågor.

– Människor hade upplevt så mycket lidande och osäkerhet. Nu ville man bli inkluderad, influera, uttrycka sina tankar, ifrågasätta allt.

Fortfarande görs mycket film lokalt. Men i dag ser han att filmerna kretsar mer kring det egna vardagslivet.

– De unga filmarnas verk handlar inte lika mycket om att skapa social jämlikhet som om att hitta sin egen röst, att förverkliga sig själv, säger han.

– Men fortfarande råder medkänslans ideologi.

När man pratar om medkänsla är det omöjligt att kringgå en annan av stadens berömdheter: Moder Teresa. Vi tar en taxi till ”Mother house”, huset där hon bodde och dog, och där det fortfarande bor cirka 100 nunnor. Här finns också Moder Teresas gravsten, blomsterprydd och omgiven av människor som ber och fotograferar.

Många Calcuttabor som vi pratar med menar att den helgonförklarade, albanskindiska nunnan har haft stor betydelse för det engagemang för de fattiga som finns bland stadens medborgare. Känslosamt förklarar de hur hon visat vikten av att ta hand om varandra och flera berättar hur de själva tagit emot människor i nöd till sina hem.

Men det har också framförts stark kritik mot Moder Teresas verksamhet.

En kväll går vi ut och äter med Hemley Gonzalez, en amerikan som driver en egen frivilligorganisation för stadens fattiga. För snart tio år sen kom han till Calcutta för att jobba som volontär på Moder Teresas hem för de döende. Han blev chockad av den verksamhet som mötte honom. Efter några månader uppmärksammades hans berättelse i många av världens främsta medier, som BBC och New York Times.

– Volontärer utan ordentlig utbildning fick ansvar för svårt sjuka patienter, säger han.

– Några professionella medicinska bedömningar gjordes inte och mediciner användes sällan. Någon redovisning av de mångmiljonbelopp som samlades in gjordes aldrig heller.

Dubbelheten kring Moder Teresa kanske också speglar de olika tendenser som finns i Indien i dag tänker jag. Många som vill väl, mycket handlingskraft och samtidigt människor som skor sig. Parallellt med den höga tillväxten är Indien fortfarande ett av de länder som har högst andel undernärda barn.

Men trots de stora klyftorna sjuder det av hopp här i Calcutta, just i form av skaparkraft. I skolan finns sång, poesi, dans och teater tidigt på schemat och många har egna kreativa projekt på gång.

På Academy of Arts, en av stadens viktigaste kulturella knutpunkter, finns både teater, konsertlokal, biografer och galleri. När vi kommer hit en eftermiddag har ett 60-tal kvinnor i gula sarier har ställt sig på ett led utanför teatersalongen. Jag frågar vad de ska göra.

– Det är poesifestival och vi ska framföra dikter tillsammans, berättar Ananya Ganguli, 45.

Inne på konstgalleriet Fine Arts Gallery möter vi konststudenterna Sarnesh Ayush Srinastava, 21, och Souhittyo Sinha, 18, som bägge studerar konst, design och animation på St Xaviers College i närheten. De kommer hit varje vecka.

– Här är alltid något på gång, de har nya utställningar varje vecka, berättar de och enas om att detta är det konstgalleri i staden som är ”most happening”.

En annan del av stadens kulturella liv utspelar sig kring alla de olika kyrkoroch tempel som finns här. Calcutta är en smältdegel av olika kulturer och har allt från kyrkor till moskéer och jaintempel, vid sidan av de klassiska hinduiska templen. Att besöka några av dem är nästan nödvändigt om man vill få en känsla av stadens själ.

Ett av de mest populära är Dakshineswartempel, i norra ytterkanten av stan. Vi hoppar in i en bullig, gul taxi av märket Ambassador och som vanligt tar resan dubbelt så lång tid som chauffören har sagt.

Väl framme möts vi omedelbart av den söta doften av rökelse och ljudet från en gong-gong. Vi får lämna ifrån oss skor, kassar och mobiler. På bara fötter går vi sedan över varm marmor fram mot Kali, den svarta gudinnan som råder över liv och död. Människor köar för att kyssa marken framför hennes fötter och skänka henne kakor, frukt, rosenblad och blomstergirlanger. Vi känner oss som insvepta i en högstämd och samtidigt självklar gemenskap.

När man pratar religion och andlighet går det inte heller att kringgå

Hooghlyfloden, som med sitt mörka vatten löper utanför templet och genom hela staden. Även här kombineras bön med vardagliga bestyr dygnet runt. Döda bränns. Kläder, hår och kroppar tvättas. Allt sker vid de många olika ”ghaterna” ett slags kajer, ofta i form av trappavsatser ner mot vattnet.

Ett absolut måste när man besöker Calcutta är att gå den vackra promenaden från Princepghat till Babughat. Gångvägen längs vattnet är kantad av lummiga träd och parkbänkar där unga kärlekspar sitter på rad och betraktar båtarna och livet längs floden, liksom varandra. Och överallt säljs världens godaste chaite i engångsmuggar av lera.

Framme vid Babughat tar vi passagerarfärjan över till järnvägsstationen på andra sidan och därifrån promenerar vi tillbaka över Howrahbron – som är en av de allra kändaste platserna i staden, inte konstigt med tanke på hur vacker den är. Den är också en av världens mest trafikerade broar. Över 100 000 fordon och 150 000 människor passerar varje dag. Det är ett fullkomligt fantastiskt myller och skådespel som fortsätter när vi kommer fram till blomstermarknaden på andra sidan.

Barn på bara fötter, handdragna rickshawer och förstås de skabbiga, skabbiga hundarna, kryssar vant mellan högar av gula och orange blommor medan försäljarna luttrat tuggar sin betel nut.

