Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Tio frågor

”Lite för svårt är bäst”

Hon är dansare, men också en skicklig pedagog som driver egen dansskola. Jennie Widegrens framgångsrecept är att göra det aningen för klurigt för eleverna.

Jennie Widegren

Ålder: 39.
Bor: Stockholm.
Yrke: Dansare, danspedagog, rektor, koreograf.
Bakgrund: Balettakademin i Stockholm och dansskolor i Los Angeles. Är en av grundarna av dansgruppen Bounce. Driver dansskolan House of shapes och är manager för dansgruppen Urban angels. Var koreograf vid invigningen av Friends arena. Har arbetat med bland andra Liza Minelli, Eric Saade och Lena Philipsson.

1. Vad är viktigast i ett ledarskap? 
– Att våga leda, att våga gå in och bestämma och visa hur gruppen ska göra. Att ta den rollen och det ansvaret.

2. Hur vågar du leda? 
– Genom att undervisa i ett ämne jag behärskar – dans. Sedan sätter jag alltid upp ett mål för gruppen och ser det som mitt ansvar att ta gruppen dit. Mitt ansvar är att komma med kunskap, sedan är det är gruppens uppgift att förvalta den. Jag försöker också alltid få med mig gruppen genom att inspirera.

3. Hur inspirerar du? 
– Jag försöker att hitta fram till känslorna. I stället för att säga ”hoppa” beskriver jag känslan, beskriver scenariot, försöker få dem att hitta känslan som får dem att vilja hoppa. Jag tror inte på att kommendera. Att kommendera kan få vem som helst att känna sig som en hund, men genom att inspirera blir det lustfyllt.

4. Hur får du med dig gruppen? 
– Genom att vara i stunden, och våga vara kvar i nuet. Många pedagoger kör enligt sitt schema – ”nu har jag gjort A, nu går jag till B”. Men det är ingen idé att gå till B, om alla inte har klarat av A. Det är mitt ansvar som ledare att se till att alla klarar A först, och det märker man om man är i stunden. Man måste våga vara kvar i skarven mellan A och B.

5. Har du fler knep? 
– Jag förbereder mig sjukt mycket och vet vad jag vill göra. Men sedan följer jag inte alltid mina förberedelser utan låter stunden avgöra. Det handlar om att få med gruppen.

6. Hur vet du vilken nivå du ska lägga undervisningen på? 
– Man tjänar på att göra det aningen för svårt för gruppen.

7. Varför?
– Om du får ansvar, tar du ansvar. Om jag stöttar och tror på att du klarar det, då är det lättare för dig att växa. Det är liksom ingen idé om det blir för enkelt. Precis lite, lite för svårt är bäst, det har jag lärt mig med tiden.

8. Lade du ribban för lågt tidigare?
– Nej, jag gjorde det alldeles för svårt. Somny ledare är man ofta ivrig och vill visa vad man kan. När jag kom på att ledarrollen inte handlar om att jag ska visa mig duktig, sänkte jag nivån kunskapsmässigt men höjde samtidigt nivån på mitt eget ledarskap och min egen pedagogik.

9. Förutom att vara pedagog är du också rektor. Skiljer sig sättet att leda på beroende på vilken roll du har? 
– Ja, det är olika roller. När jag som rektor leder våra trettio danslärare handlar det inte bara om att inspirera och entusiasmera, jag ska också få dem att förstå syftet med undervisningen. Jag ska sätta ramar, tala om vad jag kräver, men samtidigt ge plats till att de får vara sig själva och blomma.

10. Du är också koreograf. När får du dina bästa idéer?
– När man väljer ett tema, ett grepp på exempelvis ett nummer som jag koreograferar med en artist, och vi vågar köra det spåret fullt ut. När vi inte kompromissar – då blir det bäst.


Tre ledare jag beundrar:

■ Olof Palme, för att jag älskar människor som lever som de lär och brinner för allt de pratar om.

■ Charles Moore, jazzdanslegendar som jag haft förmånen att ha som lärare, för hans osvikliga engagemang och hans inställning att varje lektion är precis lika viktig.

■ Åsa Engman, yogalärare, för hennes inspirerande helhetstänk.

Fler som fått tio frågor om ledarskap i tidningen Fönstret: