En tidning från ABF

Resor

Tevandra på Sri Lanka

En tropisk resa i koloniala fotspår

För bara några generationer sedan byggde brittiska plantageägare ett England i miniatyr på den tropiska ön Sri Lanka. I dag är deras herrgårdar ombyggda till hotell med minnet av de forna herrarna som huvudattraktion.

Det duggar. Nyansen på vägens röda jord skiftar från ros till rödvin när den blir våt. Vattendroppar samlas på tebuskarnas frodiga blad, så gröna att det nästan gör ont i ögonen. En gång var kullarna här på mitten av Sri Lanka täckta av tät regnskog. Här levde leoparder, elefanter och sambarhjortar. Men redan i mitten av 1800-talet höggs djungeln ner och djuren skuffades undan till reservat för att ge plats för teodlingar.

Jag går under ett jätteparaply med en svans av barn efter mig. Teföretaget Dimbulas plantage ligger mitt i Sri Lankas bergsområden. Plockarnas söner och döttrar är entusiastiska och glada och varvar tjat om godis och pennor. Plötsligt stannar de upp och spelar några rundor cricket. Sedan springer de i fatt oss och börjar tjata igen.

Lilla Sri Lanka är världens fjärde största teproducent och världstvåa efter Kenya på teexport. Teet utgör 15 procent av landets BNP och sysselsätter omkring en miljon lankeser. Sedan man har börjat förpacka teet här på ön och kunnat sälja till högre pris har lönsamheten ökat. Men de indiska tamilerna som utför det hårda manuella arbetet i teproduktionen får uselt betalt. Snittlönen för de kvinnliga plockarna är 25 kronor om dagen, vilket är extremt lågt även med lankesiska mått.

Jag blir bjuden att titta in i ett av radhusen där plantagearbetarfamiljerna bor. Två vuxna och tre barn trängs i ett rum. De har knappt några möbler. Kläderna hänger på linor längs väggarna. En enkel spis och en trampsymaskin lika antik som fabriken där mannen i familjen jobbar.

Jag promenerar vidare i regnet. Arbetarlängorna försvinner i regnmolnen som har bäddat in kullarna i bomullsmjuk väta. Framför mig, som i en dröm, tonar en jättelik byggnad fram. Vitt trä, snickarglädje, buckligt handblåst glas i spröjsade fönster. Tefabriken påminner mig om en grosshandlarvilla med punschveranda i Stockholms skärgård under Hjalmar Söderbergs och August Strindbergs belle époque runt förra sekelskiftet. En hägring från en annan tid och en annan världsdel – mitt i dagens Asien.

Även insidan av fabriken känns daterad: de gamla remdrivna och bullrande maskinerna har inte moderniserats sedan de kom hit i slutet av 1800-talet och på kontoret är möblerna så ålderdomliga att man skulle kunna förvandla allt till ett hembygdsmuseum.

På fabriken går jag en guidad visning genom hela tillverkningsprocessen och får till slut provsmaka te, slunga runt den sträva drycken i munnen och spotta ut den i en plåttratt, precis som på en vinprovning. Jag sörplar ljudligt för att blanda så mycket syre som möjligt i teet i munnen och riktigt känner hur de sträva taninerna gör kroppen gott. I alla fall inbillar jag mig det, påhejad av guiden.

– Svart te är rena medicinen. Men ha aldrig, aldrig i socker eller mjölk, då förstör du teets hälsobringande effekt, säger han trosvisst.

När den brittiske brukspatronen och hans fru satt på verandan till sin nybyggda bungalow hösten 1925 och tittade ut över sin teplantage kunde de konstatera att en vackrare plats var man tvungen att återvända till Skottlands högland eller norra Englands sjöar för att hitta.

Mellan de räta raderna av tebuskar såg de kvinnor med chokladbrun hud, karmosinröd bindiprick i pannan och stora korgar på ryggen sysselsatta med att plocka de gröna bladen. Från sin utkiksplats i den sköna skuggan kunde de precis skymta den spegelblanka sjön, som liksom deras bungalow har döpts till det skotskt klingande namnet Castlereagh.

