Fönstret

Livsfarligt uppdrag

– hon räddar indiska barn från sexslaveri

Det börjar med en cirkel om sexslavar. Det leder till ett möte med en ung indisk kvinna som riskerar livet för att frita barn som hålls fångna på bordeller. Fönstret är med när fyra tonåringar från Helsingborg åker till Indien för att lära sig mer om trafficking – om barn som säljs, köps och tvingas till sex.

FÖRE

Förväntan hänger i luften när vi bänkar oss i det lilla grupprummet på Filbornaskolan. Viktorija Zymantaite, Moa Forssman, Frida Persson och Emma Fredriksson har just börjat det tredje året på gymnasiets medielinje och det här är första gången som de träffas i den cirkel om trafficking som ABF ordnar på skolan.
   – Hej och välkomna!
   Cirkelledaren Günther Heerén hälsar hurtfriskt och delar ut stenciler. Sedan han gick i pension lägger han en ansenlig del av sin vakna tid på att jobba som frivillig för Stop India, en organisation som försöker hindra bordeller i New Delhi att sälja sex med barn och dra dem som gör det inför domstol. Det var han som 1998 inledde samarbetet mellan ABF i Helsingborg och Roma Debabrata, som leder Stop India.
   – Roma kom till Sverige och föreläste om sitt arbete. Nu är hon min syster, säger han.

Det låter så osannolikt, det han börjar med att berätta. Att en professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Delhi på sin fritid bedriver underrättelseverksamhet för att kunna planera och genomföra fritagningar av barnslavar från stadens bordeller.
   – Får Stop reda på att det finns en flicka på en bordell går de dit och hämtar ut henne, säger Günther Heerén.
  Fritagningarna sker i samarbete med polis och flickorna som befrias tas om hand av myndigheterna.
  – Stop har bra kontakter med poliser på hög nivå. På lägre nivå är poliserna ofta korrupta och kan varna bordellägare så att de hinner gömma undan barnen, berättar Günther Heerén.

Vi avslutar med att titta på en amerikansk dokumentär om Stop India.
  – Beautiful baby beauty, lockar en inkastare på J.B Road i New Delhis bordellkvarter.
Filmen får oss att börja ana hur farligt och komplicerat det är att befria en slav. Stop Indias medarbetare har blivit både slagna och inlåsta under räderna, men hittills alltid klarat sig. Om fritagningen lyckas kan många flickor aldrig återvända hem. Samhället lägger skulden och skammen på dem. Ibland säljs flickor som har befriats igen, ibland väljer de själva att gå tillbaka till bordellen på grund av missbruk – eller för att de har mycket svårt att leva ett normalt liv.
  – Det är inget annat än modern slavhandel, säger cirkelledaren Günther Heerén med återhållen ilska.
  Första träffen är slut och tjejerna vinkar hej då till mig i korridoren.
  – Ja, hej då! Vi ses i New Delhi!

PÅ PLANET

Det är minus tolv grader när Finnairs flight lyfter från Helsingfors med destination NewDelhi. Tjejerna är förväntansfulla och spända. Men det är med dubbla känslor som vi spänner fast säkerhetsbältena. Resfebern pirrar i magen, samtidigt som ordet ”jättekul” fastnar i halsen.
– Det ska bli intressant att få se med sina egna ögon. Det är så svårt att förstå annars, säger Moa Forssman.
Sju timmar senare landar vi på Indira Gandhi International Airport. Tervetola, welcome to New Delhi, mina damer och herrar!

