Fönstret

Vardag i tropikerna

Att bo på homestay i stället för på hotell är ett suveränt sätt att komma underfund med den indiska vardagen. Fönstrets MARIA ULLSTEN reste till Kerala i södra Indien och checkade in hemma hos kokosnötsbönderna Minni och Abi Arakal.

Jag sitter i skuggan på min veranda i Kerala när toddymakaren kommer. Ljudlöst skrider han fram på tunna sandaler genom den sandiga trädgården. Längs den smäckra palmens stam sitter fotstöd av kokosnötskal, knutna med rep tvinnade av kokosfibrer. Vips, är han uppe i bladkronan.
  – Han samlar sav från palmens blomma och brygger toddy på. I morgon kväll ska du få smaka, säger Abi Arakal som är född på gården och kokosnötsbonde i åttonde generationen.
  Hade jag i stället tagit in på Marari Beach resort ett par kilometer söder ut hade jag kunnat dyka i poolen efter simturerna i det Arabiska havet. Men då hade jag förmodligen rest härifrån utan att veta att kokosblommor ser ut som oskalade majskolvar och att nybryggd kokostoddy smakar ungefär som svenskt färsköl. Jag skulle nog inte ha småpratat bort en stund i väntrummet till ett homeopatiskt sjukhus.
  Och jag skulle inte ha kommit hem med bilder av män som med bara, svettblanka överkroppar väver dörrmattor av kokosfiber på vävstolar som ser ut vid industrialismens början, i min digitala kamera.

När man åker och handlar med Minni Arakal vet man nämligen aldrig riktigt var man hamnar. Familjen bor i byn Marari som har si så där 40 000 invånare och det är ganska långt mellan de affärer där mästerkocken Minni väljer att handla de råvaror som inte växer hemma i den välkrattade trädgården. För att undvika värmen gör vi som byns bättre bemedlade, vi tar en autoriksha. De rangliga små motordrivna trehjulingarna har tak, men saknar fönster och dörrar. En konstruktion som förvandlar den tropiska hettan till en ljuvligt ljummen fartvind som gör resan ytterst behaglig, en stor liten upplevelse alldeles i sig själv. Det är rikshachauffören som tar med mig till mattfabriken, som saknar väggar, har tak av torkade palmblad och där maskinerna står direkt på den sandiga marken, medan Minni fortsätter att vänta på sin tur hos den lokala homeopaten. Som för övrigt visar sig dela hus med ett tryckeri av minsta storleken. Dit vill de också hemskt gärna att jag ska komma in och ta kort. Så där står jag och plåtar vad som skulle kunna vara en tryckpress från tidigt 1900-tal och får veta att de 35 miljoner invånarna här i Indiens grönaste delstat kan välja mellan ett sjuttiotal dagstidningar på malayalam och en tre fyra stycken på engelska. Kerala har Indiens högsta utbildningsnivå, här kan 95 procent av befolkningen läsa och skriva och de flesta har fått lära sig tala engelska i skolan. Även om ordförrådet tryter ganska snabbt när vi kommer in på den industriella revolutionen.
  När Minni äntligen har fått sitt recept fortsätter vi till två av södra Indiens allra gladaste grönsakshandlare. Först är jag lite rädd att mannen som ser ut som en övervintrad hippie – komplett med tvåfärgad prick i pannan och halsband av färgglada glaspärlor dinglande över den bara bringan – ska ta illa upp när jag riktar kameran mot honom. Men i stället spricker han upp i sitt bredaste leende, sträcker fram ett enormt blomkålshuvud mot mig och säger något som får Minni och de andra kunderna att brista ut i gapflabb.
  Längre från frukt- och gröntdisken på Ica tror jag aldrig att jag har varit.
  – Tycker du om tapioka? vill Minni veta och utan att ha en aning svarar jag ja.
  En stor knölig rot åker ner i kassen tillsammans med färsk ingefära, koriander, ananas och annat som Minni ska trolla med hemma i köket. I morgon ska jag få vara med och laga mat!
  Efter ett kort besök på snabbköpet (som ligger i en bensinmack) far vi till kvarnen för att köpa vad jag förmodar är det bästa rismjöl som går att få tag i här i krokarna. Även mjölnaren expedierar oss med bar överkropp, det tunna vita snöret snett över bröstet visar att han brahmin, det högsta kastet som anser sig härstamma från gudar och präster och därmed vara överlägsna mig och alla andra icke-brahminer, rent rasbiologiskt.
  Detta urgamla sätt att rangordna människor styr fortfarande i detalj miljoner människors liv och det är bara rent formellt som alla indier har samma rättigheter.