Det var ett behagligt liv för herrskapet i Lilla England. Frun ägnade sig åt att odla blommor och grönsaker i den egna trädgården medan hennes man red runt på ägorna för att kontrollera att allt stod rätt till. Han inspekterade teplockarnas korgar och deras män som körde korgarna till fabriken där bladen lastades över på bandet i torkmaskinerna som hade tillverkats i Lancashire, Birmingham och Belfast. Det var kolonialismen i ett nötskal: tekniken kom från Europa, råvarorna och arbetskraften från kolonierna och förtjänsten, ja den hamnade i ett kassaskåp i ett fint hus i London. Nu sitter jag på samma veranda som patronen och hans fru, dricker ljuvligt blommigt te, äter rostat bröd med blåbärssylt och blickar ut över samma vy som de måste ha sett 87 år tidigare. Castlereagh och ytterligare tre bungalower som ligger utspridda med ett par kilometers mellanrum runt sjön har förvandlats till lyxiga kulturarvshotell, köksträdgården har försetts med pool men för övrigt har nästan ingenting förändrats. Rummen har renoverats varsamt för att behålla den ålderdomliga koloniala charmen, de som plockar och torkar te här i dag är barnbarnsbarn till dem som plockade och torkade te här då och deras bostäder är lika trånga och slitna som förr. De tamilska familjerna hade lockats hit från södra Indien, eftersom öns befolkning, till britternas förfäran, inte var intresserade av att slita hårt för så liten peng.

Den stora skillnaden är att européerna inte längre äger plantagerna. De nationaliserades 1972–73 för att i början av 1990-talet åter privatiseras, nu med inhemska ägare. När solen har sjunkit bakom mäktiga berg och middagen är uppäten går jag in i salongen, förser mig med skotsk whisky från barskåpet i mörkt tropiskt trä och sjunker ner i en av de blommiga sofforna.

Hotellchefen, Janaka Chandraratne, dricker te. Han är stolt över Castlereagh bungalow.

– Huset hade stått tomt i ett par år när vi tog över 2005. Allt var väldigt förfallet, men se dig omkring nu! Vad säger du?

– Imponerad, svarar jag och sippar på den ljumna whiskyn.

Castlereagh står för en sorts lyx som blir allt populärare. Här finns inga platt-tv-apparater, eller modern design, utan blankpolerad och upputsad historia. Det förflutna glänser och skimrar. Tunga mattor, kristallvaser, gamla kartor där landet stavas ”Zeilon”. Bilder som föreställer blommiga tekannor. Mörka trämöbler så blankfernissade att man kan spegla sig i dem. På nattduksbordet travar med gamla böcker med bruna skinnpärmar och spröda, gulnade sidor, allt för att ge rätta känslan.

Det var britterna som byggde den smalspåriga järnvägen för att kunna frakta tralådor med torkat te från plantagerna uppe i bergen ner till hamnen i huvudstaden Colombo. Därifrån seglade skutor mot Europa. Jag kliver ombord på det näpna tåget med skruttiga vagnar. Loket kämpar fram uppför spåren som ringlar in i kolsvarta tunnlar mellan bergsstäderna Hatton och Nuwara Eliya.

Det känns som om tåget går på övertid, som att det när som helst ska pusta för sista gången och förpassas till historieböckerna. Men likafullt är det fullsatt i dag.

Jag lutar mig försiktigt ut genom dörröppningen. Håret fladdrar, jag blundar, njuter, tittar, blir bedårad. Vilken föreställning! Vi åker rakt genom teplantagen, sveper tätt intill välansade tebuskar och ridåer av moringaträd, flagnade arbetarlängor och nyrenoverade disponentvillor.

Nästa dag sitter jag i en välstoppad storblommig soffa på The Hill Club i Nuwara Eliya. För sju kronor har jag blivit tillfälligt klubbmedlem, fått ett medlemskort som gäller en dag och kan njuta av mitt te och min club sandwich. Precis som brukspatronen från Castlereagh gjorde när han på sina lediga dagar tog tåget hit för att umgås med andra plantageägare. Jag pratar med Elisabeth, vars pappa var ordförande i The Hill Club ända tills han flyttade hem till England igen 1982, mer än tre decennier efter att Sri Lanka hade blivit självständigt från Storbritannien.

– Det var min pappa som på sextiotalet öppnade för medlemskap i klubben för alla, oavsett ras och kön. Innan var bara vita män välkomna, berättar hon och får det att låta som något oerhört radikalt.

Jag sveper med blicken över rummet: tekopparna med klubbsigillet med en tecknad leopard och texten ”Founded 1876”, de uppstoppade hjorthuvudena och den svartvita bilden på drottning Elisabeth II när hon besökte staden 1954, ett år efter sin kröning.

