Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Resor

Bättre än safari

– som volontär kommer du lejonen riktigt nära

På Antelope Park i Zimbabwe kan du som volontär komma nära djuren på ett helt annat sätt än turister som åker på safari. Du får vandra med unga lejon över savannen och gulla med lejonungar. Samtidigt bidrar du till att rädda den hotade lejonstammen.

Chauffören gör plötsligt en vänstersväng och trycker gasen i botten. Jeepen kränger av grusvägen och vi famlar efter något att hålla oss i när vi brakar nedför savannens sluttning. Runtomkring är det afrikanska mörkret kompakt och tjockt som bläck, i fjärran lyses himlen upp av blixtarna från en åskstorm.

Skymningen har fallit och vi är ute på en så kallad night encounter (nattligt möte) där vi från ett jeepflak har kunnat följa lejonhonorna Tuli och Thembiles jakt. Men de har plötsligt försvunnit ut i mörkret och nu följer vi deras spår i hög hastighet.

Efter en kort stund rullar vi in i en skogsdunge och när jeepens framlyktor slås på ser vi de två kraftfulla lejonens silhuetter. De vankar oroligt av och an kring en oformlig kropp på marken och i en enda ivrig rörelse reser vi oss upp för att kunna se bättre. Har de lyckats fälla ett byte?

Men det visar sig att de har hittat ett kadaver av en impalaantilop. Guiderna vill att jakten fortsätter ännu några timmar och motar bort lejonen från den döda kroppen. Jeepen backar ut från buskagen och vi börjar köra igen. I mörkret ser vi lejonhonorna som vandrar några meter bort, två bleka skuggor, vakna och med alla sinnen på helspänn.

Bara två dagar tidigare kliver vi på en luftkonditionerad buss i Zimbabwes näst största stad Bulawayo. Utanför passerar det karakteristiska landskapet: torr och gul bushstäpp, enstaka gröna träd och enkla lerhus med stråtak. Efter några minuter hör vi bussvärdens röst i de knastriga högtalarna.

– Låt oss nu ta en stund tillsammans för att be. Käre himmelske fader, börjar mannen och fortsätter med att be Gud om en trygg resa för oss.

Runtomkring oss knäpper de zimbabwiska medresenärerna händerna i bön. Majoriteten av invånarna är kristna – när Zimbabwe var en brittisk koloni kom många västerländska missionärer till landet, som då hette Sydrhodesia. År 1980 blev Zimbabwe formellt självständigt men har i perioder präglats av konflikter. På senare år har många zimbabwier flytt på grund av ekonomiskt sönderfall och politiskt kaos. Att besöka landet som turist är dock säkert, särskilt för den som bokar en arrangerad resa. Zimbabwe, ska vi lära oss, är överraskande tryggt och välkomnande.

Ett bussbyte senare svänger vi in på en lerig grusväg och efter en kvarts skumpig färd ser vi Antelope Parks lodge breda ut sig. Vid grindarna får vi sakta in och släppa förbi fyra elefanter som korsar vägen i sävligt tempo. När vi kliver ur bilen ser vi en zebra som står och betar på en intillliggande gräsplätt och på väg mot receptionen blir vi förbisprungna av en flock frustande hästar. Vart har vi kommit egentligen?

Antelope Park grundades redan 1965, då främst som en park där besökare kunde få uppleva närgångna möten med afrikanska djur. I dag har parken ett ambitiöst uppfödningsprogram, med målet att lejon ska släppas ut i det vilda för att bevara Afrikas lejonstam. Hit kan man komma som volontär, vilket innebär att man hjälper till på två sätt. Dels med sin arbetsinsats i den dagliga verksamheten, dels genom att betalningen för resan ger ett ekonomiskt bidrag.

När skymningen faller hör vi ljudet av afrikanska trummor – signalen för att middagsbuffén är serverad. Vi slår oss ned vid ett bord fullt av skandinaviska volontärer som redan har hunnit uppleva mycket och alla delar med sig av hisnande historier. Svensken Alexander Olsson, som är här med sin flickvän Victoria Karlsson, berät tar hur han vid ett tillfälle för några dagar sedan stod utanför en bur med en ensam lejonhona som låg på marken och tittade lojt på honom.

– Plötsligt upptäckte jag att mitt skosnöre hade gått upp och jag böjde mig ner för att knyta det. När jag tittade upp såg jag hur lejonhonan hade fixerat mig med blicken. Några sekunder senare gick hon till attack och drämde rätt in i stängslet. Det räckte med att jag knäböjde för att hon skulle se mig som svag och mindre dominant, säger han och skakar på huvudet åt erfarenheten.

Många av dem tycker att det mest fascinerande varit vad som kallas lion walk (lejonpromenader), där man går bredvid de unga lejonen på savannen för att de ska lära sig jaga. Anna Skärlund från Norrköping berättar att hon var extremt rädd första gången.

– Där har man ingen kontroll alls. Man måste göra allting rätt för det handlar verkligen om liv eller död. Skulle man råka snubbla finns det en risk att man ryker. Jag har en otrolig respekt för lejonen, säger hon.