Ju mörkare hudfärg, desto lägre kast. Så tillhör till exempel mannen som fötts till yrket att hugga ner kokosnötter hemma hos familjen Arakal och deras grannar ett lägre kast och är flera nyanser mörkare än toddymannen.
  Toddymakaren behandlas som en jämlike, han småpratar ofta en stund med Abi. Kokosnötgubben, däremot, ser aldrig Abi i ögonen. Och när jag sökte ögonkontakt när han räckte över en nyplockad, skalad nöt med hål att dricka ur i toppen naglar han fast blicken på sina fötter.
  I Kerala finns ett starkt kommunistiskt parti som länge har kämpat mot det rasistiska kastförtrycket. Och om en generation eller två kan saker och ting kanske ha förändrats.
  – Det börjar bli svårt att få folk som vill hugga ner kokosnötter. De unga vill inte ta över längre. Ingen vill bli fiskare heller, säger Abi Arakal.
  På vägen hem från shoppingturen lägger jag märke till flera små partikontor med porträtt inte bara på Karl Marx och Che Guevara utan även på Vladimir Lenin och Josef Stalin på röda skyltar utanför.
  Som om Sovjetunionen fortfarande fanns hänger en röd fana, komplett med gul hammare och skära på en flaggstång bredvid. Partiet har styrt delstaten flera mandatperioder, och sägs vara världens enda kommunistiska parti som upprepade gånger lydigt har avgått efter att ha blivit bortröstade i demokratiska val.

Fackföreningsrörelsen är också stark här, strejker är vanliga och minimilönerna är högre än i resten landet. Vilket gör att de flesta utländska investerare väljer att i stället öppna fabriker i andra delar av Indien.
  – I morgon bitti ska jag steka rispannkakor till dig, säger Minni och klappar på påsen med det vita mjölet när vi kliver ur rikshan och tackar för skjutsen.
  Innan jag satte mig på planet till Kochin var jag skeptisk till indisk mat. Men det som serveras på de flesta indiska restauranger här hemma har mycket litet gemensamt med de måltider som Minni åstadkommer i sitt kök. Efter morgondoppet serveras alltid ris i någon form – risnudlar eller rispannkakor eller en ångkokt liten ris- och kokosbulle. Över detta hälls kokosmjölk och ringlas flytande honung. Tillsammans med skivor av de supersöta små bananerna som växer i trädgården blir det till frukost för gudar!
  Till övriga måltider serveras förutom ris ofta friterade papadam eller hembakta chapati- eller porrotibröd. Till detta någon form av kryddstark sås med kyckling, fisk eller fläsk (allt verkar kallas curry) samt grönsaker från den egna trädgården – godast är fint hackade gröna bönor som tillretts med kokosflingor och stekts i olja (dem drömmer jag fortfarande om).
  Nästa förmiddag tillbringar jag i Minnis kök. Hon lär mig göra en sagolikt god chutney på omogen grön mango. Mmmm – vi äter med tesked direkt ur matberedaren, och den perfekta balansen mellan syra, sötma och styrka är himmelskt!