PÅ PLATS

Ett kaotiskt myller passerar utanför den vita minibussens fönster. I den hysteriska trafiken trängs det nya medelklass-Indien – shining India – med det gamla, smutsiga och fattiga. Stadsjeepar susar förbi uråldriga kvinnor i trasor, med tiggarstavar. Små barn leker kusligt nära den ständiga strömmen av bilar, motorcyklar, cyklar och rickshor med och utan motor. Vi är på väg till huset som Stop byggde för sex år sedan, då de fick en tomt i utkanten av Indiens gigantiska huvudstad till skänks. På vad som kallas familjehemmet bor just nu 47 flickor, vi är tillsagda att inte ställa några frågor om deras bakgrund.
– De ska inte ständigt behöva påminnas om att de är offer. Då kan de aldrig gå vidare, säger Romas man Chakrabartow Debabrata som också är engagerad i Stop.
– Trafficking är det grövsta av alla brott mot mänskliga rättigheter, fortsätter han. Många av flickorna vi befriar är så känslomässigt störda och det kan ta två tre år innan de kan fungera normalt igen. I början kan de fråga: ”Varför har ni räddat mig? Vad ska jag göra nu?”

Vanligen är flickorna tolv, tretton år när säljs, ibland av en förälder, ibland av en släkting eller granne, ofta för så lite som sextio kronor. På bordellen tvingas de till sex för att betala av en skuld på tusentals kronor som ägarna (ofta kvinnor) säger sig ha betalat för dem. Ett samlag kostar cirka trettio kronor, barnen tvingas ta emot ett tiotal kunder per kväll – för det mesta utan att få ett öre betalt. I början utsätts de ofta för systematisk misshandel och hålls inlåsta, sedan brukar det räcka med våld och hot om våld för att de inte ska våga rymma.
När vi kommer till familjehemmet är det förmiddag och de flesta av barnen är i närmaste skola.
– Där vet ingen vad som har hänt dem. De säger att de är föräldralösa, säger Prabati som arbetar som föreståndare.
Hon visar oss de rymliga och prydliga sovsalarna, där flickorna sover i två- och trevåningssängar. Vi hälsar på några flickor som sitter och syr väskor, som Stop India säljer. Och på några som håller på att laga lunch till oss i det stora, ljusa köket. De som bor här får också lära sig att odla grönsaker, klippa hår, göra skönhetsbehandlingar och – när de blir äldre – köra bil. Tanken är att ge dem möjlighet att försörja sig själva. En dag i veckan kommer en danslärare hit, en annan dag kan de som vill träna självförsvar.
Ett tiotal av flickorna som bor här just nu har fritagits från bordeller. Andra är här för att de har misshandlats eller löper stor risk att säljas.
– Som hon där, den lilla, i randiga tröjan, säger Roma Debabrata och nickar diskret.
– Hon och hennes syster satt på golvet på ett sjukhus där deras mamma låg och dog. En man hade hällt bensin över henne och tänt på. När jag kom dit hade mamman just dött, och flickorna satt där och kramade varandra så hårt de kunde, berättar hon.

Berättelsen säger mycket om hur illa fattiga kvinnor och flickor behandlas i Indien, utan att någon reagerar. Och om de attityder och den fattigdom som gör det möjligt att sälja barn.
Likt en erfaren fåraherde låter Roma Debabrata ögonen spela över flickorna som vimlar runt de svenska besökarna på den välansade gräsmattan. Tanken är att besöket här ska inspirera gästerna till fortsatt engagemang mot trafficking. Stops verksamhet är helt beroende av donationer.
– Många förändras för livet efter att ha varit här. De får en helt annan syn på världen.
En flicka från Västerås åkte hem och samlade in 140 000 kronor på sin skola, berättar Günther Heerén.
– Mami! ropar en flicka och får genast lite uppmärksamhet och en pratstund.
– De kallar mig så, och visst är jag deras mamma. De får stanna här så länge de vill. Jag vill ge dem deras barndom tillbaka, säger Roma Debabrata.
Frågan är vilka som är mest blyga, svenskorna eller indiskorna.
– Excuse me, ursäkta mig, var ligger landet du föddes i, frågar en flicka i röd kofta och ögon som glittrar av nyfikenhet.
Hon heter Chahad och är så liten och spinkig att vi gissar på elva, kanske tolv år.
Hon säger att hon är sexton. Senare får vi veta att hon bara har bott här i tre veckor.
– Titta på henne nu! säger Roma Debabrata.
I dag är den första dagen sedan hon kom hit som jag har sett henne glad. Ute på gården tar kommunikationen
ändå fart till slut. En indisk flicka har lärt sig måla händer med henna och snart har Helsingborgstjejerna sirliga mönster över händer och underarmar.
– Det ser ut som en tatuering, tycker Emma Fredriksson.
De har med sig en dvd från den konsert som ABF i Helsingborg ordnade för att samla in pengar till Stop India i höstas. Viktorija, Frida, Emma och Moa förklarar att de var med och hjälpte till.
Sedan sätter någon på musik och plötsligt exploderar rummet i ett spontant utbrott av ren glädje. De indiska flickorna börjar dansa med en sådan energi och livsgnista att det inte går att sitta still.