Vi fyller tallrikarna med mer mat från buffén – söt butternut squash, ris och krämiga zimbabwiska köttgrytor – och fortsätter att lyssna till volontärernas historier. Efter middagen promenerar vi tillbaka till rummet längs de upplysta stensatta gångarna. När vi lägger huvudet mot kuddarna hör vi det mullrande ljudet av lejon som ryter i fjärran.

Klockan 05.30 nästa morgon ringer klockan – vi ska gå på vår första lejonpromenad. Sömndruckna fyller vi kaffekopparna för att väcka hjärnorna inför den väntande säkerhetsgenomgången.

Guiden Ihree börjar med att berätta om lejonstammen. År 1975 fanns det över 200 000 lejon på den afrikanska kontinenten, trettio år senare hade antalet minskat med mellan 80 och 90 procent. Enligt färska siffror finns i dag bara mellan 12 000 och 20 000 lejon kvar, berättar han. Eftersom lejonet befinner sig överst i näringskedjan får den drastiska nedgången allvarliga konsekvenser. Dessutom har lejonet en symbolisk betydelse, säger Ihree.

– Lejonen representerar kärnan i det som är Afrika, vår kontinents integritet. Utan lejonen skulle det vara nästan omöjligt att definiera Afrika.

Ihree fortsätter med att berätta om vilka regler man har att förhålla sig till. Man måste vara alert, agera dominant gentemot lejonen och inte visa någon rädsla. Man får absolut inte springa, det triggar djurens jaktinstinkt, och man får aldrig böja sig ned eftersom man då tappar i ögonhöjd och visar sig mindre dominant.

När vi en stund senare står i en liten klunga på savannen och väntar på att de unga lejonen Dala och Dingani ska komma ut ur sina inhägnader, pumpar adrenalinet genom kroppen. Känslan när de kommer springande emot oss är obeskrivlig – två guldgula kraftpaket som på bara några språng är helt nära. Lejonhonan stryker sig med kraft mot mina ben och jag känner hjärtat hamra innanför bröstkorgen när jag, för att visa självsäkerhet, stryker henne över ryggen med bestämda rörelser. Men ingenting händer – hon tycks ha accepterat mig som en i flocken och vi börjar gå.

Programmets mål är att släppa ut lejon i det fria för att stärka den hotade lejonstammen. Arbetet sker i flera steg varav ett är att låta de unga lejonen öva sig på att jaga, berättar Dan Matthews som är programansvarig.

– Det handlar inte om att lära dem jaga för det kan vi ingenting om. Det vi gör är att skapa en trygg miljö, en sorts flock, så att de kan utveckla sin naturliga jaktinstinkt, säger Dan Matthews. Att ta ungarna från sina föräldrar vid en så tidig ålder har inte varit okontroversiellt.

– Men det är inte särskilt annorlunda från hur man gör med till exempel hundvalpar. Då är det dessutom för att sälja dem som husdjur, i vårt fall handlar det om ett gott ändamål, säger Dan Mathews medan vi följer Dala och Dinganis vandring.

Det är dock inte de här lejonen som kommer att släppas fria. När de på egen hand har bildat flockar och blivit tillräckligt skickliga jägare flyttas de till ett större inhägnat område, ett eget ekosystem, och får där ungar som aldrig kommer i närheten av människor. Det är till slut de som ska släppas ut i det vilda.

I programmet är volontärer en viktig del och många kommer från Skandinavien. Den här morgonen är vi två svenskar, tre norrmän och två danskar. Guro Heggdal från Norge berättar att hon har varit på Antelope park i snart tre veckor.

– Jag älskar verkligen djur så den här sortens volontärarbete har passat mig perfekt. Jag är otroligt glad över vad jag fått uppleva, säger hon medan hon vant slänger ett öga över axeln för att ha koll på lejonen.

Efter en stunds promenad ser vi en flock vilda pärlhöns på ett öppet fält. Dala får syn på dem, hukar sig och fixerar blicken. Börjar långsamt smyga mot flocken, blir nästan osynlig i det gula gräset och exploderar i ett språng mot fåglarna. Dan Mathews nickar menande.

– Ser ni? Ingen har sagt åt henne att göra så där. Det är bara instinkt.

Ett av skälen till att lejonstammen har minskat så kraftigt är konflikter med människor, som har flyttat in i lejonens territorium eller avlivat lejon som har kommit för nära hem och boskap. Därför arbetar Antelope park brett. Man försöker att sprida kunskap om lejonens roll i ekosystemet, bland annat genom ett utbildningscentrum där traktens barn får gratis undervisning. Man försöker också få zimbabwierna att känna att Antelope Park skapar någonting positivt för dem som bor i regionen. Ett exempel är de barnhem och drop-in-center för gatubarn i Gweru som parken finansierar.

På helgen kan de volontärer som vill besöka barnhemmen, så en lördagsmorgon klättrar vi upp i en buss som ska ta oss till Gweru. Innan besöket veckohandlar volontärerna mat åt det minsta av barnhemmen vilket finansieras genom ett bidrag på fem dollar per person.

