Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Klassiska svin

– tio bästa böckerna om kulturmannen

Han är frånstötande, men också tilldragande. Världslitteraturen älskar honom – det har skrivits hundratals klassiker om Kulturmannen, från 1600-talets Tartuffe till dagens Hugo Rask. Fönstrets ULRIKA KNUTSON har utsett de tio bästa.

Vem är egentligen Kulturmannen? Han har stötts och blötts, både på skämt och blodigt allvar. Många minns att de har träffat honom, ändå är han en gäckande skugga. Både hjälte och liten sprätt, tilldragande och frånstötande, drömprins och ett riktigt svin. Precis som trollen kan han ställa till stor skada i dunklet, men han riskerar att spricka i solskenet.

Ofta är Kulturmannen en stor förförare, som speglar sig i Don Juan. Erövringen är allt, kärleken intet. Han är också karriärist, som går över lik för attfå det han vill ha: kontrakt eller en plats i solen. Brudarna är dekorationer på vägen mot målet. Att Kulturmannen saknar hjärta är sant. Men trots att han är en stor skurk, i litteraturen är han evigt älskad.


 

Hela listan

Molière: TARTUFFE, 1664.
Tartuffe är en belevad, kultiverad och gudfruktig man – och en slipad bedragare. Han nästlar sig in i en familj för att komma åt pengarna. Herrn i huset, Orgon, blir bortkollrad av Tartuffe, och lovar bort sin dotter trots hennes tårar. Här är det kvinnorna som genomskådar den hycklande Kulturmannen. Tartuffe själv kommer inte in på scenen förrän i tredje akten, men man känner hans närvaro eftersom alla talar om honom. Det skulle han gilla!


Choderlos de Laclos: FARLIGA FÖRBINDELSER, 1782.
”Jag föddes för att hämnas mitt kön och härska över ert”, skriver markisinnan de Merteuil självsäkert till greven de Valmont, hennes älskare. Valmont är en Kulturman av den gamla stammen, och tvångsmässig förförare. Men frågan är om han inte har sin överman i markisinnan. De två slår sig ihop i ett grymt och raffinerat spel med ett ungt kärlekspar. Att manipulera andras känslor, att härska och söndra ger den sanna glädjen. Ett fascinerande porträtt även av den hänsynslösa överklassen.


Lord Byron: DON JUAN, 1818.
Många har skildrat häradsbetäckaren Don Juan, inte bara Byron, utan också Molière, Mozart, Peter Handke och Lars Gyllensten. Juan, som förförde tusentals kvinnor innan Stengästen slet ner honom i helvetet. Men Byron vände på begreppen. Hans Don Juan är en manlig oskuld, som förförs av kåta kvinnor, från piratdrottningar till Katarina den stora av Ryssland. Och Byron sparade varken på erotiken eller humorn. Hans version gjorde skandalsuccé över hela Europa.


Alexander Pusjkin: EUGEN ONEGIN, 1823.
Onegin är en rysk dandy som lever loppan i Sankt Petersburg. Han ärver en gård och blir godsägare på landet. Han förför Tatjana, avvisar henne och riktar in sig på hennes lillasyster Olga, vännen Lenskijs fästmö. Lenskij utmanar Onegin på duell. Lenskij dör och Onegin överlever. Långt senare möter Onegin med ishjärtat Tatjana, som gift sig rikt. Nu är det Onegin som blir kär, men hon ger igen med samma mynt. Glöm det, grabben. Tatjana låter Kulturmannen smaka sin egen bittra medicin.


Henri Beyle Stendhal: RÖTT OCH SVART, 1830.
Strebern Julien Sorels väg till stjärnorna går via sängen. Som mycket ung informator förför han närmast pliktskyldigt sin arbetsgivares fru. Konsten har han läst sig till i en bok. Att kurtisera, att låtsas svårtillgänglig och cool är ett svårt spel, som Kulturmannen och Förföraren måste behärska till fulländning. Rött och svart är en läsvärd klassiker, en fantastisk roman om klass, kärlek, religion och politik – och den nymornade individen.


Charlotte Brontë: JANE EYRE, 1848.
Den mest kände mannen i Jane Eyre är förstås Mr Rochester, en drömprins. Han är bara kuturell på lediga stunder. Mest stampar han omkring i stallet och ser tjurig ut under buskiga ögonbryn. Kulturmannen här är i stället prästen St John. Blek och skön är han, men en demon. Han är kär i en söt direktörsdotter, men vill gifta sig med enkla Jane för att hon passar bättre som missionärsfru i varmt klimat. Kärlek erbjuder han inte, bara hårt jobb, för Guds – och Kulturmannens – skull. Se upp, Jane!


Leo Tolstoj:  KREUTZERSONATEN, 1890.
I sin dagbok redovisar Leo Tolstoj sin tilltagande svartsjuka mot hustrun Sonjas pianolärare. Han vill få henne att erkänna. Genom sina borrande frågor driver han henne till hysterins brant.– Du är ett monster! skriker hon. Då kramar han om henne – ”jag vet att det brukar ha god effekt”. Hela upplägget använder Tolstoj sedan i den gastkramande novellen Kreutzersonaten. Men där sticker den svartsjuke Kulturmannen Pozdnsjev kniven i hustrun. Hon dör, han blir frikänd.


Anton Tjechov:  MÅSEN, 1895.
Kulturmannen i Tjechovs klassiker är författaren Trigorin. Bara skrivandet är heligt för honom. Men på sitt vänligt förströdda sätt lyckas han odla förhållanden både med den jämnåriga aktrisen Irina och den unga flickan Nina. Den förälskadeNina går på pumpen, riktigt ordentligt, men vacklar vidare i livet. Den som inte överlever Trigorins framfart är den unge Konstantin, själv författare och Ninas pojkvän. Konstantin är gjord av klenare virke.


Gösta Knutsson:  PELLE SVANSLÖS PÅ ÄVENTYR, 1939.
Elake Måns spänner sin gula ögon i katten Pelle, visar klorna och mobbar honom i alla katternas åsyn. Bill och Bull hejar på. Men trots att Måns är så elak får han nästan alltid som han vill. Han smickrar och smilar och ljuger. De andra katterna hör vad de vill höra. Måns är finast i stan, alla vill vara med honom. Till och med Pelle låter sig charmas på nytt, och går i fällan varje gång. För Måns är en sann Kulturkatt.


Lena Andersson: EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE, 2013.
Ester Nilsson håller föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter han själv, och går nästan upp i limningen av narcissistisk förtjusning. Det blir ett möte med följder. Kärvt, sakligt och roligt dissekerar Lena Andersson Kulturmannens möte med sin kvinnliga stalker. Hugo är gift, han vill både ha kakan och äta den. Ester vill baka den. Men hennes hängivenhet får Hugo Rask att ducka förtvivlat. Alla bedrar sig själva i jakten på Kärleken.