Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Författarmöte

Helena Thorfinn

Hon skriver thrillers i tropikerna

Hon är SVT-journalisten som blev biståndsarbetare som blev författare. Om somrarna i Sverige tystnade HELENA THORFINNS vänner när hon berättade om människor hon mött i slummen, på ambassaden, på bordeller och på skandinaviska klubben i Bangladesh. <br>– Då bestämde mig för att skriva en roman, säger hon.

HELENA THORFINN
Ålder: 53 år.
Familj: Man, två vuxna söner och en dotter i tonåren.
Bor: Sedan i våras i USAs huvudstad Washington D.C.
Böcker: Innan floden tar oss (2012), Den som går på tigerstigar (2017).
Aktuell: Lanserar snart sin egen biståndsorganisation Meshewe (Mig, hon, vi) som samlar in pengar till lokala krafter som jobbar för att flickor ska gå i skolan så länge som möjligt.

Intervjun görs med Facetime, så vi kan se varandras arbetsplatser i våra mobiltelefoner. Helena Thorfinn håller upp mobilkameran för att visa mig utsikten från sitt skrivbord hemma i Burmas huvudstad Rangoon. På min lilla skärm ser jag palmer och pagoder sticka upp ur ett gytter av tak.

– Här ute brukar jag sitta och skriva, men nu är det för varmt så jag måste gå in, säger hon och stänger dörren till altanen.

Snart 15 år har gått sedan hon slutade arbeta som journalist, började jobba för biståndsorganet Sida och fick en tjänst som handläggare på svenska ambassaden i Bangladesh huvudstad Dhaka. Där utspelar sig debutromanen om biståndschefen Sofia och hennes medföljande man Janne, som med 120 000 sålda ex blev en oväntad succé. En thriller om en ambitiös småbarnsmammas engagerade kamp för mänskliga rättigheter var på inget sätt en given storsäljare. Även uppföljaren, som kom i våras, sålde bra och nu vill förlaget snarast möjligt ha del tre om Sofias och Jannes fortsatta äventyr i tropikerna.

– Men just nu skriver jag på en helt annan bok, en mer politisk och självbiografisk om vad som har hänt i Burma under de tre år jag har bott här, säger hon.

Helena Thorfinn flyttade till vad som dittills hade varit en sluten militärdiktatur några månader innan sannsagan om Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi kröntes med att hon vann landets första fria val. Hon har på plats kunnat bevittna hur den tidigare demokratiska ikonen knappt själv verkar begripa varför det internationella samfundet vänder henne ryggen då hon tillåter folkmord på Burmas muslimska minoritet rohinga.

– Alla västerlänningar här är deprimerade. Men burmeserna vägrar ge upp hoppet, de står fortfarande bakom ASSK. De anser utrensningen av rohingier vara en nationell säkerhetsfråga som utländska betraktare ”inte begriper”.

Det där med hoppet är centralt för att förstå Sydostasien – och hur det är att leva i djup fattigdom. Kanske är det just att hon ser varje individs eget hopp om en bättre framtid för sig själv och sina barn som gör Helena Thorfinns romankaraktärer så trovärdiga.

– Alla människor har drömmar, alla vill få det ett snäpp bättre. Jag har träffat fattiga som inte drömmer om ett hus i Hollywood, de drömmer om att täta hålet i det cementrör de bor i så att det inte ska regna in i morgon.

I hennes romaner får jag syn på nyanserna i de liv som majoriteten av jordens befolkning lever, under gytter av tak i megastädernas slum. Min personliga favorit är Mina, syster till Sofias och Jannes barnflicka. Hon är en skicklig entreprenör som lyckas navigera runt de extrema patriarkala strukturer som detaljstyr miljoner kvinnors liv. Utan att trampa vare sig sin man eller svärfar på tårna bygger Mina upp ett både modernt och lönsamt företag.

Att böckerna är fiktiva hindrar inte att journalisten i Helena Thorfinn låter verkliga problem bli en del av berättelsen. Det är ingen slump att Sofia snubblar över fakta som tyder på att tjänstemän och politiker belönar lojala poliser som lyder order och torterar misstänkta med tjänster som FN-soldater.

– Den skönlitterära formen är oslagbar, jag får ett mycket större genomslag. Som författare får jag sitta i tv-soffor med ministrar, det hade jag aldrig fått göra om jag skrivit reportage eller gjort en dokumentär om samma saker.

Vad är det du vill berätta?

– Jag vill visa på komplexiteten i att jobba med bistånd och mänskliga rättigheter. Hur många särintressen det finns som sätter käppar i hjulet för såna som Sofia, som försöker rädda världen. Egentligenär fattigdomen onödig, vi vet hur vi skulle kunna avskaffa den. Men särintressena är så starka, jag har själv upplevt hur goda intentioner slits isär.

Hon skriver thrillers i tropikerna