Nuwara Eliya var de brittiska plantageägarnas dröm om att återvända hem och ändå få vara kvar. Det var engelsmannen John Davy som 1819 hittade platsen vid foten av Pidurutalagala, Sri Lankas högsta berg. Här på 1 889 meters höjd över Indiska oceanen var klimatet så likt det i Skottland att han hade kunnat börja gråta av vemod. Här byggdes en kopia av en engelsk småstad med hus i Tudorstil, rosenrabatter, klippta häckar, snaggade gräsmattor och banor för hästkapplöpning och golf.

På den tiden var britterna hela världens herrar. 25 procent av jordklotets yta kontrollerades av regeringen i London och var och varannan britt hade en pappa, en morbror eller en granne som tjänstgjorde någonstans i imperiet där solen aldrig gick ner. I kolonierna kunde britterna leva lyxliv som sahiber (herrskap) med butler, städare, barnflicka, tvättare och privat kusk. Att återvända hem innebar ofta ett socialt kliv nedåt och ett tufft liv som kontorsslav i London, utan alla de bekvämligheter som fanns i kolonierna.

– Skulle min herre ha något emot att spela ett parti biljard med mig? frågar den vitklädde kyparen på The Grand som bara ligger ett par golfslag bort från The Hill Club.
Det känns som om han bara har gått och väntat att det skulle dyka upp en europé så att han kunde få väcka den slumrande, sepiafärgade kolonialhistorien till liv.

– Inte alls, tvärtom, svarar jag artigt och försöker härma hans överdrivet brittiskengelska accent för att därefter världsvant ta en slurk av min skummande öl av märket Lion Stout.
Han presenterar sig som Bala, är indisk tamil och är klädd i vit serveringsuniform med sarong. Hans farföräldrar kom hit från södra Indien för att jobba på plantagen när förra seklet var ungt.

– Nice try, säger han när jag missar grovt.

– Beautiful try, säger han när jag missar lite mindre grovt.

Han vinner förstås. Det är länge sedan en europé vann en biljardmatch över Bala. Det är länge sedan européer var herre på täppan i tedistrikten i Sri Lankas inland.

 


 

Te genom tiderna

 Te har odlats i Kina sedan 300-talet e Kr. Första tebusken importerades därifrån till Ceylon, som Sri Lanka hette fram till 1972, av britter på 1800-talet.
Vid mitten av 1800-talet var kaffe Sri Lankas största exportvara. Sedan kaffebuskarna hade drabbats av en bladsjukdom växlade man på 1870-talet om till teodling.
Det ursprungliga namnet på te är ett tecken som på rikskinesiska uttalas ”cha”, ett ord som lever kvar i exempelvis ryskans och hindins ”chai”.
Tedrickandet i världen har de senaste åren ökat kraftigt, möjligen som en effekt av den globala hälsotrenden.
Det mesta av teet från Sri Lanka exporteras till Ryssland och de forna sovjetrepublikerna.


 

 

Tevandra på Sri Lanka

 

Resa dit

Srilankan Airlines flyger via London eller Milano till Colombo. Qatar flyger från Stockholm till Colombo och Emirates från Köpenhamn, med bara ett stopp på vägen.
• Cirka pris 7 000 kr tor, dyrare kring jul och nyår. Billigare är att flyga via Indien, t ex till Bombay för cirka 4 500 kr tor, stanna några dagar och flyga vidare till Colombo för dryga tusenlappen.


Charterhistoria

 Sri Lanka var 1970-talets Thailand. Redan 1971 började Vingresor sälja resor hit. Under 1990-talet satte inbördeskriget stopp för turismen. Förra vintern kom charterbolagen tillbaka, i år flyger Apollo, Fritidsresor och Ving hit igen.

 

Tevandra 

 Ceylon Tea Trails hyr ut de fyra lyxiga bungalowerna som ligger utspridda kring sjön Castlereagh på Bogawantalawaplantagen nära staden Hatton. Här kan du vandra på egen hand längs grusvägar och stigar mellan tebuskar. Hotellet förser dig med karta, termos och matsäck och, om det behövs, paraply. De flesta bor två nätter och gör en dagstur, men man kan också vandra från bungalow till bungalow: prickar du in alla fyra blir promenaden drygt tre mil lång. Dubbelrum från 3 500 kr inklusive måltider, fria drinkar och studiebesök på fabriken för två personer. 

