Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Resor

Där tiden stått still

På en fjällgård i väglöst land kan man njuta av en tystnad och ett mörker som har blivit exotiskt. Välkommen hem till SYSTRARNA ERIKSSON på Lillhärjåbygget, en plats som blev omodern redan på femtiotalet.

Under sommaren och midvintern går det lättare. Till Lillhärjåbygget tar man sig ganska lätt på skidor, eller till fots längs vandringslederna. Ungefär en mil från närmaste väg ligger gården som sedan länge är landets enda fjällgård i väglöst land.

Men vår och höst kan vara besvärliga årstider för den som vill ta sig fram i fjällen. Vattensjuka marker, översvämmade vattendrag, lynnig väderlek ställer till det. När vi blir hämtade med skoter vid vändplanen har vi redan åkt åtskilliga kilometer sedan vi svängde av asfaltsvägen vid Glöte. Det är ingen ordning på vintern nu för tiden. Den snö som har kommit har smält och frusit om vartannat och gjort vägarna till isbanor och myrarna till en blandning av öppet vatten och frusna blöthål. Systrarna Ann och Eva Eriksson, med var sin skoter, söker sig dock vant fram genom det karga landskapet, hittar farbara vägar och undviker skickligt att köra fast där snön inte bär.

Mycket i vår moderna värld handlar om att överbrygga avstånd. Helst vill vi alla bo på samma ställe, så nära centrum som möjligt. Vi fokuserar ständigt på infrastrukturen, på möjligheten att ta sig fram på enklast möjliga sätt, på bredbandet och telefonens dataöverföringshastighet, på närheten till service, nöjen och livets alla valmöjligheter. Resan till Lillhärjåbygget är inte bara strapatsrik, den är ett slags motståndshandling.

Ur dimman tonar gården fram, men bäst förstår man dess belägenhet av den flygbild som systrarna visar. Gården ligger ensam på en ö med lite täkter och betesmarker omkring, och bortom de spetsiga granarna och krumma björkarna breder myrmarken ut sig, som ett hav. Här får gästerna reda sig själv i den rymliga jaktstugan, elda och laga sin egen mat på vedspisen. Utanför brusar ån och tystnaden. 

Eva och Ann Eriksson bor modernt, i var sitt hus på var sin sida av ån. De har el från det dieseldrivna elverket och värme från vedspisarna. Man ser tv-apparaterna flimra därinne när mörkret har sänkt sig.

Det finns en dokumentär om Lillhärjåbygget från tidigt 1970-tal, en rak och enkel skildring: Här är en gård på fjället, en dryg mil från närmaste grusväg, flera generationer befolkar den och arbetar hårt för att den ska gå runt och för att den nya tidens rationalitet inte ska invadera dess känsliga ekosystem. Man ser korna gå på betet på myrarna, den slitsamma slåttern, myggsvärmarna, hästarna som kämpar i djupsnön, det hemkärnade smöret som breds över hårdbrödet och morfar som sover på kökssoffan.

Det är svensk dokumentärfilm när den är som bäst – stilla, iakttagande, inkännande och med en sällsam närvaro, gjord av Erik Eriksson som skolade om sig från skogsarbetare till filmare på 1960-talet och gjorde film om människorna som han hade vuxit upp med: skoghuggarna, flottarna, bönderna, norrlänningarna. Vintern 1970 kom han till Lillhärjåbygget i Härjedalen med sin 16-millimeterskamera och under ett år följde han livet på gården från och till. Även om det inte sägs rätt ut så vilar det ett hot över gården. Det kommer nog inte gå längre, tänker man. Det är för gammalt, för eländigt, för långt bort. Det är inte lönsamt.

I gäststugan finns en pärm med pressklipp som sträcker sig tillbaka till femtiotalet. Och det lustiga är att det var lika då. Lillhärjåbygget utmålas som en exotisk plats och den som besöker gården beskriver ofta en resa tillbaka i tiden. Avstånden och väderförhållandena betonas, liksom frånvaron – det handlar alltid om vad de saknar och sällan om allt de har – av rationella metoder: av el, vatten, lyse, tv och radio. Var tid har sin fasa. I dag är det mest anmärkningsvärda att de saknar internet. Ibland hittar journalisterna på, som när Allers åkte upp och skrev att mor i huset hade fött »tolv barn på fjället«. När hon i själva verket hade fött tre stycken, på Svegs lasarett.

Lillhärjåbygget har varit unikt i sextio år nu. Ja, redan när Sverige började definiera sig som ett modernt land började man betrakta otillgängliga småjordbruk som hopplösa företag och dess ägare som bakåtsträvare. Men här har man hållit storskaligheten stången, trotsat rikets regional- och jordbrukspolitik och vänt valfrihets- och urbaniseringsnormen ryggen. 