– Självklart är det frivilligt men tänk på att om ni inte skänker något, får barnen sämre mat, säger volontärledaren. Det känns inte svårt att plocka fram plånboken.

Väl framme i Gweru stannar bussen på ett livligt torg där luften är tung av avgaser. Åsa Jansson från Linköping har anmält sig frivillig att ta hand matinköpen och medan hon fyller kundvagnen med rissäckar och juicepaket, berättar hon att hon alltid har fascinerats av djur.

– Jag kände direkt att det här var rätt för mig så jag tänkte: Varför inte? Jag vill inte se tillbaka på livet och tänka att jag gått miste om någonting. Så jag åkte och det har jag inte ångrat en sekund, säger hon och fortsätter ut till marknaden för att köpa frukt och grönsaker åt barnen.

På Midlands children hope centre bor pojkar som tidigare har varit gatubarn. Många av killarna har levt ett hårt liv och våra blickar fastnar på listan över ordningsregler, som förbjuder alkohol och lim. Medan matkassarna lassas ur får vi en rundvisning av föreståndaren innan barnen vill i väg till fotbollsplanen.

Volontären Anna Skärlund väljer att inte spela i värmen utan slår sig i stället ned vid sidan av planen med en liten pojke i knät. Hennes volontärprogram delar arbetstiden mellan lejonprojekt och gatubarn och hon tycker själv att medverkan känns värdefull.

– Jag är medveten om att jag bara är här en kort tid och att jag förstås inte kan ändra en hel struktur. Men hela verksamheten, alla volontärernas jobb tillsammans, det gör skillnad.

 


 

Vandra med lejon i Zimbabwe

Ta sig till Antelope Park
Den närmaste flygplatsen finns i Zimbabwes näst största stad, Bulawayo. Priser från omkring 8 000 kronor för en resa tur och retur. Många väljer att flyga via huvudstaden Harare vilket är billigare, omkring 6 000 kronor tur och retur. Flyg från Sverige innebär oftast minst ett byte. Upphämtning på flygplatsen ingår för volontärer.

Jobba som lejonvolontär
Själva vistelsen bokas via volontärreseföretag, till exempel Go Xplore (Goxplore.com). Kostnaden ligger mellan 14 000 och 36 000 kronor och du kan själv välja tidsperiod – mellan två och åtta veckor. Det finns flera program att välja bland, antingen renodlat fokus på lejon eller i kombination med arbete med barn. I arbetet med lejonen står inte bara nervkittlande ”lion walks” på schemat utan också mer handgripligt arbete som att mocka inhägnader, förbereda djurens mat och laga stängsel.

Mat och boende
Som volontär sover man i enkla sovsalar med delade badrum, men man kan betala extra för eget rum. Alla måltider serveras som buffé i en stor restaurang och på lördagarna äter volontärerna middag vid en stor brasa på savannen.

Glöm inte!
Du behöver visum, det kan du skaffa när du landar på flygplatsen i Zimbabwe. Kostnaden är 40 USD, knappt 300 kr. Bra att veta är att Zimbabwe har övergett sin egen valuta, numera är amerikanska dollar den gångbara valutan. Det är förbjudet att växla pengar på gatan – får du ett sådant erbjudande, tacka nej.

Bästa tiden att resa
Trots att Zimbabwe har ett tropiskt klimat är vädret ofta behagligt, tack vare att det ligger så högt över havet. Sommaren börjar i november och slutar i april, och då är det också regnsäsong. Men det är ofta kortare regn som faller, med behaglig värme däremellan. Från maj till oktober är det vinter, men det är ovanligt med temperaturer under 10 grader.

Läs mer
Lonely Planet southern Africa. En klassiker som är bra om du vill passa på att kombinera din resa med andra intressanta platser i södra Afrika.

Zimbabwiska författaren Yvonne Vera är känd för sina starka kvinnliga karaktärer och hennes romaner knyter ofta an till Zimbabwes historia. Flera av hennes böcker finns på Adlibris.com.

Andra volontärresor för djurälskaren
Den lilla kustbyn Tofo i Moçambique är en av världens bästa platser för den som vill se valhajar. Här kan du som volontär arbeta i ett marinbiologiskt projekt som syftar till att studera och övervaka livsvillkoren för valhajarna. Du får bland annat samla in data på strandvandringar och övervaka valhajarnas beteenden och ekologi.

I Kina kan man volontärarbeta i ett projekt för att bevara ett av världens mest hotade djur, jättepandan. I Sichuanprovinsen lever i dag uppskattningsvis 1 600 jättepandor och i projektet hjälper du till med varierande arbetsuppgifter, som att förbereda mat och se till att pandornas levnadsmiljö är säker.

Regionen Umphang i nordvästra Thailand är inte bara känd för sitt vackra bergslandskap och sina sjöar utan också för sina elefanter. Den asiatiska elefanten är akut hotad och enligt Världsnaturfondens uppskattningar finns bara mellan 2 000 och 3 000 elefanter kvar i Thailand. Projektet i Umphang syftar till att ge en fristad för elefanterna så att de ska kunna överleva i sin naturliga miljö.

Publicerad i nummer 1, 2014