En tidning från ABF

Resor

Hongkong

– i skuggan av den kinesiska diktaturen

I Hongkong lever man med rädslan att Kina ska bryta sitt löfte från 1997 – att låta staden sköta sig själv i 50 år framöver. Möt Hongkongborna som på olika sätt kämpar för att världsmetropolen även fortsättningsvis ska kunna erbjuda sina invånare rätten att yttra sig fritt.

Vi går ner till tunnelbanestationen vid Hong Kong Chinese University. Nära ingången står statyn Demokratins gudinna i brons. Det är en kopia av den staty som studenterna på Himmelska fridens torg reste 1989. Hon har ett förkläde med regnbågsflaggan. Bredvid hänger en banderoll med texten ”They can’t kill us all”. Det är en protest mot knivattacken på Kevin Lau i i våras, en tidigare chefredaktör på Hongkongtidningen Ming Pao, som är känd för sin granskande journalistik. Hongkongs press- och yttrandefrihet har gjort det möjligt för vanligt folk och aktivister att mobilisera och påverka. Kevin Lau fick livshotande skador. Polisen säger att dådet bar den kinesiska maffians, triadernas, alla kännetecken och var menat som en varning – åt Hongkongs presskår. Bara månaden tidigare hade Kevin Lau fått sparken och i stället ersatts av nya chefer som verkar betydligt mer inställda på att inte stöta sig med regimen i Peking.
Stora tidningar som South China Morning Post och Ming Pao har fått ägare med stora affärsintressen i Fastlandskina – tidningarna har därefter tonat ned sin kritiska hållning.

Luften är mättad av klorofyll på Hong Kong Chinese Universitys vackra campus där stadens typiska bougainvilleaträd prunkar med sina rosa blommor.
På väggen i studentklubben hänger tidningssidor och bilder från massiva demonstrationer som ”Nej till artikel 23” från 2003. En milstolpe i samhällsaktivism då protester från hundratusentals människor lyckades stoppa en ny säkerhetslag som skulle ha undergrävt deras frihet allvarligt. Artikel 23 var ett diffust lagförslag som hade inneburit att så gott som allting som Kina ansåg skulle kunna utgöra ett hot mot statens säkerhet skulle kunna åtalas.
– Studenterna har alltid varit de mest radikala i Hongkong, säger Tommy Cheung, 20 år. För två år sedan, då han fortfarande gick på gymnasiet, blev han känd som talesman för Scholarism, ett elevuppror mot en ny läroplan som eleverna hävdade skulle hjärntvätta dem till att lyda Kinas kommunistparti. En av deras demonstrationer lockade 120 000 människor enligt arrangörerna. De genomförde då också en vågad ”ockupation” av Central government building, Hongkongs regeringssäte, där de slog läger i tio dagar. Resultat: ledningen drog tillbaka förslaget om att införa ämnet ”nationell undervisning”, som det nya ämnet skulle ha hetat på skolschemat.
– Vår framgång fick oss att känna oss betydelsefulla. Vi förstod att aktioner som våra kan tvinga ledarna att lyssna på folkflertalet, säger Tommy Cheung.
Tommy Cheung brukar också delta i minneshögtiden över massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989 – ett ämne som är förbjudet att tala öppet om i Kina, men som varje år samlar tiotusentals människor i Hongkong.
– Kinesiska turister bara skrattar eller hånar oss som är med i protesterna. Folk från fastlandet förstår inte varför vi kämpar för demokrati. De tycker att deras regim har gett dem välstånd, varför försöker ni då störta den?

Kina har alltid varit Hongkongs stora fruktan – men också bjudit på oväntad styrka. Under 1960-talets brutala kinesiska kulturrevolution fylldes Hongkong av flyktingar från den stora diktaturen. I Hongkong fruktade många att de nyanlända kineserna skulle sprida revolutionen. I stället deltog flyktingarna i bygget av Hongkongs superkapitalistiska modell av exportdriven lågkostnadsproduktion. Och i stället för att exportera sin kommunism blev det Kina som så småningom skulle imitera ”lillebror” Hongkongs livsstil. Åtminstone när det gäller synen på rikedom, framgång och konsumtion. När det kommer till demokrati och mänskliga rättigheter lättar Kina fortfarande inte en tum på sin diktatoriska grundsyn.

