Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Kulturredaktören

Svenskans fulaste ord

I somras fick Svenska dagbladets läsare skicka in sina nomineringar. Och på årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg korades vinnaren: ”förgätmigej” är svenskans vackraste ord. Själv höll jag på tvåan, ”snöflinga”.

Om någon skulle komma på att i stället fråga om svenskans fulaste ord så skulle jag nominera ”könsmaktsordning”. Vet inte varför, men jag tycker det är snudd på äckligt och använder det ogärna.

Bland mina politiskt korrekta vänner behövs det å andra sidan sällan. I vår åsiktskorridor behöver ingen övertygas om att man inte behöver hata män för att tro på den osynliga hand som ser till att vad än flickor och kvinnor gör förlöjligas medan det pojkar och män tar sig för tas på största möjliga allvar.

Själv märker jag av den där äckliga ordningens osynliga hand varje gång jag bänkar mig framför brasan med en ljudbok i hörlurarna (senast Den sista utvägen av Denise Mina – rekommenderas!) och tar fram min stickning. För varje gång jag gör det skäms jag lite. Så tantigt! Så fånigt!

För några år sedan intervjuade jag Louise Waldén som var aktiv i Grupp 8 när hon gjorde en forskningsstudie om cirklar i textilt hantverk i ABF. Hon berättade om med vilket förakt dåvarande finansministern Gunnar Sträng (S) hävde ur sig att ”det ska inte folkbildningen hålla på med, det är ju något som mina fastrar gör!”.

Jämför gärna med attityden till herrfotbollsfans, supportrar och kommentatorer!


Så nu har jag bestämt mig. Jag ska öva mig på att sticka offentligt, utan att skämmas minsta lilla gnutta. Kanske nästa gång jag tar bussen till svärfar i Ångermanland. Eller i en av de fina fåtöljerna i den ombyggda entrén till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Medan jag varvar räta och aviga maskor ska jag fundera på vad det är som får mig att tycka att ”könsmaktsordning” är svenskans äckligaste ord.