Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Katrine Marcal

I dag är vi

alla beatniks

De kallar det för ”Kunskapen” och det skrivs precis såhär med stort K. Det är vad som går igenom hjärnan på föraren när du sätter dig i en taxibil i London och säger din adress. Det finns inget mönster i Londons gatunät. Inget system att lära. Du måste helt enkelt memorera allt. Gata för gata. Två till fyra år tar det. Sedan får du köra de svarta taxibilarna.

Londons taxichaufförer har bokstavligen en större hjärna än resten av befolkningen. Deras Hippocampus sväller upp av att behöva minnas alla gatunamn, det har neurologerna vid University College of London visat. Det var väl därför som han var så ursäktande, taxichauffören som körde mig. Han förklarade snabbt att anledningen till att han hade en liten dataskärm framme i bilen inte berodde på att han hade glömt ”Kunskapen”. Det var för att GPSen kunde visa något som hans hjärna inte kunde: var trafiken hade stockat sig.

”Kunskapen” som får Londontaxiförarnas hjärnor att bli större går numer att ladda ner till vilken mobiltelefon som helst. Det tar några sekunder. För att köra Uber är allt du behöver en bil, ett körkort och en smart telefon. Sedan kan du hämta upp passagerare.

De kallar det för ”gig-ekonomin” och det sägs vara den nya arbetsmarknaden.

Ordet gig, var ursprungligen ett slanguttryck bland musiker. Det syftar på ett jobb som du har blivit bokad för. På 1950-talet skrev beatnikförfattaren Jack Kerouc om hur han hade ”ett gig” vid järnvägen i San José. Det var ett sätt att berätta att jobbet han gjorde bara var ett sätt att försörja sig tillfälligt och inget som definierade honom. Jag är ju egentligen författare/skådespelare/poet. Denna syn på arbete var förstås beatnikkulturens uppror mot 1950- och 1960-talets starka norm av stabila livstidsanställningar, hela vägen mot den hägrande guldklockan.

I dag är vi alla beatniks, i alla fall enligt nya ekonomiska analyser av arbetsmarknaden. Att köra Uber är ett exempel på ett gig i den digitala ”gig-ekonomin”. Det är enkelt, flexibelt och du kan bestämma helt själv när du jobbar. 12 procent av alla svenskar arbetar minst en gång om året mot en digital plattform: Taskrunner där du utför småtjänster åt andra mot betalning, eller Testbirds där du testar dataprogram.

Gig-ekonomin har sina fördelar. Långt fler personer är villiga att hämta andra människors kemtvätt för Taskrunner än att arbeta på en kemtvätt. Timlönen är i många länder ungefär densamma men med Taskrunner kan du kontrollera när och hur mycket du jobbar. Gig-ekonomin skapar möjligheter för folk som annars inte hade fått in en fot på arbetsmarknaden: studenter, hemmafruar och pensionärer. Om tryggheten och lönen är dåligi nästan alla branscher där du kan få ett jobb ger gigen dig i alla fall flexibilitet. Du bestämmer när du jobbar. Inte chefen.

Men problemet med gigekonomin är förstås samtidigt uppenbart. För var är egentligen skillnaden mellan gig-ekonomin och systemet med daglönare och råhuggare i Sverige för drygt hundra år sedan? Att du måste ladda ner en app? Ordet gig antyder att det hela rör sig om ett jobb som du glatt kan dra från. Men för alla dem som inte har den möjligheten? De som inte bara kan rulla vidare på vägen med Jack Kerouc? För dem blir ”gig” bara ett hipsterklingande namn på samma gamla otrygghet.