Kina fick ta över Hongkong från Storbritannien 1997 mot garantier att staden skulle få behålla sitt kapitalistiska system med yttrandefrihet och oberoende domstolar till år 2047. Och visst – Peking låter fortfarande Hongkong hållas. Staden är viktig för Kina. Sedan överlämnandet har Hongkong haft en stark ekonomisk tillväxt. Staden är trygg, korruptionen låg, domstolarna fungerar och demonstrationer är fortfarande tillåtna. De sju miljoner invånarna i Hongkong har låg skatt och arbetslöshet (3,3 procent 2013) och behöver inte heller göra militärtjänstgöring.
Men ändå – i dag är smekmånaden med Peking definitivt över och folk känner sig överkörda, både av Kina och av de superrika Hongkongbor som kontrollerar stadens stadsfullmäktige, Legco. I varje val brukar en majoritet av folket rösta på demokratiska representanter, men systemet är riggat så att de ändå inte kan få majoritet. Hongkongs ledare är i praktiken ditsatt från kommunistledningen i Peking. Samtidigt upplever många att det pågår en krypande våg av ”fastlandifiering”, där Hongkongs gamla kärnvärden som yttrandefrihet, rättsstat och egna kulturella identitet står under angrepp från Kina. De starka protesterna mot den utvecklingen har gjort att Hongkong alltmer blivit ett känsligt ord i Kina, där regimen i Peking fruktar att aktivisterna ska ”smitta” fastlandet.

Jag åker till en svensk vän som jag får bo hos de här dagarna i Hongkong. Familjen bor i det exklusiva området Repulse Bay på baksidan av Hongkong-ön, med utsikt över en konstgjord strand och gröna skärgårdsöar som påminner om Thailand. Repulse Bay är populärt bland svenskar vars arbetsgivare har råd med hyror på70 000 hongkongdollar i månaden (nästan 60 000 kronor) för en fyrarummare. Liksom de flesta här har familjen ett filippinskt hembiträde som bor hos dem och sköter städning, matlagning och tar hand om barnen så att föräldrarna ska kunna jobba sina tolvtimmars arbetsdagar i City. Hongkongs ekonomiska modell bygger på att föräldrar inte ska hämta och lämna på dagis och skola klockan fem.
Bland västerlänska anställda, expatsen som de kallas, är hotet från Kina också ett vanligt samtalsämne – men för dem handlar det främst om luften. Röken från industrierna i närliggande kinesiska Guangdongprovinserna har försämrat luftkvaliteten kraftigt i Hongkong. Varje dag tittar de på smogmätarna på sina surfmobiler innan det går ut. De många larmen om fusk och gifter i maten från Kina gör att de köper importerad mat i butiken i Repulse Bay, där en fryst ekologisk amerikansk kyckling kostar 200 kronor.
På kvällen får jag sitta med på en tjejmiddag med svenskar i Hongkong. Samtalet handlar om vilken stress det är att få in barnen på de bästa dagisen och skolorna. Jag får höra om en 4-åring som har misslyckats med inträdesprovet till dagis. Pojken hade blivit nervös av alla främlingar och kissat på sig. Det finns nu en frodande industri av privatlärare som coachar barnen för att de ska klara antagningsintervjuer till dagis.
Eftersom undervisning på förskolan är tvåspråkig, engelska och mandarin, så har en del svenska barn svårt att hänga med. Några föräldrar blev tvungna att anlita två privatlärare – i kinesiska och engelska – à 670 kronor i timmen för att barnen skulle kunna klara undervisningen.
Men även om de tycker att systemet på många sätt är absurt så är mammorna på tjejmiddagen också imponerade av hur mycket kunskaper barnen får i Hongkongs barnomsorg.

