Två nationaldagar,
två ideal
Midsommarafton står för sill och potatis och klansamhällets urgamla traditioner. Nationaldagen låter oss å sin sida fira att vi är medborgare i en demokrati och de fri- och rättigheter som det ger oss. Fönstrets STIG-BJÖRN LJUNGGREN finner anledning att fira båda dessa högtidsdagar.
AV STIG-BJÖRN LJUNGGREN
NATIONALDAGEN OCH MIDSOMMARAFTON
När: 6 juni och 23 juni.
Varför: De är Sveriges två nationaldagar – den officiella, och den spontana. Två högtidsdagar som fokuserar på två olika aspekter av livet – kulturarvet och regelverket.
Midsommarafton är vår egentliga nationaldag, medan den officiella nationaldagen inträffar den 6 juni. Mellan dessa två nationaldagar finns en intressant dragkamp. Mellan två ideal som vi alla bär på.
Dels det ideal som kommer ur vår kultur och traditioner, vår bundenhet till släkt och hembygd. Dels det ideal som säger att alla människor är jämlika och medborgare i Sverige, ett ideal som hyllar allas likhet inför lagen.
Skillnaden mellan den egentliga och den officiella nationaldagen säger därför mycket om vår samhällsutveckling – från en hembygdsbaserad mystik till ett abstrakt medborgarsamhälle.
Vi kommer ur ett samhälle som styrdes av naturen – av årstid, kyla och värme, ljus och mörker, av huruvida det vi sått verkligen skulle ge skörd även i år. Ett Sverige med många, små självständiga regioner, där traditioner, dialekter och framför allt föreställningen om ett gemensamt blodflöde håller samman grupper.
Ur detta lokalbaserade klansamhälle har vi utvecklat en global nationalstat som dessutom är tänkt att fungera på en global arena. Det är ett samhälle som styrs efter administrativa rutiner, där exempelvis klockan är dominerande samordningsinstrument, engelska kommandospråk och pengar det som beskriver värden. Och där människor hålls samman av en föreställning om en medborgargemenskap.
Förr styrde alltså årstiderna och solen och anförvanterna människors verksamhet. De var inte medborgare i ett land, utan hörde till en hembygd och en släkt, Efternamnet berättade vem du var och legitimerade dig. Det var i denna gemenskap som din trygghet och identitet byggdes. Och samfundet hölls samman av en hederskultur som tvingade fram lojalitet med gruppen, oavsett din egen önskning.
Och eftersom solen styrde människors verksamheter kom dess gång på himlavalvet också att mejsla ut traditionella högtider. Därför fick vi midvinter – och midsommar, bägge kraftigt förstärkta på våra breddgrader på grund av årstidernas skiftningar mellan minus 20 och plus 20.
Det är därför en del av vår hederskultur att på midsommar ska det göras något spektakulärt. Färskpotatis och jordgubbar anbefalles!
Men ovanpå detta klansamhällets traditioner har lagts ett lager av medborgarskap. Vår legitimitet i dag bygger på att vi har ett personnummer. Utan dessa siffror kan vi inte längre bo och försörja oss normalt i Sverige. Och för att dessa nummerförsedda medborgare ska känna sig hemma i en föränderlig värld har det inrättats en nationaldag, den 6 juni.
Nationaldagen kan ses som en av många insatser som staten har genomfört isyfte att göra alla till jämlika medborgare. Folkskolans inrättande, rösträttens genomförande, välfärdsstatens alla trygghetsnät har genomförts för att vi inte längre ska se blodsgemenskapen som det vägledande. Utan vi ska ha frihet att forma vårt eget öde, oberoende av andra, så långt det någonsin är praktiskt möjligt.
Således, det är mellan Nationaldagen och Midsommarafton som dragkampen mellan medborgaridealets ambitioneroch klansamhällets traditioner utspelar sig. Vems Sverige som vinner beror – ett enskilt år – helt på vilken av dessa dagar det regnar minst. Varför vi väljer att hatvå nationaldagar, för säkerhets skull. I valet mellan en vikingatida mjödsejdel och medborgarsamhällets röst-sedel har vi goda skäl attföredra – bägge.
