Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Katrine Marcal

Debattera

– på engelska


Häromveckan var jag på kvinnofrigörande utbildning. I London. Det var en workshop som handlade om att lära sig debattera. Säga ifrån. Våga tala på möten i det extremt mansdominerade brittiska näringslivet. Det hela var sponsrat av ett engelskt mousserande vin, vilket höjde den inledande fnissnivån. Själv var jag gravid och sur. 

Tillställningen leddes av representanter för en välgörenhetsorganisation som i flera år har ägnat sig åt att lära fattiga barn den i England så viktiga konsten att tala. Debattteknik är grundläggande i de brittiska eliterna vare sig de är juridiska (och man debatterar i peruk) eller politiska (där hela systemet bygger på att två män på var sin sida av parlamentet står och kastar välformulerade förolämpningar mot varandra). I skolor dominerade av barn från arbetarklassen lär man sig inte dessa ting utan de hör till privatskolorna och elituniversitetens värld. Detta försöker den här välgörenhetsorganisationen att ändra på.

Att tala inför folk dyker ständigt upp i undersökningar om människors värsta rädslor. Just kvinnor tenderar också att uppvisa mer av dem, studier visar att pojkar pratar mer än flickor hela vägen från förskolan till universitetet. Även om vi inte uppfattar det så. I experiment där kvinnorna har talat lika mycket som männen uppfattar lärare och deltagare det som att kvinnorna har dominerat till 90 procent. En kvinna behöver med andra ord inte säga mycket för att uppfattas ha sagt för mycket.


Kursledarna bad om fem frivilliga. Några kvinnor räckte upp handen och fick ställa sig där framme. ”Tänk er att ni befinner er i en luftballong” deklarerade den entusiastiska workshopledaren. ”Luftballongen håller på att sjunka och det enda sättet att rädda någon av är att kasta alla de andra överbord, nu måste ni argumentera för varför just ni ska vara den som överlever! SÄTT I GÅNG!” De stackars frivilliga hetsades fram i denna helt konstruerade debattsituation och blev blekare och blekare om nosen.

Efter detta fick vi lära oss engelsk debattformalia. Hur man exempelvis avbryter en talare genom att ställa sig upp, lägga en hand på huvudet och sträcka ut den andra samtidigt som man vrålar ”POINT OF INTEREST!”. Då får man göra ett kort instick.

Vi skulle öva på detta i grupper. Seminarieledarna gick runt och skrek om att vi inte fick ägna oss åt ”konversation”. Vi var tvungna att just ”debattera” – ta diametralt olika åsikter och till varje pris försöka bevisa att vårt eget perspektiv var det enda rätta. Nästan alla grupper misslyckades. Hela tiden gled vi in i att lyssna på varandra. ”Nej! Ni måste debattera!” ropade seminarieledarna. Jag gick därifrån genomsvettig.

Det hela fick mig emellertid att tänka: Om det nu är så att kvinnor formas till att i högre grad vilja lyssna och förstå andra i ett möte, än att till varje pris öppna munnen bara för att markera sin egen status, är det enbart något dåligt? Att kvinnor främst är benägna att ta ordet när de känner att de har något att komma med? Skulle inte många möten bli bättre av att fler fungerade såhär? Av att fler ställde verkliga frågor i stället för att hålla egen monolog? Och varför ska frigörelse alltid vara att marginaliserade grupper tvingas lära sig de mest aggressiva och på många sätt löjliga vanorna hos de traditionella eliterna? Innebär verklig frigörelse inte bara att lära sig debattera, men också att förändra sättet vi debatterar på?”

POINT OF INTEREST!”