Dagen efter känner jag mig sugen på dim sum, Hongkongs kända smårätter. Fotografen och jag tar tunnelbanan till Sham Shuipo. Här finns nämligen sedan år 2014 världens billigaste restaurang med Michelinstjärna. Tim Ho Wan heter den. Här har jag hamnat i en annan värld än Repulse Bay. Det är ett arbetarområde, betongen på fasaderna är sliten och fuktfläckig och här bor folk i stadens ökända ”hönsburslägenheter”. Några av världens högsta fastighetspriser gör att folk tränger ihop sig i små klaustrofobiska boendelösningar.
Hongkongs stora inkomstklyftor kan delvis förklaras av de privata halv- eller helmonopolen på flera viktiga marknader. En oligark som Asiens rikaste man, Li Kashing, tillåts vara med och driva stadens hamn, elbolag, mobiltefeloni och infrastruktur. Som journalisten Joe Studwell skriver i den underhållande och insiktsfulla boken Asian godfathers är Hongkong och Singapore två typiska stadsstater som lever på att de är lite bättre skötta än sina gigantiska bakvatten (Indonesien, Malaysia, Kina). Och säkra hamnar att placera smutsiga pengar i. Det är därför man kan träffa på despoten Robert Mugabes familj i Hongkong.

På gatunivå är Sham Shuipo ett myller av smårestauranger och luften är mättad av dofterna från grillad anka, nudlar, wonton, starkt te med kondenserad mjölk.
Tim Ho Wan ser ut som vilket annat dim sum-ställe som helst, billiga stenplattor på golvet och medelålders servitörer som knuffar vagnar med smårätter eller diskvagnar.
Vi beställer deras berömda ångkokta bullar fyllda med grillat fläsk, risdegsrulle med grislever, ångkokta räkdumplings, ugnsbakad rättikskaka, ångkokta revben med salta bönor – klassiker allihopa. Sju rätter kostar totalt omkring 100 kronor.
Fläskbullen har gräddats i ugn och när man biter i den väller en söt härlig smak fram som mer påminner om en kaka än en kötträtt – med tydlig smak av ingefära. Det härligt rödrostade fläsket är grillat så det känns krispigt i munnen i det mjuka ångkokta brödet.
God mat är lika typiskt Hongkong som de avgrundsdjupa inkomstklyftorna.
Kontrasten känns därför stor när vi mätta och belåtna går vidare för att prata om det sistnämnda med generalsekretaren för Hongkongs hamnarbetarfack Stanley Ho.