Nu betyder det här med homestay i de flesta fall inte att man faktiskt bor hemma hos en familj i meningen att man delar kök och badrum, även om sådant också förekommer. Arakal homestay är ganska typiskt och kan närmast jämföras med ett gammaldags svenskt pensionat. Man är mer än kund, och många blir stammisar. När jag anländer får jag tre hjärtliga kindpussar av Minni. Det är ju inte direkt vad man väntar sig av en hotellreceptionist.
  – En fransk familj har kommit hit nio år i rad, och ett irländskt par stannade i fyrtio dagar, berättar Minni Arakal stolt. Familjens eget hus är trehundrafemtio år gammalt, sin första bungalow byggde familjen 1999. I dag ligger sex små stugor med egna verandor i trädgården. Här växer kardemumma, mango, spiskummin, ananas, bananer och cashewnötter och – så klart – kokosnötter. Även kaffet är hemrostat – Minni kommer från bergen i väster där hon växte upp i en familj som odlar kaffe och gummi. Därifrån kommer också det torkade buffaloköttet hon tillreder efter att först ha malt sönder det i sin stora stenmortel.
  Till fördelen med att bo på homestay hör att man vid varje måltid har tillfälle att peppra sitt värdpar med alla de frågor om obegripligheterna i det indiska samhället som man som turist ständigt snubblar över. Som varför en man lastar en liten pråm full med sand och sedan lossar på kanten av kanalerna man passerar på väg ner till stranden (både för att gödsla palmen och att förhindra att den faller i vattnet), om man föds till att bli kokosnötsplockare (ja, plockarna har ett eget kast liksom kokostoddymakarna), om man föds till att bli sandlossare (nej, den sysslan utförs av fiskare) om det finns giftiga ormar (jo då, men vi ser dem inte så ofta), vad det kostar att gå i privatskola (1 000 rupies eller 150 kronor i månaden) vad det kostar att gå i den allmänna skolan (den är gratis) om det finns strömmar som gör det farligt att simma vid den extremlånga sandstranden (oklart, indier badar inte, men man ska vara försiktig och inte simma långt ut) och så vidare och så vidare.

Det känns som jag är alldeles lagom mycket del av familjen. När två äldre damer kommer på besök på hemväg efter en äldre släktings begravning känns det självklart att hälsa och prata bort en stund. Men inte alls konstigt att när de överger engelskan för det lokala språket malayalam tacka för mig och gå tillbaka till min egen veranda. Där jag sitter med min bok (De små tingens gud av Arundathi Roy, Kerala-koncentrat på bok) och begrundar att det är ganska häftigt faktiskt att sitta på en veranda i Kerala och dricka lemonad med två små söta tanter varav den ena har varit ingenjör på det kommunala elektricitetsverket och en annan som har jobbat som naturvetenskapslärare – i 34 år.
  När klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen har den värsta hettan lagt sig och det är dags att återigen i sakta mak vandra ner till stranden. Liksom rikshan in till marknaden är promenaden en höjdpunkt i sig.
  Stigen till havet slingrar sig genom en utlöpare av den en labyrint av nittio mil av större och mindre vattenvägar som kallas ”backwaters” och i hundratals år har använts för att transportera människor och varor. På Keralas kanaler fraktades kryddorna som gjorde köpmännen i Venedig rikast i den dåtida världen. Vattnet från kanalerna leds in på risfälten när man har sått och tillbaka ut i kanalerna igen när det är dags att skörda. Och under regnperioden finns slussluckor mot havet att öppna för att förhindra översvämningar.
  Med sina bitvis stensatta kanter skapar kanalerna en nästan löjligt pittoresk miljö som lockar turister från hela världen. Många kommer hit just för att paddla kanot och åka båt genom ett tropiskt landskap som är så frodigt att det dryper.

En morgon följer jag Abis råd och bokar en tur med kanot längs närmaste kanal. Klockan är halv sju när vi ljudlös glider fram i den flatbottnade farkosten av trä. Solen har ännu inte hunnit upp över palmtopparna och landskapet är insvept i en tunn dimma bara en nyans tjockare än helt genomskinlig.
  Det är magiskt vackert. I mangrovesnåren längs stränderna sitter oansenliga, gråbruna fåglarna blickstilla, tills vi är nästan framme. Då lyfter de och breder ut vad som visar sig vara rismjölsvita vingar som speglas i den blanka, djupgröna vattenytan.
  Vi möter andra kanoter, lika ljudlösa som vår egen. Någon fraktar en cykel, en annan en trave säckar av kraftig vit nylon. Mellan palmstammarna ser jag en kvinna ställa en gryta på en öppen eld. En pojke sitter på huk och vinkar, tecknar att han vill att jag tar en bild av honom. Två män står på i kanalen, med vatten upp till midjan. En av dem borstar tänderna med höger pekfinger, den andra dyker i. Att duscha verkar med ens som ett jämförelsevis trist sätt att sköta sin morgontoalett. Det stilla skådespelet ackompanjeras av galande tuppar, spelande syrsor och vad jag gissar är Fader vår på malayalam, skanderad i en mikrofon försedd sprucken högtalare. När Vasco da Gama kom hit i slutet på 1400-talet för att frälsa hedningarna hade många av dem redan varit kristna i flera hundra år. I dag lever hinduer, kristna och muslimer sida vid sida, även om det på alla tre sidor finns små fanatiska grupper som gör sitt bästa för att så extremistiska frön. Då och då rister luften till av kanonskott från något tempel.