Klockan sex på morgonen börjar sysslorna i ladugården. Ann Eriksson tänder den öppna spisen, fyller gjutjärnskitteln med vatten och svänger den över elden. Det luktar ladugård och vedrök, friskt och starkt. De fjällnära korna – en ytterst ovanlig ras som är ännu mindre än fjällkor – får hö och handmjölkningen tar vid. Det är stillsamt och värdigt. Varje ko får sin egen giva utifrån behov. Höet är fortfarande grönt och luktar sommar. I gamla spannar blandar de vatten, melass, matrester och lite spannmål till korna efter mjölkningen och diskar i vattnet från kitteln som nu har hunnit bli hett. Efter morgonmjölkningen stänger de till ladugården och låter korna vara. Lägger man örat mot dörren hör man bara lugna andetag.

Allt är sig likt, men ändå inte. Det har skett ett generationsskifte sedan filmen gjordes för fyrtio år sedan. Döttrarna Ann och Eva, som i filmen uttryckte både kärlek och ambivalens inför framtiden på gården, har återvänt efter ett liv med arbete och barn, och klivit in i förvaltarskapet. Deras mor Karin har gått bort och gården har blivit kulturreservat i Jämtlands län, vilket betyder att inget får ändras och att det finns pengar till viss fastighetsskötsel och till löner för två anställda drängar. Det är inte lika tungt som tidigare, även om själva ansvaret väger lika mycket.

Lillhärjåbygget har varit bebott sedan tidigt artonhundratal och kom i den nuvarande släktens ägo 1861 efter några röriga år. Bönderna i Lillhärdals kyrkby hade slagit hö på markerna sedan 1500-talet. Det var fattigt i Sverige och Olof Eriksson – Ol-Ersa kallad – och hans fru Karin valde mellan att emigrera till USA eller ta över det då lediga fjällhemmanet. De valde fjället. 

Lillhärjåbygget är ett stort hemman. Med myrmark och allt uppgår det till 2 698 hektar. Att det är så stort beror på Ol-Ersas list. Uppgörelsen var sådan att han skulle få räkna in så mycket i sitt hemman som han kunde gå runt från soluppgång till solnedgång. Han valde att ta promenaden kring midsommaren 1874 när det var ljust som längst. Även om 2 698 hektar är mycket ska man komma ihåg att bara några få hektar är möjliga att använda för slåtter och odling och endast 100 hektar rymmer produktiv skogsmark. Resten är myrmark, men den lämpar sig trots allt för beten. Längs bäckarna växer de mest näringsrika grässorterna, örterna och buskarna.

Ol-Ersa lämnade över till sonen Erik-Orsa som så småningom lämnade över till sin dotter Anna. Sedan dess har gården drivits av kvinnor. Anna fick dottern Karin som fick Eva och Ann. Och nu är det de som bestämmer. 

När ljuset försvinner blir det verkligen mörkt. Somliga besökare – trenden med självförsörjning och överlevnadskurser har lockat en del unga sökare till gården de senaste åren – har uttryckt en besvikelse över hur modernt det trots allt är på Lillhärjåbygget.

De har både solel, dieseldriven generator och batterireserv, de har vatten, parabol-tv och skotrar. Så det finns lyse, men det är fortfarande inget man slösar med för att få det ljust kring gården. Ett svagt månljus glittrar i den ständigt brusande å som rinner rakt igenom Lillhärjåbygget. Men ved finns det desto mer av, ungefär ett hundra kubik går det åt varje år.

Och i mångt och mycket, i de relevanta delarna, pågår livet som det alltid har gjort. Det installerades en mjölkmaskin för rätt många år sedan nu, men korna tyckte inte om ljudet så den får stå oanvänd. De mjölkas för hand, sedan skiljs mjölken från grädden i en handvevad Alfa Laval-separator. Grädden sparas och kärnas till smör ungefär en gång i veckan. Då är den tjock och krämig och har en syrlighet som sätter smak på smöret, det godaste som går att få. Smöret tvättas och saltas fortfarande i ett laggkärl, byggt och bomärkt av Ol-Ersa, även kallad ”Härjågubben” 1893 och brukat av alla kvinnor på gården sedan dess. Träet är mättat med fett men ytveden är gråvit och len som kaninpäls.

– Vi skurar den noggrant med rensåpa och hett vatten som mamma lärt oss, berättar Ann Eriksson. Fettet måste bort, annars blir smöret surt.

Gårdens ost görs också på samma sätt som den alltid har gjorts. Mjölken ystas och ostmassan pressas i en mekanisk ostpress, tillverkad i björk. Trots att man har gjort en ost i veckan i etthundrafemtio år har gängorna hållit. 