Stanley Ho, 30 år, organiserade och ledde 2013 den största strejken någonsin i Hongkongs hamn. Vi står på taket i höghuset där fackföreningen har sitt kontor. Häruppifrån ser man staden med täta höghuskroppar i rosa, lila och beigemålad betong. Långt därnere syns trafik och byggställningar av bambu som klättrar uppför fasaderna. Arbetarna ser ut som playmobilfigurer i sina plasthjälmar. I skyskrapornas glasburar sitter finansmännen höjda över Victoriahamnens krympande blå hamn. Vattenytor får ge vika för ny kontorsmark och Star Ferrys klassiska resa mellan Hongkong-ön och Kowloon tar därför numera bara sju minuter, mot upp mot tio tidigare.
Under den 40 dagar långa strejken syntes Stanley Ho i tv och tidningar varje dag. Måltavlan för protesterna var Li Ka-shing, som driver den framgångsrika hamnen. Li Ka-shings bolag sköter även Stockholms frihamn och hans mobiloperatör Tre är ett välkänt märke i Sverige.
Stanley Ho har själv inte arbetat som hamnarbetare. Han är en akademiker som förklarar sitt fackliga engagemang med att han är kristen och att det i Hongkongs kyrka finns en gammal tradition av samhällsengagemang.
– Bibeln säger att Jesus står på de svagas sida och Hongkongs hamnarbetare är en stor svag grupp. Hamnarbetarna är det verkliga Hongkong. De ger sitt liv åt att utveckla Hongkong och jag valde att arbeta för dem, säger Stanley Ho medan han stöder sig på sin krycka.
Stanley Hos väg till facket började med att han fick bencancer bara 12 år gammal. Han låg på sjukhus i ett år, och kryckan har han tvingats ha med sig sedan dess. Det var under den tråkiga stilla tiden på sjukhuset som han bestämde sig att han skulle leva ett meningsfullt liv till det yttersta.
En dag såg Stanley Ho en broschyr med budskapet ”Du kan ta semester, men varför inte ta en semester för Hongkong”, alltså ta en paus från karriär och jobb och satsa på frivilligarbete för samhället.
Stanley Ho började delta i demonstrationer som krävde frisläppande av fredspristagaren Liu Xiaobo och mot ett planerat höghastighetståg från Kina – som han fruktar ska leda till ännu mer kinesiska turister och ”fastlandifiering” av Hongkong. 2013 vällde 54,3 miljoner besökare in till Hongkong varav 75 procent kom från Fastlandskina. Lokalbefolkningen protesterar alltmer på trängsel och som de uppfattar det dåligt uppförande hos turisterna.
Han gick med i Confederation of Trade Unions och började försöka organisera hamnarbetarna i denna en av världens största hamnar. De var då avvaktande för att gå med i facket. Rädda för att göra något som kunde riskera deras jobb. Men Stanley Ho vann deras förtroende, ibland över några glas öl.
– Arbetsförhållandena är hemska och det är en extrem stress. De har inga raster, ingen lunch, de utrymmen som finns för vila är fruktansvärda, de får sova på golvet. Lönen är fortfarande mycket låg, de tjänar bara 59 hongkongdollar i timmen och har inte haft en löneökning på 18 år.
Deras frustration delas av många i Hongkong.
– Vad är livet egentligen? Det är ju annat än bara arbete. En kranförare jobbar tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. En del stuvare jobbar tjugofyra timmar i sträck och sedan ledig i ett dygn. De har inte tid eller ork att dejta, umgås med vänner eller något annat, berättar Stanley Ho. I juni 2013 började de strejken. Först var det ett hundratal personer som marscherade fram till huvudkontoret för Li Ka-shings maktbolag Hutchinsson och demonstrerade. Därefter anslöt sig fler och fler, däribland nyckelpersonal i hamnens verksamhet som kranförarna. Under strejken bodde Stanley ute vid hamnen med strejkarna och varje dag kom hans mor med en flaska med hemlagad varm soppa. Strejken slutade med att arbetarna fick löften om lönehöjningar på 10 procent och kranförarna en timmes lunchrast och generellt förbättrade förhållanden.