Volymen skruvas upp. Busvisslingar och gälla rop skär igenom luften, stämningen stiger till kokpunkten. Själv känner jag mig som en elefant omgiven av små, graciösa väsen med extrem taktkänsla och total kroppskontroll.
Men Chahad, hon i den röda koftan, dansar inte. Hon sitter uppkrupen på ett bord och stirrar rakt framför sig. När hon ser att jag ser, ler hon mot mig. Men glittret i de nyss så glada ögonen har slocknat.
Tänker att jag måste fråga Roma Debabrata vad som har hänt med henne, vad hon har varit med om, hur och varifrån hon blev räddad, varifrån hon kommer och vem som har sålt henne och varför och hur det gick till.
Men jag gör det inte. Mitt journalistjag vill berätta hennes historia. Men mitt vanliga jag orkar inte med den.
Vi tackar för oss och med bilden av två små smutsiga systrar som kramar varandra på ett kallt betonggolv medan deras mamma ligger och dör bredvid dem etsad på näthinnan åker vi därifrån.
– De uppskattar nog livet mer än de flesta av oss, säger fotografen Sumit Dayal på vägen hem.

KRONPRINSESSAN

– Jag har alltid burka eller nikab på mig. Om de får se mitt ansikte kan jag inte komma tillbaka igen.
Hon heter Rinku, är tjugosex år, nygift och bor tillsammans med sin man i en egen liten lägenhet på Stop Indias familjehem. Hon är liten och spenslig och ger ett skört intryck. Men det är hon som gör det. Hon som, klädd i svart slöja, kliver in på bordellerna och tillsammans med polis tar med sig elva-, tolv- och trettonåringar därifrån.
– När vi kommer in skriker alla. Flickorna och kunderna, alla springer åt alla håll. Flickorna har små gömställen där de låser in sig, berättar Rinku.
Hon vet, för att hon har varit där själv. Rinku var bara elva år när hon såldes till en av Delhis bordeller och fjorton år när Roma Debabrata klev in och tog med sig henne därifrån. Hon var den första flickan som Roma Debabrata räddade.
– Alla flickor säger att de har det bra på bordellen, att de är där av egen fri vilja och att de är kära i sin hallick. Ibland måste jag använda våld för att få dem att följa med.

Rinkus övertag är att hon vet, av egen förfärlig erfarenhet, precis hur hjärntvätten av flickorna går till. Och hon vet varför flickorna gömmer sig när de ser en polis. Vet att när polisen kommer till bordeller är det oftast för att få mutor av ägarna och för att kräva sex utan att betala. Och att om de inte får tillräckligt med pengar, händer det att polisen tar med sig en flicka till stationen och våldtar henne där.
Larm om att det finns barn på en bordell får Stop India ofta från sina kontakter i slummen. Ibland kan det vara en förtvivlad förälder som vill ha hjälp att få ut sin dotter, ibland en sexköpare.
– Det ringde en man häromdagen. Han hade varit kund på en bordell och mött en flicka som bara grät och ville därifrån. Men jag dömer honom inte. Han har ett hjärta, och han har gjort en god gärning. Det är mer än de flesta, säger Roma Debabrata.