Kvinnor i glittrande sarier förhandlar priser och män tar sig fram med ofattbart stora kollin på huvudet i en balansakt som på något sätt tycks gälla hela livet här. Allt har i sin intensitet på något vis också hittat sin harmoni. Skönheten och kaoset.

Jag förstår nu det som Nilotpal Majumdar sa när jag frågade vad man inte får missa i kulturens Calcutta:

– Ta dig bara tid att gå gatan ner. Nästan vilken som helst. Se på folklivet. Det är väldigt speciellt. Så trångt, så högljutt och samtidigt med en alldeles egen rytm.


Guide – Gör som Fönstret

Res till Calcutta


Resa hit

Vi reste reguljärt med Lufthansa via Frankfurt och Delhi och betalade cirka 6000 kronor tur och retur. Resan tog cirka 22 timmar.

Qatar och Emirates flyger (dubbelt så snabbt med bara ett stopp (i Dubai respektive Doha), men då kostar biljetten det dubbla.

Sök på: Skyscanner.com för att jämföra alternativ.


Bästa tid att åka

Oktober till mars, med temperaturer som en svensk sommar, även om december till februari kan vara svalare på kvällarna. Under övriga månader kan det vara hemskt varmt, fuktigt och mycket regn, särskilt under juli och augusti.


Bo

Lyx: The Oberoi Grand – Ett klassiskt kolonialhotell med både charm och fantastisk service. Bästa läge. Fin pool och fantastisk frukost.

• Pris dubbelrum: 1500–2500 kronor per natt. Kontakt: Oberoihotels.com

Mellan: Fairlawn hotel – Supercentralt läge och bedagad charm i byggnad från 1783. Bland tidigare besökare och gäster finns Patrick Swayze, Julie Christie och Sting.

• Pris dubbelrum: cirka 550 kronor per natt. Kontakt: Fairlawnhotel.com

Budget: Boddhi Tree – Charmigt, rent och litet hotell på en lugn gata i södra Calcutta, nära tunnelbanan. Mysigt inrett med antika föremål. Bra frukost och hjälpsam personal.

• Pris dubbelrum: 350–500 kronor per natt. Kontakt: Bodhitreekolkata.com


Äta

6 Ballygunge Place, på samma adress som namnet. Bättre än så här blir det inte. Himmelsk, traditionell och modern bengalisk mat. Prova den lokala fisken ”hilsa” marinerad i kokos och senap, serverad i ett bananblad, eller den prisvärda buffén.

Bhojohori Manna, prisbelönt familjerestaurang som serverar fantastisk bengalisk mat till låga priser i trista lokaler. Finns på flera adresser i stan. Se: Bhojohorimanna.com

Bar B-Q, 55 Park Street. En av de mest populära restaurangerna på centrala Park Street. Fantastisk kinamat till låga priser. Mysig miljö. Boka bord!

Mocambo, 25 B Park Street. Mysig, lite tjusig miljö. Populär bland uppklädda indiska familjer. Kontinental mat.

Arsalan, 28 Circus Avenue. Muslimskt kök, känt för sin Biriyani.

Big boss, 54 C Matheswartala Road. Många tycker att det här är den bästa restaurangen i Chinatown. Kom hit för Dim Sum!

Blue and Beyond, 8A Lindsay Street. Enklare mat men med skön utsikt på en av stadens få takbarer i perfekt centralt läge.

Monkey Bar, Carnac Street Area. Modern crossovermat i trendig milljö, högst upp i byggnadmed utsikt över staden. En smak av det moderna Calcutta. Drinkar och livemusik vissa kvällar.

Indian Coffee House, 15, Bankim Chatterjee St, College Square. Inte för maten men för kaffet och miljön.

Gatumat – Världens bästa och billigaste hittar du överallt i staden!


Var kulturell!

Acadamy of Fine Arts, 2 Cathedral road. Här finns stans populäraste teaterscen, liksom konstmuseum och biografer. Gatustånd med mat och myllrande folkliv på kvällarna.

Cima Gallery, Sunny Towers, 43 Ashutosh Chowdhury avenue. Populärt konstgalleri.

ICCR, Indian Council for Cultural Relations, 9A, Ho Chi Minh Sarani. Galleri, auditorium, kafécentret ordnar olika kulturevenemang, se hemsidan: Tagorecentreiccr.org/

Goetheinstitutet, Max Mueller Bhavan, Park Mansions, Park Street. Ordnar en rad olika filmfestivaler och musikevenemang.


Missa inte!

Kumartuli är ett område i norra Calcutta där man gör gudafigurer i lera, till stadens religiösa festivaler, särskilt Duga Puja. Det ligger intill floden och är fantastiskt att besöka och se konstnärerna arbeta överallt i de trånga gränderna.

Nobelpristagaren i litteratur, författaren och poeten rabindranath tagore och den kände filosofen och religiöse swami vivekananda hade bägge fantastiska hus som man kan besöka.


I närheten

Calcutta ligger nära tre andra fantastiska utflyktsmål:

Sundarbaans – Det magiskt vackra floddeltat på gränsen mot Bangladesh. Det finns många dagturer med buss, men övernattning rekomenderas.

Darjeeling – Den hisnade vackra staden och teodlingarna ligger bara en dags tågresa bort.

Santiniketan – Den lilla universitetsstaden som grundades av Nobelpristagaren Tagore, bara 16 mil norr om Calcutta och lätt att ta sig till med tåg. Här hålls många kulturella evenemang och festivaler. Mest känt är Poush Melam, en tre dagar lång festival, vanligen i slutet av december.


Glöm inte!

Sök visum i god tid. Kan numera göras online: indianvisaonline.gov.in/visa/index.html

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2017