Fönstret

Caroline af Ugglas

”Därför kan jag lära alla sjunga!”

Varje vecka leder sångaren Caroline af Ugglas en av Sveriges största körer. En kör där alla som vill får vara med. Men hon är konstnär också. Och så har hon skrivit en bok som räddar livet på folk.

Plötsligt står jag där och gör det jag aldrig tidigare har vågat, men väldigt länge har velat. I en sal full av helt främmande människor sjunger jag högt, så högt att det faktiskt hörs:

”I am a passenger ... And I ride and I ride.”

– Attityd! ropar Caroline af Ugglas från scenen i frikyrkan i Stockholms innerstad som är stor nog att rymma körens 1 200 medlemmar.

Klädd i sin helt egna kombination av rutigt och randigt, svartvitt och knallfärgat som jag känner igen från intervjuer och lekprogram i tv plutar hon scenvant med läpparna och skjuter fram ena höften och uppmanar oss att göra detsamma.

”Vågar jag?” hinner jag tänka innan Caroline är där och berömmer oss.

– Precis, jävla skitbra!

Stämningen stiger, jag rycks med och så gör jag det. Jag går i roll och blir Iggy Pop för en minut, kanske två. Det känns märkligt – och mäktigt:

”I look through my window so bright ...” Som många andra av dem som varje tisdagskväll sjunger i Kör för alla med Caroline af Ugglas och hennes man, musikern Heinz Liljedahl, fick jag långt innan puberteten klart för mig att jag var en sådan som sjöng falskt och borde hålla tyst. Därför blir jag glad ända ner i tårna när Caroline af Ugglas under vår intervju några dagar senare håller ett brandtal om en mänsklig rättighet som jag inte hade tänkt på att jag hade – rätten att sjunga.

– Nu blir jag nästan lite predikant. Sången är det vi har fått för att läka oss själva. Det är fult att ta detta ifrån människan!

Hon pratar engagerat om hur intolerant det är att gnälla på människor som sjunger hellre än bra. Och om forskningsresultat som visar att när vi sjunger frigörs endorfiner som gör oss lyckligare, gladare och friskare.

– One song a day keeps the shrink away – en sång om dagen håller psykologen borta, det är mitt motto, säger hon glatt.

Har man läst hennes bok Hjälp, vem är jag? (Piratförlaget) vet man att hon talar av egen, stundtals plågsam erfarenhet.

Caroline af Ugglas var ett stökigt barn (hennes föräldrar sade länge att de hade sex barn, ”en Angelica och fem Caroline”) som blev en strulig tonåring (som testade gränser bland annat genom att sprejmåla fasaden på ett grannhus) och en psykiskt skör ung kvinna som gjorde tokiga saker (hon firade sin 25-årsdag i häktet efter att på skämt ha stulit plånböcker på krogen) och länge åt lyckopiller för att hålla depressionen stången. En av de saker som fick henne att inte gå under var bandet, som hon sjöng med flera gånger i veckan.

Resten är, som de säger, ett stycke svensk populärkulturell historia: Caroline af Ugglas tvingas överge bandet för att få skivkontrakt, via skivbolaget träffar hon Heinz Liljedahl som producerar hennes platta och som hon gifter sig och får barn med. Tillsammans gör de text och musik till ytterligare fem skivor, inklusive två låtar som Caroline af Ugglas sjunger i Melodifestivalen (Tror på dig, 2007, och Snälla snälla, 2009).
Och så blev den tidigare smala och alternativa sångaren så populär och folkkär att hon fick vara med i både Så ska det låta och På spåret (som hon vann tillsammans med Göran Hägg 2007).

Tillbaka till predikan om allas vår mänskliga rätt att sjunga sig glad och frisk och hur det faktiskt är möjligt att lära alla att sjunga. Caroline af Ugglas håller en hel liten föreläsning som börjar med att fa små barn sjunger helt rent, men att de flesta skulle lära sig sjunga så småningom om de bara fick lära sig lite sångteknik och fortsätta att träna sitt gehör genom att sjunga tillsammans med andra tills de blev en elva, tolv år. Men i stället slutar många sjunga, alldeles för tidigt.

– Lärarna i min dotters skola lägger låtarna så högt att jag inte heller klarar det, fast jag är sångare. Då ger man många barn ett dåligt självförtroende och många lägger av.
Kör för alla bygger på en pedagogik som Carolines mamma, logoped och sångpedagog, har tagit fram. Yvonne af Ugglas startade sin Kör för alla redan i början av 1990talet och för tio år sedan började Caroline och Heinz Liljedahl med sin egen kör, med en punkigare och poppigare repertoar.

Målgruppen är alla vi utan Céline Dionambitioner som vill våga sjunga till husbehov och kanske på kalas.

– Egentligen räcker det med att gäspa, säger Caroline af Ugglas. För det som händer när någon med lite normaltaskigt gehör anstränger sig för att försöka pricka en ton är att struphuvudet åker upp och lägger sig för stämbanden.

– Då blir det spänt, och spänt är lika med falskt.
Om man försöker gäspa samtidigt som man sjunger så åker struphuvudet ner automatiskt.