I SLUMMEN

Stanken slår emot oss så snart vi kliver ur minibussen. Det är i slumområden som detta som flickorna som säljs till stadens bordeller har vuxit upp. Andra kommer från byar på landsbygden. Flickorna från Helsingborg har satt på sig sjalar över huvud och axlar för att visa respekt. Många som bor här är muslimer.
För att se var den moderna slavhandel börjar kliver vi in i ett av husen där en kvinnogrupp har samlats. Med den där donationen ihopsamlad på en gymnasieskola i Västerås har kvinnorna bildat en mikrokreditförening.
Medlemmarna kan låna små summor till låg ränta och få hjälp och stöd av varandra. De presenterar sig med namn och berättar hur många barn de har.
– Tio, svarar en kvinna. Nio döttrar och en son.
Chakrabartow Debabrata frågar och får bekräftat att ja, sonen är yngst. Han vänder sig mot oss och förklarar hur systemet med hemgift, som betalas av brudens familj, gör att risken för att flickor ska säljas ökar med antalet döttrar i en familj som varken har råd att gifta bort dem eller att låta dem bo kvar hemma.
– Förmodligen har hon utsatts för enormt tryck att föda en son. Hade hon inte gjort det hade hon kunnat bli torterad av sin man. Det här är en familj som vi försöker hålla ögonen på, säger han.
Vi berättar lite om oss själva.
– Jag heter Viktorija och jag är student. Jag är väldigt glad över att kunna resa hit till Indien och träffa er.
– Jag heter Frida och jag tycker att ni har väldigt vackra kläder. Ni är så färgglada!
Utåt sett utgör den här kvinnliga självhjälpsgruppen och undervisning för barn som av olika anledningar inte går i den vanliga skolan Stop Indias verksamhet här.
– Men sedan har vi en dold agenda – att försöka stoppa våld mot kvinnor i hemmet, hejda spridningen av hiv-aids och förhindra att småflickor säljs. Det kan man inte jobba med öppet, det skulle aldrig accepteras säger Chakrabartow Debabrata.
Under många år har Stop India byggt upp ett nätverk som slår larm när de misstänker att någon tänker sälja ett barn. Det var en av dem som ringde och berättade om de där två flickorna som satt och kramade varandra medan deras mamma låg och dog på sjukhuset.
Jag slår mig ner bredvid Nagima, en fyrabarnsmamma, som är en av Stops informatörer.
– Förr så var jag rädd för polisen. De brukade schasa i väg mig när jag kom. Men sedan jag började arbeta med Roma är jag inte rädd längre, hon har gett mig styrka. Nu tar polisen fram en stol när jag
kommer, säger hon.

Flera gånger har hon lyckats förmå polisen att hindra män från att slå ihjäl sina fruar, och pappor och mammor från att sälja sina döttrar. Och flera gånger har hon vittnat i domstol mot dem som har gjort det.
– Nu är jag berömd här i Bawana, alla vet vem jag är och de vet att de kan komma till mig med information, säger Nagima och ler stolt.
Det har gjort denna slummens hjälte oerhört utsatt. Flera gånger har hon hotats till livet.
– Efter att en man hade hamnat i fängelse för trafficking sökte hans bror upp mig. Han tryckte upp mig mot en vägg och sade: ”Jag vet när du ska dö. Och hur.”
Chakrabartow Debabrata översätter, jag drar efter andan, Emma Fredriksson från Helsingborg suckar.
– Man kan inte sätta sig in i deras situation. Det går inte, säger hon och skakar på huvudet.
Ute på gatan överraskar den igen, den där livsglädjen som fattigdomen inte lyckas ta kål på. Deltagare i en dramacirkel för barn står förväntansfullt uppradade på scenen, en tunn matta som har bretts ut på den sandiga gatan.
Cirkelledaren förklarar handlingen – en pappa vill inte låta sin dotter gå i skolan och några trafficker försöker lura henne, men Stop India griper in. Sedan dör pappan i aids och flickan får gå i skolan. Propaganda, javisst. Men i allra bästa syfte.
Föräldrarna i publiken småler stolt när de små skådespelarna levererar sina långa repliker med kraft och övertygelse. De läser ur uppslagna handflator och puffar på låsascigaretter.
– Det här är verkligen folkbildning! utbrister ABFs verksamhetschef Kristin Spolander som är med på resan.