På vägen tillbaka bryter solen igenom dimman. Och plötsligt får jag syn på den. En pilsnabb, knallblå lite fågel med guldgult bröst och korpsvart näbb som har fått ge namn till Indiens mest sålda ölsort.
  – Kingfisher! ropar jag förtjust.
  – Kingfisher, upprepar båtsmannen lugnt. Som om jag upphetsat hade skrikit ”Titta, en gråsparv!”
  Nästa morgon följer jag med Minni till kyrkan, bara för att få uppleva gryningens kakafoni igen. Kyrkan är stor och sval, det vita marmorgolvet skinande rent. Jag räknar till åtta takfläktar och tre par öppna dörrar. Vilken lisa för själen det måste vara att komma hit in från små kyffena till bostäder vi just har passerat på vägen hit!
  Efter frukost tar jag vägen ner till stranden för ett försenat morgondopp. Jag vinglar vant över palmstocken som utgör spång över en smal kanal i vilken man ogärna skulle vilja falla. Utanför de torftiga fiskarbostäderna hänger tvätt på tork.
  Nu har jag varit här tillräckligt länge för att då och då kunna höja handen till en hälsning. Där är den lilla flickan (Shinni) som frågade om jag hade tuggummi i går, där kvinnan som kunde tillräckligt med engelska för att berätta att hon hade tre barn på två, sju och nio år och att hennes man är fiskare. Där är sandmannen i sin kanot och där är han ju igen, toddymakaren!
  Senare, efter det lika härliga kvällsdoppet, när jag sitter med en iskall Kingfisher (the king of good times, enligt etiketten på ölflaskan) på platsen som jag från och med nu kommer att tänka på som min veranda i Kerala, kan jag höra vågorna dundra in där nere på stranden. Det låter nästan som att åskan går.

Syrsorna spelar och prästen ropar vad jag efter att ha frågat Minni fått bekräftat verkligen är Fader vår på malayalam.
  Kyrkklockor signalerar att mässan är slut och sedan smäller det. Flera dova knallar i följd. Eftersom jag bor på homestay har jag kunnat fråga och vet att knallarna kommer från ett av byns alla tempel, som firar ännu en hinduisk högtid på detta vis. Hm, i morgon skulle det vara kul att åka riksha dit … Om inte annat för själva turen.
  Och plötsligt kommer han tillbaka, toddymakaren. Lika ljudlöst som alltid klättrar han upp för stammen. Nu känner jag också igen det karakteristiska knackandet av skarp kniv mot kokosblomma. Det betyder att Abi i morgon kommer att fråga den vitryska grabben i bungalowen bredvid om han vill smaka kokostoddy. Om jag någonsin hör ett liknande knackande igen kommer jag att världsvant kunna säga att det där, det låter ju precis som när toddymakarna i Kerala knackar skåror i kokosblommorna.

Bo hemma hos i Kerala

– Som Fönstret gjorde!

RESA DIT

Det finns inga direktflyg från Sverige till Kochin. Enklast tar man sig dit via någon av staterna i Arabiska gulfen, där många Keralabor gästarbetar. Med Qatar Airways kostar det cirka 10 000 kr. Att flyga via Indien och sedan ta inrikesflyg kostar cirka 8 000 kr. Jämför priser på exempelvis Pricerunner.se. Eller boka via Indienresor Indcen.se.

GLÖM INTE!

Indien kräver visum. Det kostar drygt 600 kr och utfärdas av Ttservice.se i Stockholm, tel 08-440 15 90. Sök i tid, det tar några dagar.

BO PÅ HOMESTAY

Det finns hundratals homestay i Kerala, i olika prislägen. Under högsäsongen (november–februari) kostar helpension från 300 kr till drygt det dubbla per natt. Leta på Homestaykerala.com eller i guideböcker. De flesta hämtar på flygplatsen om du ber om det.

LÄNGS KUSTEN
Hemma hos Minni och Abi på ARAKAL HERITAGE bor du mitt i en by, med gångavstånd till den långa sandstranden för knappt 500 kronor per natt. Arakal.com.

