En tidning från ABF

10 frågor

”Jag skämtar inte om tjocka”

Han är Sveriges kanske roligaste psykolog. Per Naroskin anser att en bra föreläsning ska vara som en bergochdalbana med humortoppar och allvarsbottnar.

Per Naroskin
Ålder: 53.
Yrke: Legitimerad psykolog och psykoterapeut.
Bor: I Stockholm.
Gör: Föreläser, medverkar i Sveriges Radios Spanarna. Har varit ståupp-komiker och skrivit flera böcker, bland annat Nyttan av att tala högt med sig själv (Brombergs).
Aktuell: Med boken Fuskaren som försvann (Norstedts). Från februari på turné med Niklas Strömstedt i showen Du borde gå och prata med någon.

 



1. Som talare är du känd för att blanda humor och allvar. Vilken funktion fyller humorn?
– Humor är avslappnande, gör oss mottagliga för allvar och får tiden att gå fortare. Man slipper träsmaken, samtidigt som humor befriar tanken och hjälper oss att se saker på ett nytt sätt.

2. Har du några principer när du använder humor?
– Jag drar aldrig sexistiska skämt. Jag skämtar inte om tjocka, om sexuella minoriteter eller etniciteter. Ska man använda under bältet-skämt – och det gör jag ibland – då får man göra det med finess, mer som en antydan.

3. Hur hittar man rätt humornivå?
– Vilken nivå man lägger sig på handlar om vilket mandat man har från publiken eller gruppen. Om de accepterar dig kan du göra nästan vad som helst, men det bygger på förtroende. De måste känna att du gillar dem och de måste gilla dig. Sedan finns det ju självklart tillfällen när man inte ska använda humor.

4. Några bra talartips?
– Hitta din stil och tänk inte så mycket på hur du ska vara. Vi är aldrig så kraftfulla som när vi är oss själva.

5. Du säger att många ledare känner sig pressade. Hur tacklar man pressen?
– I dag pratar man mycket om möjligheter, inte lika mycket om begränsningar. Det gäller att få pejl på handlingsutrymmet, koll på vad man kan påverka. Och många kör på maxfart, men ofta räcker det med styrfart, att vara steget före förändringar hos omgivningen. Det är stor risk att man går från maxfart till ingen fart alls.

6. Så ledarna ställer för höga krav på sig själva?
– Generellt ja, men samtidigt är det sunt att de är ambitiösa, ansvarstagande och vill göra skillnad. Men vi behöver hjälpas åt, fördela ansvaret och göra det möjligt för medarbetare och deltagare att ta ansvar. Det är jätteviktigt att se till att ha stöd och det är var och ens eget ansvar att våga kräva det.

7. Hur entusiasmerar en ledare sin grupp?
– Genom att brinna för sitt ämne och lämna luft för respons. Det är en balansgång mellan att ta plats med sitt ämne och lämna utrymme för andra. Man kan tänka på en kakelugn – om man lassar på för mycket bränsle på en gång, då spricker den. Men om man lassar på lite lagom och ser till att lågan får syre, då värmer den länge.

8. Vad är viktigast i en ledarroll?
– Att vara inkluderande, det är särskilt viktigt i pedagogiska situationer. Alla ska få känna delaktighet och gemenskap. Medarbetare som inte blir inkluderade på en arbetsplats blir motarbetare, i en cirkel försvinner de.

9. Något tips till cirkelledare?
– Definiera syftet! Varför är ni där? Du är inte där för att du ska få berätta allt du vet om fransk fonetik, utan för att alla ska lära. Ha varje möte i ljuset av det syftet.

10. Vilken ledarskapstrend ser du just nu?
– Kanske att vi börjar genomskåda attdet är just trender, men det betyder inte att vi ska slänga ut trender som situationsanpassat, demokratiskt eller coachande ledarskap. Det finns något att plocka ur alla trender.


 

Tre ledare jag beundrar:

■ Einar Hirdman, min tysklärare i skolan. Han var otroligt entusiasmerande och hade förmågan att både bekräfta och utmana. Så ska en bra ledare vara – få alla att känna att de kan lite till.

■ Nelson Mandela för att han, förutom att förespråka försoning, inte väjer för komplexiteten i världen.

■ Sissela Kyle, skådespelare och regissör. När jag lyssnar på hennes resonemang inser jag vilken bra ledare hon är.

 

Ursprungligen publicerad i nummer 4, 2012