En av flickorna sticker ut. Hon har en grå, virkad liten hätta och skådespeleri verkar vara hennes grej. Hon säger att hon heter Jannat och att hon är tio år. Hon visar sig vara ett av sju barn till kvinnan i föreningen, hon som berättade att hennes man nyligen hade dött av en elchock då han skulle laga något.
– Hon sade till mig att hon ville bli pilot, säger fotografen Sumit Dayal. Fråga varför, ber jag.
– För att min pappa hade velat det, svarar hon.
Jag tänker på vad Roma sade. Att det är när en pappa eller mamma dör som risken för att ett barn ska säljas är som störst.
På väg därifrån möter vi, tack och lov, hoppet igen. Glada, unga och starka flickor i nedre tonåren kommer gående i vita och rosa skoluniformer. De pratar och skrattar. Jag tänker på vad Roma sade. Att det bästa sättet att förhindra trafficking är att se till att flickor går i skolan så länge som möjligt.
– Det här ger mer än att besöka turistmål som Taj Mahal, säger Moa Forssman.

HEMMA IGEN

Moa Forssman och de andra har fullt upp med att ta igen missat skolarbete. Och med att ta till sig ett nytt perspektiv på livet.

– När jag sitter här och redigerar bilderna från slummen på min dator inser jag hur bra jag har det, säger Moa Forssman.

Hon tycker att det är svårt att förklara för kompisar vad hon har varit med om.

– Även om man visar bilder så fattar de inte riktigt hur det var. Det är skönt att man har någon att dela upplevelserna med.

Innan de åkte samlade tjejerna tillsammans in 10 000 kronor till Stop, pengar
som de nu har bestämt ska gå till Stops projekt i slummen.

– Det var de som berörde oss mest, säger Moa Forssman.
Efter studenten hoppas hon komma in på en fotolinje på en folkhögskola.

– Om jag inte gör det vill jag fortsätta se världen, bortom turistfasaden. Jag skulle gärna bli volontär på något projekt med barn i Afrika.

Och Günther Heerén? Han håller på att förbereda nästa cirkel. Hittills är två gymnasieelever i årskurs två anmälda.

HJÄLTE

ROMA DEBABRATA hade jobbat mot fattigdom i slummen flera år när hon bildade Stop India 1998. Två år senare klädde hon sig själv i burka och gick in på en bordell för att frita Rinku, som i dag arbetar med att befria sexslavar. De senaste tre fyra åren har Stop India befriat 127 flickor från bordeller.

I samarbete med myndigheterna har Stop India under samma tid tagit hand om ytterligare 192 barn för att de riskerar att säljas eller för att de har farit illa.
Stop India har också hjälpt till att återförena dryg 300 flickor, som har fritagits från bordeller, med sina familjer, många av dem i Nepal. Läs mer på Stopindia.org

BARN SOM SEXSLAVAR

Ingen vet hur många barn som hålls som slavar och tvingas till sex.
• Amerikanska UD uppskattar att 500 000 barn säljs till bordeller – varje år.
• Enligt en artikel av Bruce Willis och Berry Levy i forskningstidskriften The Lancet är siffran dubbelt så hög, en miljon. Om året.
• Uppskattningar av antalet tvångsprostituerade barn i världen varierar mellan tre miljoner och tio miljoner.
• Varje barn kan ha tio tolv kunder per kväll. Det innebär att tiotals miljoner män betalar för att ha sex med barn. Varje dag, varje natt året runt. Källa: Half the sky

VILL DU OCKSÅ ORDNA EN LÄS OCH RES-CIRKEL?

• Kontakta Madelene Hansson på ABF Norr, som har koll på ABFs internationella arbete.
• För tips och inspiration: Abf.se/globalkoll och Palmecenter.se
• ABF och Palmecentret håller studiecirklar på nätet för dig med internationellt engagemang.
• Från Olof Palmes minnesfond kan du söka pengar för bland annat internationella studiecirklar.
Läs mer på Palmefonden.se