Stanley Ho tror att Hongkong kan bidra till en positiv förändring i Kina, där oberoende fackföreningar är förbjudna. Men liksom andra aktivister jag mött tycker han att det mesta har blivit sämre sedan den nye ledaren CY Leong tog över fullmäktige 2012. Kritikerna menar att CY Leung är en smygkommunist och har gett honom smeknamnet ”Vargen”, ordet låter som en svordom på kantonesiska.
CY Leung utsågs i en fejkdemokratisk process där bara 1 193 personer fick rösta (av Hongkongs befolkning på sju miljoner). Medlemmarna av dessa valkommittéer är utsedda av etablissemanget, där storföretagen är viktiga aktörer.
Den kinesiska regimen har tidigare lovat att Hongkong ska få någon form av ”allmän rösträtt” i ”val” år 2017, men det mesta tyder på att Peking kommer manipulera så att det blir val med ”kinesiska särdrag”, med en ”nomineringskommitté” som bara godkänner regimvänliga kandidater. Det är en viktig orsak till varför känslorna är så heta bland Hongkongs demokrativänner just nu.
– Folk vill ha verklig demokrati, med en medborgare och en röst i val som är fria för alla att ställa upp i, säger Tanya Chan, 42 år. Hon kommer in på vårt möte på kafékedjan Starbucks klädd i en sportig gul kavaj och med glatt och livligt sätt som gör att man inte kan tro att det här är en medlem av Legco för demokrativänliga Civic party och dessutom jurist vid rätten. Hur är det att vara kvinna och i karriären i Hongkong?
– Det är inga stora problem att vara framgångsrik karriärkvinna i Hongkong. Men ser man på statistiken är väldigt få chefer kvinnor. I mitt parti finns många framgångsrika karriärkvinnor som partiordförande Audrey Eu, som är tippad som kandidat för rollen som exekutiv chef ifall Hongkong någon gång får fria val.
Problemet är att det går inte att ha ett balanserat liv och karriär samtidigt. Arbetsdagar på 10–12 timmar är standard och dessutom måste man äta middag med kunder på kvällen, ibland även på lördagar.
Hon berättar om planerna på att ockupera finansdistriktet Central för att få igenom budskapet om verklig demokrati. Tanya Chan är även med i en satirisk tv-show om politik. Hon blev demokratiaktivist för 25 år sedan, då hon chockad såg tv-bilderna från massakern på reformrörelsen vid Himmelska fridens torg i Peking. Hon är fortfarande ogift och har gått ut i pressen att hon inte kommer att gifta sig förrän Hongkong har fått demokrati. Sedan dess har hon haft skvallerpressen efter sig. De har bland annat skrivit att hon skulle ha varit med i en trekant med en känd rappare, något hon har avfärdat med att en ung rappare knappast skulle vilja vara med ”en gammal tant”.
– Men det har varit en del skandaler genom åren, säger hon och ler käckt. Sedan blir hon allvarlig:
– Det här året är avgörande för Hongkong, men jag tror vi kommer att stå upp och utkämpa det här slaget. Vi känner oss väldigt utsatta och det är farligt för det skapar en känsla av hopplöshet. Men det finns alltid hopp i Hongkong.


 

Guide

Res till Hongkong som fönstret gjorde

Därför Hongkong

Den främsta anledningen till att Hongkong årligen lyckas locka miljontals besökare är den tullfria shoppingen.
Men staden i sig själv och dess många sevärdheter utgör också en av världens stora turistmagneter. Aktuellt just nu är bl a det massiva kulturprojekt som kallas Western Kowloon District. Staden har avsatt 40 hektar för ett nytt konstmuseum, flera teatrar och konserthallar. Det moderna konstmuseet M+ som är under bygge har en svensk chef, Moderna museets förre chef Lars Nittve.


Resa dit

Från Sverige flyger inget flygbolag direkt till Hongkong. Med en mellanlandning finns många alternativ. Pris från omkring 5 000 kr.


Basfakta

• Turistsäsong: Bästa tiden att besöka Hongkong är vår och höst.
• Språk: Officiella språk är kinesiska och engelska.
• Valuta: Hongkongdollar (HKD). En krona är i skrivande stund värd cirka 1,2 HKD.


Boende

Jag brukar boka hotell genom Agoda.com som har rabatterade erbjudande. Om man är på lågbudget men vill bo mitt i staden så rekommenderar jag Wang Fath Hostel, Paterson Street A47, tredje våningen vid tunnelbanestationen Causeway Bay, utgång E. Ta till vänster och sedan vänster igen. Tel +852 289 510 15.


Äta

Det finns över 12 000 restauranger i Hongkong, från gatustånd med nudlar till lyxrestauranger med mat från hela världen.