– Vi är väldigt rädda om sakerna som alltid har följt med gården, säger Ann Eriksson. Vi förvarar dem aldrig i värme eller utsätter dem för solljus. Hon visar föremålen de har i det så kallade sommarhuset, en vacker rad av laggkärl i olika storlekar, föremål som aldrig trillat ur sin kontext och blivit prydnader eller fruktfat.

Ann och Eva Eriksson berättar om all den kunskap deras mamma Karin hade. Hon valde att stanna kvar som barn, flyttade aldrig i väg för att förverkliga sig själv. Gården var hennes plats och hon mjölkade varje dag från hon var elva år. När hon var sexton tog hon över själv.

– Hon var också en väldigt krävande och svår person, säger Ann. Hon var mån om att saker skulle göras på hennes sätt och hon bestämde även när hon var för gammal för att orka ta ansvar.

– Men det var skönt också, på sätt och vis är det knepigare nu när jag och Eva ska komma överens hela tiden. Men det går, vi jobbar ju åt samma håll.

Besökarna på Lillhärjåbygget får underkasta sig systrarnas regelverk. Ska man vara med i ladugården ska man ha overall och betala för sig. Man får inte stå i vägen, och de tycks inte vara alltför förtjusta i dumma frågor, så man gör bäst i att läsa på lite innan besöket. Men är de snälla så säljer de lite av det goda smöret och messmöret, och en bit av den godaste lagrade ko-osten norr om Pyrenéerna. För övrigt får man sköta sig själv, och ta in den märkliga platsen. Hjälplig mobiltäckning finns bara högst upp på körbron till höskullen, så det är bara att passa på att försjunka in i sig själv. Systrarna är rätt sparsamma med besökare. De inkvarterar jägare som jagar på gårdens marker och välkomnar betalande gäster, men bara på egna premisser. Det får inte bli för mycket. Gästboken är full av tacksamhet, många som kommer har drömt om det länge eller har dragits dit av agrara specialintressen.

Inte bara dagarna följer gamla invanda rutiner, även året på gården präglas av det förmoderna jordbrukets förhållande till årstiderna. Till våren skurar de ur vinterladugården och flyttar djuren till den äldre och mer primitiva sommarladugården på andra sidan ån. Därifrån är det närmare till betena och djuren kommer på lite avstånd från täkterna. 

I mitten av augusti omlokaliserar man verksamheten en gång till. Före mekaniseringen flyttade man i mellersta Sverige – från Värmland i söder till Ångermanland i norr – djuren till en fäbod för att frigöra odlingsmark hemma vid gården. På Lillhärjåbygget gör man så fortfarande. Lillhärjåvallen ligger en halv mil västerut, och där får korna beta i skogen och leta svamp, deras favoritföda. På några mindre täkter slår de hö, torkar på hässjor och lägger i en lada för hämtning under snövintern.

Det är ett liv fullt av logistik och ordning. Torrvarorna som ska ätas i fäboden körs upp redan på vårvintern när skoterföret är som bäst. Långsiktighet lönar sig, förråd, reserver, beredskap. Om man ändå saknar något får man helt enkelt tillverka det man behöver. Kanske är Lillhärjåbygget den enda plats i hela Sverige där slöjden är nödvändig på riktigt, inte som njutning, inte som alternativ, utan som enda utväg.

På femtiotalet började grannarna lägga ned sina gårdar. Det största fjällhemmanet Lövhögen såldes till ett stort skogsbolag på fyrtiotalet. Det var förstås lockande med pengarna. Sista grannen bodde i gården Bränden och dog 1971. 

– Konstigt nog kände vi oss inte särskilt exotiska, säger Eva Eriksson. Det var ju inte som att vi blev mobbade i skolan. Och förresten fanns det inga turister här på den tiden, inga som kom och tittade på oss.

När Lillhärjåbygget blev kulturreservat 2002 var förstås tanken att bevara något gammalt, att se till att odlingslandskapet, metoderna och kunskapen inte försvann. Nu, tio år senare, framstår Lillhärjåbygget snarare som en framtidslösning. De gamla metoderna har kompletterats med ny teknik som gör det lättare att överleva, men utan att för den skull vara beroende av det omgivande samhället. Skulle Sverige drabbas av en katastrof är Lillhärjåbygget en bra plats att vara på. Här finns el och vatten, här finns mat som har konserverats i jordkällare och kan hålla i åratal och här finns kunskaperna om hur man tillverkar verktyg, lappar, lagar och strukturerar sitt liv på ett hållbart och långsiktigt sätt – kunskaper som har övergivits i det moderna samhället.