I BACKWATER
På POOPALLY’S HERITAGE HOMESTAY kan du sitta på den skuggiga verandan och se båtar och kanoter glida förbi. Eller be Josef och Cecilia ordna en kanottur eller en utflykt till marknader och tempel i närheten. Drygt 400 kronor per natt. Poopallys.com.

I BERGEN
Mitt bland te- och kardemummaplantagerna på Ghatsbergens västra sluttning ligger ROSE GARDEN HOMESTAY, en mil från centralorten Munnar. Här bor du i gästrum i samma hus som värdparet Joseph och Rejee Tomy. De ordnar matlagningskurser och guidade plantagevandringar. Dryg 400 kronor per natt. Munnarhomestays.com.

UTFORSKA KANALERNA

I BACKWATER

HUSBÅT är bekvämast – och dyrast. Dessutom är de flesta husbåtar för stora för att ta sig in i de små, mysigaste kanalerna. En båt med sovrum, dusch, luftkonditionering och soldäck kostar 1 400 kr per dygn för två personer i högsäsong, halva priset under resten av året. Populärt bland semestrande indisk medelklass.

FÄRJA är överlägset billigast. För mindre än 1 krona åker du från exempelvis Allapuzha till Nedumudi tillsammans med hemmafruar, fiskare och bönder.

KANOT – de flesta hotell och homestay kan hjälpa dig att hyra en kanot med eller utan guide. Det går lätt att ta sig till de mindre kanalerna dit de stora husbåtarna inte når. Kostar cirka 100 kr för en dag.

MISSA INTE!

KOCHIN är en två tusen år gammal stad med en pittoresk stadskärna från den portugisiska kolonialtiden på 1500-talet. På Bazar Street finns billiga kryddor, i Jet Town trånga gränder och antikvitetsaffärer.

OM KERALA

Med indiska mått är inkomstklyftorna i tropiska Kerala små och barnadödligheten låg. Samtidigt finns det rasistiska kastsystemet kvar, fattigdomen och prostitutionen är utbredd och kvinnor behandlas ungefär som hundar. De förväntas lyda sin man, med ett leende. Om de vägrar kan de misshandlas eller dödas, ofta utan att någon döms för brottet.

VARNING!

Att resa ensam som kvinna i Kerala är inte helt enkelt. Särskilt på stränder som inte ligger i direkt anslutning till ett hotell är det lätt att känna sig utsatt. Var noga med att alltid täcka axlar, överarmar och bringa och ha helst långbyxor. Magen går däremot bra att visa. Västerländska kvinnor utan manligt sällskap betraktas med misstanke, trakasserier är vanliga även om våld mot turister är sällsynt.

BÄSTA TIDEN ATT RESA

• I mitten av november till februari mars är det högsäsong, behagligt varmt och bara enstaka regnskurar.
• I mars och april är det hett vid kusten, men perfekt uppe i bergen.
• I juni och juli kommer monsunregnen. Men mellan skurarna skiner solen och hotellen kostar ibland bara hälften jämfört med högsäsongen.
• I augusti och september är det enormt grönt, inte alltför hett och regnar inte så ofta.

LÄS PÅ!

Guideböcker
• Kerala Sydindiens pärla av Eva Norlander och Marianne Hård af Segerstad som även driver resebyrån Ganesha travel som ordnar resor till Kerala. En ny upplaga kom 2011.
• På engelska finns bland annat Lonely planets South India & Kerala travel guide från 2011.

Fakta
• Med döden som bröllopsgäst. En reportagebok av före detta Expressen-journalisten Calle Hård, som deltidsbor i Kerala och har intervjuat mängder av vittnen till våld mot kvinnor som torteras eller bränns ihjäl när deras familjer inte förmår betala hemgiften. Eller som trots betald hemgift plågas för att förmås ta livet av sig så att mannen kan gifta om sig och få ännu en hemgift, av nästa frus familj.

Skönlitteratur
• Har du inte läst De små tingens gud av Arundathi Roy innan du reser, spara den och läs den på plats.
• Calle Hård har också skrivit deckarna Den anständige massmördaren och De döda hundarna på Kovalam Beach som utspelar sig i Kerala.

Publicerad i nummer 4, 2012