– När du gäspar ger du plats för stämbanden att ge en avslappnad ton och en avslappnad ton blir ren, till 97 procent.

Utgångspunkten är att vi alla har förutsättningar att lära oss sjunga – på samma sätt som vi alla kan lära oss räkna och skriva. En del lär sig lätt, vi andra får kämpa lite hårdare.

– Är man dålig på matte får man extralärare, är man dålig på sång så får man inte vara med. Man borde få extralärare i sång också! Sången är ju fett mycket viktigare än matten!

Ännu några dagar senare åker fotografen Madeleine Söder och jag hem till familjen af Ugglas för att ta bilden till Fönstrets omslag. Deras moderna vita villa ligger på en höjd ovanför en av Mälarens vikar några mil norr om Stockholm. Bredvid bor Carolines föräldrar i ett rött hus med vita knutar. Här, i kanten av en äng med gigantiska ekar som för flera sekler sedan planterats för att bli krigsskepp i svenska flottan, har Caroline af Ugglas tillbringat alla sina barndomssomrar och här bodde hon periodvis ensam i en liten stuga under sin stormiga ungdom. Bland röran av gummistövlar och gymnastikskor i hallen ligger två par platådojor, som jag känner igen från tv.

– De är tillverkade av en skomakare i London, han gör skor till dockorna på Madame Tussauds vaxkabinett i London och till Lady Gaga också, berättar Caroline.
På väggar i kök och vardagsrum hänger stora oljemålningar, som alla föreställer henne själv.

– De torkar. Jag har sålt så bra så jag måste måla nya tavlor hela tiden, förklarar hon. För Caroline af Ugglas är konstnär också. Just nu är visas hennes färggranna tavlor på ett galleri i Malmö, tidigare har hon ställt ut i både Göteborg och Stockholm.
Förutom sig själv så är röda clownnäsor ett av hennes återkommande motiv. På en tavla (Näsan i vädret) kastar hon upp jättestora röda näsor i luften, på en annan (Nosar i skogen) går hon i en pelarsal av trädstammar och plockar clownnäsor i en korg.

– Vi har alla clownnäsor på oss ibland, fast en del av oss vet inte om det. Men det är bara om man är medveten om sin clownnäsa som man kan ta av den, säger hon. Till hennes övriga kreativa bedrifter hör programidén Körslaget. Den kläckte hon och Heinz när de höga på endorfiner var på väg hem efter en kväll med kören.

– Jag ville få ner prettostämpeln på kören, få folk att fatta att man kan göra de flesta låtar i körversioner, även Iggy Pop.

Med hjälp av en kompis på ett tv-produktionsbolag utvecklade de idén.

– Vi fattade att det skulle vara lite kul, lite tävling, lite kändisar, lite vanligt folk och lite reality.

De spelade in ett provprogram. Men när ingen svensk tv-kanal vågade satsa, döptes idén om till Clash of the choirs för att marknadsföras i USA. Hösten 2007 ringde telefonen i den vita villan och plötsligt hade Sverige exporterat sitt första så kallade tv-programformat till Amerika. – Det var från NBC och de undrade om vi ville komma på inspelningen om några veckor. Det kunde vi inte, men vi firade hemma med champagne!

Och det var först efter att bland andra stjärnorna Patti LaBelle och Michael Bolton lett två av körerna i den amerikanska versionen som svensk tv köpte in idén och gjorde Körslaget, med Caroline af Ugglas som en av de första körledarna 2008.
Det ordnade livet i den vita villan vid Mälaren, med kylskåpsdörren full med teckningar och lappar från dagis och skola är fjärran från det kaos som hon beskriver i Hjälp, vem är jag? Boken är en ordagrann skildring av hennes psykoterapisessioner hos psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson och har en del med att göra att den som nu googlar Caroline af Ugglas hittar intervjuer och reportage med detaljer om hur dåligt hon har mått, hur illa hon har behandlat sina föräldrar och tidigare pojkvänner. Det är på, nästan över, gränsen till vad man vill veta om någon man inte känner. Men genom att vara öppen med sina svagheter och skavanker hoppas hon kunna hjälpa andra. – Kan jag öppna mig och berätta blir det lite lättare för alla de som går omkring och känner sig konstiga. Det är mänskligt! Vi är alla lika under solen.

”Jag får ofta mejl från människor som säger att jag har räddat deras liv”, skriver hon i förordet. På scen, som artist och som körledare, blir hennes inställning att inget är pinsamt en tillgång.

– Jag får nästan alltid alla att slappna av. Jag har nämligen inga hämningar själv. Det är nog det som smittar, konstaterar hon.

När fotografen är klar med sina bilder kommer Heinz Liljedahl hem. Han har varit och storhandlat och fyller snart hela hallen med vita papperskassar, size large.

– Kan inte du plocka in maten? Jag måste måla, säger Caroline af Ugglas.

Den lilla ligisten, som snodde pappas burkar med tjära och målade om grannars källare, har vuxit upp och blivit en nästan alldeles vanlig tvåbarnsmamma som – faktiskt – kan lära alla sjunga. Som fortfarande får mejl av människor som säger att hon har räddat deras liv. Och som fått mig att fundera på att börja sjunga i kör.