Andra dagsutflykter är en tur med tåget genom bergen, vandra upp till toppen av 2 243 meter höga Adams Peak, som är ett heligt berg för såväl buddister som kristna och muslimer, och besök i bergsstäderna Kandy och Nuwara Eliya.
www.teatrails.com

 • Boutique Sri Lanka och Sri Lankan Expeditions förmedlar något billigare boende på andra plantage.
boutiquesrilanka.com, srilankanexpeditions.com

 

Till tedistriktet

• Ta tåget från Colombo till Kandy, Hatton eller Nanu Oya (som ligger ett par kilometer från Nuwara Eliya) och sedan taxi sista biten till plantagen.
www.railway.gov.lk

 • Eller ta taxi. Hela vägen från en av badorterna på sydkusten eller flygplatsen, kostar cirka 600 kr för en resa som tar fyra–fem timmar.

 

Resa runt

• Det är lätt att ta sig runt, även om det tar lång tid. Vägarna är smala och gropiga, bussar och tåg ålderstigna. Förbokning är sällan nödvändigt. Det är bara att traska till tåg- eller busstationen, köpa biljett och hoppa ombord. Tågen går från Colombo till bergen och längs kusten söderut till Bentota, Galle och Matara.

• Eller hyr en egen taxi med chaufför för en dag, två dagar eller en vecka. På turistorterna vid kusten och på flygplatsen finns flera konkurrerande företag. Fem–sex dagars rundresa i taxi kostar från 1 500 kr och uppåt.

 

Bo kolonialt

 • I huvudstaden Colombo finns anrika Galle Face Hotel, med knirrande trätrappa och en del rum som är stora nog att spela badminton i. Dubbelrum från cirka 1 100 kr/natt. 

www.gallefacehotel.com

• I Colombos södra utkanter ligger charmiga Mount Lavinia Hotel, med vackra rum, gångavstånd till sandstrand och en bra restaurang med prisvärd buffé. Dubbelrum från 700 kr.
www.mountlaviniahotel.lk

 • I Nuwara Eliyia finns det historiska Grand Hotel, med dubbelrum från 600 kr. Som om imperiet aldrig hade fallit serveras lammstek med ytterst brittisk mintsås i matsalen.
www.tangerinehotels.com

Annars är det gott om såväl budgethotell som bed & breakfast över hela ön. Det går att hitta hyggliga rum inklusive frukost för 100–200 kr/natt.

 

Stränder

• De bästa stränderna ligger längs Sydkusten strax söder om den gamla holländska kolonialstaden Galle, som absolut är värd ett besök i sig. Här hittar du de vackra stränderna Unawatuna (lite mer utbyggt) och Mirissa (lite färre hotell, mer orört), som båda har gott om restauranger och hotell nära stränderna med ljus sand, klart vatten och fina korallrev. I Unawatuna bor man bra med ”hemma-hos”-känsla hos trevliga värdparet Smith på Ridee Villa.
Rideevilla.com

 • Lite lyxigare, med pool alldeles vid stranden i Mirissa bor man bra på Mandara Resort.
Mandararesort.com

 

Mat

Lankesisk mat påminner om indisk med ris och curry, men är ännu chilistarkare. Vid kusterna serveras färsk fisk och skaldjur. Hopper är en tunn pannkaka som serveras tillsammans med en curryröra eller stekt ägg. En traditionell efterrätt är watalappan, en pudding gjord på kokosmjölk och palmsocker och smaksatt med muskot.

 


Mer att läsa

Brixton Beach (Ordfront 2011), den lankesiska författaren Roma Tearnes tredje roman och den enda som har översatts till svenska. Den vackra, mustiga, tragiska och gripande berättelsen handlar om en familj som för fyrtio år sedan tvingas fly från oroligheterna på ön till exil i London.

Resan hem (Bonnier 1994), en skildring av ett svunnet Sri Lanka av den lankesiske författaren Michael Ondaatje, som också har skrivit Den 
engelska patienten. Anils skugga (Bonnier 2000), också den av Michael Ondaatje, är en ödesmättad roman som utspelar sig i skuggan av kriget och alla försvinnanden som drabbar tamiler och kritiska singaleser.

• Lonely Planets Sri Lanka är den just nu bäst uppdaterade guideboken.

 

Hårda fakta – Sri Lanka

Antal invånare: 21 miljoner.
Visum: Som turist får du 30 dagars visum vid ankomsten.

Valuta: Lankesiska rupier. 100 rupier är 6 kr.
Bäst tid att resa: December till mars.
Läs och skrivkunnighet bland vuxna: 90 procent för kvinnor, 95 procent för män.