– Jag längtar inte tillbaka till Sveg och det vanliga livet, säger Eva. Jag är färdig med det. Jag tycker om att resa, och det kommer jag kunna göra ibland eftersom vi har anställda som kan avlasta oss. Men på det stora hela räcker det här. Det känns meningsfullt och jag är stolt över att vara här.

 


 

SÅ GÖR DU
En resa tillbaka i tiden

Lillhärjåbygget
Gården ligger i väglöst land i Härjedalens fjällvärld, inte långt från gränsen till Dalarna. På sommaren tar man sig lättast dit genom att vika av i Lövnäsvallen, mittemellan Lillhärdal och Särna och sedan vandra en mil på led med spänger över de värsta blöthålen. På vintern svänger man av i Glöte, bara ett par mil ifrån Lofsdalen, och tar sig den sista milen på skidor. Systrarna Eriksson kan hämta med skoter mot avgift. Det går även skoterleder från Lofsdalen och Lillhärjåbygget är ett populärt turmål för skotersällskap på vintrarna.

Så bokar du
Vad som gäller när man vill besöka gården kan man läsa på Lillharjabygget.se. Det finns också en bok om gården, skriven av Lars-Olof Hallberg. Den heter Gården på fjället.

 


 

LIVET PÅ GÅRDEN

Systrarna tar emot besök mot ersättning när de orkar med. Har de överskott säljer de egenproducerat smör, messmör och en gammelost. Man bor i den så kallade jägarkåken där man sköter eldning och matlagning själv. Linne och mat medtages.

Lagar mat gör man på vedspisen i köket, vatten finns indraget och sipprar, medelst självtryck, långsamt ur kökskranen. Maten får man förvara utomhus på en hylla där rovdjuren inte kommer åt den. Dass finns i anslutning till stugan, och vill man tvätta sig eldar man i gång bastun nere vid ån.

På Lillhärjåbygget strävar man efter att vara självförsörjande på livsmedel så långt det går. Längre tillbaka handlade man en gång om året. Posten tog man med sig när man kunde, från Glöte. Nu har man personal som regelbundet tar sig till och från gården, vilket underlättar kontakten med omvärlden och möjlighet för systrarna att ta ledigt och besöka civilisationen då och då. 


Kulturreservat

Ett kulturreservat är, till skillnad från ett naturreservat, en miljö som formats av människans närvaro och verksamhet. Bevarandeformen kom till i en ändring av miljöbalken 1999. I reservatet ingår ofta både natur- och kulturmiljöer såväl som byggnader, anläggningar och lämningar. Dessutom kan värden som kunskaper, verksamheter och traditioner ingå. Lillhärjåbygget blev reservat 2002 vilket har inneburit ekonomiska tillskott, experthjälp och att det finns personal på plats. Pengarna kommer från Riksantikvarieämbetets anslag.

Till skillnad från många andra bevarandeformer så förutsätter inte ett kulturreservat att man fryser tiden eller ägnar sig åt ett passivt bevarande. Syftet är aktiv markanvändning i kombination med vårdande och pedagogiska insatser.

Brottö Skärgårdsjordbruk i Österåkers kommun är ett bevarat jordbruk av ett slag som anses vara typiskt för hur man bedrev odling och djurhållning på öar i Mellansverige. Reservatet omfattar både natur- och kulturvärlden och var det första i Stockholms län 2004. Läs mer på Lansstryelsen.se/stockholm, sök på Brottö.

Brattforsheden krigsflygfält strax utanför Molkom i norra Värmland var ett av fyrtio flygfält som byggdes under krigsåren. I omgivningarna dolde sig luftvärnsanläggningar. Reservatet fångar både miljön och andan under beredskapsåren, och såväl flygplan som hangarer, landningsfältet och den omgivande skogen ingår i skyddet. Läs mer på Krigsflygfalt16.se.

Örnanäs i Osby kommun är en gammal nordskånsk skogsgård, bevarad genom en gubbes envishet och kulturreservat sedan 2006. Gården är ålderdomlig i sitt skick och markerna och skogen har höga biologiska värden. Överallt i reservatet finns spåren av människan: tjärdalar, stigar, vagnsvägar, gamla trädgårdsväxter, ruiner och hamlade träd. Fortsatt drift är en förutsättning för bevarandet. Läs mer på Oranas.se.

Mariebergs Sågverkssamhälle
Västernorrlands första kulturreservat i Bjärtrå i Ångermanland. Här finns två välbevarade bostadskaserner med tillhörande tvätthus, dass och förrådslänga. Kasernerna började byggas i anslutning till sågverket på 1870-talet och hade plats för både arbetare och tjänstemän. Besökare som vill övernatta kan välja mellan fyra lägenheter, inredda som de såg ut på 1940-, 50-, 60- och 70-talen. Läs mer på Marieberg.org.

Publicerad i nummer 4, 2013