Kantonesisk klassisk: Yixin i Wanchaidistriktet, en något överprisad restaurang som har hängt med sedan 50-talet. Här kan man fåkontroversiella klassiker som ugnsbakade fiskinälvor eller abalonesnäcka med gåsfot (undvik hajfensoppa, det är svindyrt, inte särskilt gott och världens hajbestånd är hotade). Jag rekommenderar hellre deras kycklinggryta med svarta salta bönor (195 HKD) och wokad kale med ingefärsjuice och kinesiskt matlagningsvin (98 HKD). Adress: 48–62 Hennesy Road vid tunnelbanestationen Wanchai. Tel +852 283 499 63.

Dim sum: Världens billigaste Michelinrestaurang Tim Ho Wan ligger på GF 9–11 Fuk Wing Street vid tunnelbana Sham Shui Po. Tel +852 278 812 26. Öppet 08–21.30 varje dag (för dim sum är egentligen en frukost).

Indisk: Gaylord. En av världens bästa indiska restauranger troligen. Varje gryta är som en karneval av kryddor. Åk till Tsim sha tsui metrostation upp till Ashley Road 23–25, tel +852 237 610 01. Efter middag rekommenderar jag att gå till tradjazzpuben Ned Kelly som ligger ett stenkast nedför gatan och ta en öl och njut av härlig stämning och svängig musik.


Läsa om Hongkong

The opium war – Drugs, dreams and the making of China, historikern Julia Lovells bok om kriget som ledde till att Hongkong blev en brittisk koloni och startade den nationalistiska motvåg i Kina som kommunistpartiet surfar på än i dag.

The world of Suzie Wong, bästsäljaren från 1957 om en ung brittisk artist och Suzie Wong, en prostituerad kvinna i Hongkong. Novellen har sedermera blivit en pjäs, film, balett och gett namn åt några av de slemmigaste krogarna i Asien.

The honorable schoolboy, John Le Carré. Agentgenrens mästare skickar den ”passionerade älskaren och erfarne hemlige agenten Jerry Westerby” till Hongkong för att utkräva hämnd på Karla, den diaboliske chefen för Sovjets spionapparat. John Le Carré kompenserar sin brist på kunskaper om Kina med en desto mer elak skildring av britterna i den gamla kronkolonin.


Åtta saker att göra i Hongkong

1. The Peak. Tiotals miljoner turister tar varje år spårvagnen upp 396 meter mot toppen på berget som utgör Hongkongön. Fantastisk utsikt över Hongkong och fina promenadstigar i grönskan.

2. Lamma Island och Lantau Island. En av Hongkongs mer okända attraktioner är skärgården. Mängder av gröna öar erbjuder utmärkt vandring och bad. Närmaste stoppet från Hongkongs centrum är Lamma. Från pir fyra i Central är det bara en halvtimmes båtfärd från centrum.

3. Världens mest subversiva bokhandel. Folkkommunens bokhandel i Causeway Bay mittemot megavaruhuset Times Square har en helt galen blandning av dissidentlitteratur, partiledares memoarer, engelskspråkig Kinaforskning och en uppsjö av skandalböcker om sexuella utsvävningar, maktkamp och korruption i politbyrån. De flesta böckerna är på kinesiska.

4. Festa på Lan Kwai Fong. Ölen flödar på Hongkongs berömda bargata.

5. Vandra längs Wing Lok street där butikerna säljer hajfenor och torkade sjöhästar i knippen, eller gå upp till Hollywood street och studera snusdosor från Qingdynastin.

6. Shoppa i Causeway Bay. Om tokshopping bland världens mest kända märken du är ute efter så är Causeway Bay platsen för dig.

7. Ostron och champagnebrunch. Fritt flöde av ostron och champagne på denna lyxiga brunch mellan 12 och 15 på söndagar. Kostar 728 hongkongdollar. 18e våningen på Sheraton Hong Kong Hotel & Towers i Tsim Sha Tsui, boka i förväg på +852 273 269 45.

8. Star Ferry. De gamla båtarna plöjer havsvattnet mellan Kowloon och Hongkongön, där skyskraporna med Victoriaberget i ryggen utgör en av världens mest spektakulära vyer.

Ursprungligen publicerad i nummer 3 2014