Fönstret

Vi som vågar

Runtom i Sverige finns det tiotusentals av dem. Modiga män och orädda kvinnor som vågar utmana sina egna rädslor och samhällets fördomar om vad folk i deras ålder bör eller inte bör göra.
Vi har träffat en pensionär som har vågat sig ut på internet, en tonåring som dansar folkdans och en handläggare på Skatteverket som äntligen vågar sjunga även när andra hör på.

”I början var jag skräckslagen”

Ann Resare
Pensionär som har vågat börja använda datorn.
Ålder: 72 år.
Bor: Nacka.
Gör: Mycket föreningsaktiv pensionär.
Något jag nyss vågat: Jag har bränt ner semesterbilderna på cd-skiva. Det är min stora triumf!

”Jag är föreningsmänniska och sköter nästan alla kontakter via mejlen. Jag tycker det är underbart att kunna ta kontakt med folk utan att störa dem och utan att behöva tala om vädret och hur de mår.
I föreningsarbetet är det ofta snabba frågor, och via mejlen får jag snabba svar. Det tar mycket mer kraft att ringa upp. Att gå ut på internet är otroligt berikande, jag använder inte uppslagsböcker längre. Det går fortare att gå ut på nätet och så är informationen modernare.
Och när det gäller recept har jag helt gått över till tasteline.se. Mina kokböcker är ju från 1960-talet, och vi har börjat diskutera om vi ska ta ut dem ur köket, recepten på nätet är sundare. Och så skriver jag mycket på datorn, i Word. Jag var lite rädd i början, det har ju hänt att jag har tappat bort stycken med text och det gjorde mig skräckslagen. Nu är jag inte rädd längre, men jag är fortfarande mer försiktig än mina barnbarn. Jag vet vad jag kan och håller mig till det. Ibland ber jag barnbarnen om hjälp.”

”Modig? Jag antar det”

Mattias Lindberg
Tonåring som vågar dansa folkdans.
Ålder: 18 år.
Bor: Vallentuna.
Gör: Går tredje året på gymnasiet.

”När jag berättar att jag dansar folkdans brukar folk först tro att det är ett skämt, det är ju inte så vanligt, direkt, med tonåringar som dansar i folkdräkt. Och ibland har jag fått lite kommenterar i skolan, inget taskigt eller så, men de vill att jag ska visa när vi ska dansa på gympan.
Men jag har hållit på så länge att det inte är något jag tänker på. Jag började dansa när jag var fyra år, bägge mina föräldrar dansar och min pappa tränade oss så det var naturligt för mig att följa med. Jag känner mig inte modig för att jag dansar folkdans, men jag antar att jag är det. Det är resten av familjen som övertalade mig att börja dansa, men nu dansar jag för mig egen skull, helt klart. Kadriljer är roligast, när man står i en fyrkant och dansar mot dem mitt emot. Men det är den sociala aspekten med dansen som är viktigast. Vi är med i en förening och vi dansar och umgås hela sommaren. Vi har en bra sammanhållning och några fester varje år, kräftskivor och midsommarfester. Några dansare i min ålder umgås jag med på fritiden.”

”Tillsammans med andra vågar jag mer”

Per Cronberg
Som har vågat börja sjunga i kör.
Ålder: 43 år.
Bor: Tumba.
Gör: Handläggare på Skatteverket.
Sak jag nyss vågat göra: Börjat spela fiol. Jag vill kunna spela folkmusik utantill, tillsammans med andra, och det tror jag att jag kommer att klara en dag.

”Innan jag började sjunga i kör sjöng jag inte alls, trots att jag är väldigt musikintresserad och ofta går på konserter. Jag tror ingen annan hade några synpunkter på hur det lät, det var jag själv som satte begränsningarna. Det är så lätt att kvalificera sig som en som kan eller inte kan sjunga, jag förstod inte att det är en träningssak.
Nu är vi ett gäng som sjunger varje måndag och jag ser det som att vi tränar rösten på samma sätt som man tränar kroppen när man ger sig ut och springer. Ett par gånger per termin uppträder vi i kyrkan. Man skärper sig när man sjunger inför andra, men man står inte där ensam. Man är en del av ett kollektiv och tillsammans med andra vågar jag mer. Det blir som en adrenalinkick, samtidigt som jag sjunger blir man pigg och glad. Efter att ha sjungit i en timme är jag väldigt nöjd och känner mig stärkt. Mitt mål är att kunna bli så modig att jag vågar sjunga sånger av Elvis Costello ensam, när någon spelar piano till.”